honom sitt erkännande har i rikt mått gått i fullbordan. Visserligen utmärker han sig icke genom djerf och sjelfständig skaparekraft eller fantasiens rikedom, men deremot vittna hans diktalster om ett sundt omdöme, fin smak och säker sjelfkritik. För öfrigt framgår hans skaldeverksamhet helt naturligt ur hans lifserfarenhet och afspeglar i många fall hans eget sinnes olika stämningar. Redan i ungdomen såg han det ideal, för hvilket han svärmat, omkullstörtas, och han drefs derigenom till att gifva luft åt sin harm öfver de förhållanden, som omgåfvo honom. Från denna tid härstamma utan tvifvel flere af hans Epodi ("Epoder"; 1 bok). Småningom började H. finna, att det gamla i sjelfva verket måste vara förgånget, och försona sig med det nya. Hans reflexion vände sig då till det sociala lifvet. Utrustad med skarp iakttagelseförmåga samt blick för motsägelserna och svagheterna i den menskliga sammanlefnaden, företog han sig att gifva en spegelbild af dess mångfaldiga förhållanden, i hvilka menniskonaturen så åskådligt kännetecknar sig, och på ett lekande sätt meddela sanningar för lifvet. Satiren, detta äkta italisk-romerska skaldeslag, fick i honom sin fulländare, hvilkens rika bekantskap med verlden och skarpa omdöme satte honom i stånd att teckna karakterer och situationer med lif och sanning, med en komisk, men icke för stark färgläggning. Genom teckningarna i hans Satirae ("Satirer"; 2 böcker) framlyser menniskan, men på samma gång tänkaren, som har ögat öppet för de sedliga idealen. Senare framställde sig för skalden en annan uppgift, den att blifva den högre lyrikens målsman i Rom. I "Epoderna" hade H. i ton och framställningsart efterbildat jambdiktaren Archilochos; han sträckte nu sina efterbildningar vidare. Sapfo, Alkaios och Anakreon blefvo hans förebilder. Skickligt förstår han att med en viss frihet, men på samma gång regelbundet, i sina Odae ("Oder"; 4 böcker) infatta det latinska språkets ord och uttryck i de grekiska versformerna, och han frigör sig alltmera från mönstren. Det är i synnerhet i dikter af mera nationel färg, som han ställer sig på egen botten. I dem kommer ock hans hänförelse för den gamla romaretiden och romareanden till sin rätt. Han ser nu mot den nya tiden med hopp och fröjd; ty han väntar en ny härlighet i och genom Augustus' välde, hvilket skall tjena att upprätta ordning, frid, dygd och lycka samt således efter ett tidsskede af storm och oro skänka romarestaten en ålder, värdig den forna. Det är måhända mest i den ståtliga Carmen saeculare (Sekularsången), författad 17 f. Kr., som en sådan stämning framträder; också de 6 första oderna i tredje boken andas en glödande patriotism. I öfrigt sjunger han gerna till kärlekens, vinets och de glada lefnadsnjutningarnas pris. Ofta tonar genom dikterna läran att den hastigt försvinnande stunden måste njutas, men H. predikar dock alltid måtta i njutningen och vill hafva sinnets renhet och ädelhet bevarade. Många af hans dikter äro skrifria för stunden, men så, att till personen eller tillfället knytas betraktelser af mera allmän natur och sanningar för alla tider, likasom förstode skalden att i det flyktiga ögonblickets lust lägga in en tanke på något högre. H. utgaf först tillsammans tre böcker oder, med en dedikation till Maecenas; derefter följde en 4:de bok. Sist vände han sig till en annan diktart, Epistolae ("Poetiska bref"; 2 böcker). Dessa äro mästerliga uttryck af mogen lefnadserfarenhet, mångsidig beröring med verlden och filosofisk reflexion, hållna i en lätt, men alltid fin och värdig ton och särskildt intresseväckande genom den inblick i lefnadsförhållanden och karakterer, som de skänka. Stilen är behaglig och omvexlingsrik. -- Slutligen bör nämnas ett till Piso och dennes söner riktadt bref De arte poetica (Om skaldekonsten; äfven kalladt Epistola ad Pisones). Detta bref får icke bedömas såsom ett försök till systematisk framställning af ämnet, utan betraktas såsom ett meddelande af vigtiga anvisningar, vinkar och råd till sådana, som ville försöka sig i skaldeverksamhet, utan att egentligen göra denna till sin uppgift. Dock felas icke häller teori, men praktikens fordringar, inhemtade under lång utöfning, äro tydligen hufvudsak för skalden. H:s arbeten hafva varit föremål för stor uppmärksamhet af filologerna. Engelsmannen Bentley (1711) förvärfvade sig mycken förtjenst i afseende på textens fastställande. I senare tider har holländaren Hofman-Peerlkamp (från 1834), med tillämpning af den nyare estetikens lagar och sin egen smaks fordringar, velat utdöma mycket såsom oäkta och verkligen funnit flere efterföljare. Otvifvelaktigt har åtskilligt kommit till oss i ändradt skick, men i det hela måste den vanliga texten fasthållas. På svenska har H. tolkats på vers af G. J. Adlerbeth: "Horatii bref till Pisonerna om skaldekonsten" (1807), "Horatii satyrer och skaldebref" (1814) och "Horatii oder och epoder" (1817), J. G. Ek: "Satirer och epistlar" (1847) och "Oder och epoder" (1853), G. Borgström: "Horatii oder och epoder" (1881), samt delvis af J. O Wallin, H. Bjursten, C. V. A. och C. G. Strandberg, S. L. Sjöblom ("Valda sånger i urskriftens versmått", i Göteborgs vetenskaps- och vitterhetssamhälles handl., XVI, 1878), A. Frigell m. fl.; på prosa af L. F. Kumlin (1851; 2:dra uppl. 1865), E. Lidfors (1845; 3:dje uppl. 1870), A. Frigell m. fl. Upplagor för skolbruk hafva utgifvits af A. H. Stamberg (1791; 3:dje uppl. 1817), J. P. Theorell (1833), Chr. A. Fahlcrantz (1864; 3:dje uppl. 1880), A. Frigell (1870) m. fl. R. Tdh. Hord (Pers. ordu, R. ordá, krigshär, läger), ursprungligen afdelning af kirgiser, mongoler och andra beslägtade nomadfolk; skara, hop. Hordaland. Se Hörðaland. Hordeaceae, bot., grupp af nat. fam. Gramineae Juss. (gräsen), hvilken utmärker sig genom enblommiga småax, sittande i ett sammansatt ledadt ax, och korta eller omärkliga stift, med fjäderlika märken, utskjutande vid blommans bas. Denna grupp hör till afdelningen Euryantheae, som har blomfjällen under blomningen utböjda från hvarandra. O. T. S.