Hor, det inhemska namnet på santalerna. Jfr Kol och Santaler.<tab><tab>H. A. Horæ canonicæ ("kanoniska timmar"), Lat., egentligen kanoniskt (se Kanon) bestämda andaktsstunder under dygnet; äfven sjelfva de böner, som vid dessa tillfällen upplästes eller afsjöngos. Redan i den gamla kyrkan ålades såväl prester som lekmän att iakttaga de tre i synagogan öfliga bönetimmarna (kl. 9 f. m., 12 middagen samt 3 e. m.). Dertill fogades sedermera i klostren böner vid eller kort efter midnatt, vid dagens och nattens inbrott samt vid sängdags. Dygnets "timmar" blefvo således sju (på vissa orter åtta), hora matutina (kl. 3 f. m.), prima (kl. 6 f. m.), tertia (kl. 9 f. m.), sexta (kl. 12 midd.), nona (kl. 3 e. m.), vespera (kl. 6 e. m.), completorium (kl. 9 e. m.), samt nocturnum medianum (midnatt), hvilken dock oftast fick sammanfalla med matutina. I klostren gafs medelst ringning eller en basunstöt tecken till bönetimmen, då munken genast skulle träda ut ur sin cell för att taga del i den gemensamma andakten. Under medeltiden utgjorde iakttagandet af dessa bönetimmar en väsentlig del af det kanoniska lifvet, ehuruväl det, liksom mycket annat, längre fram råkade i förfall. I den utvecklade form "timmarna" (bönerna) fingo under 13:de årh. utgöras de hufvudsakligen af psalmer och bibeltexter, omvexlande efter dagens och kyrkoårets olika tider. Numera afsjungas dessa "timmar" dagligen i de flesta kloster, men endast i dom- och kollegialkyrkor; vid andra kyrkor nöjer man sig med att sjunga dem på sön- och helgdagar och att på öfriga dagar i veckan blott uppläsa dem. P. F. Horaker (Podhoraker, "bergsbor"), folkslag af tsjechisk stam i böhmisk-mähriska gränsbergen. Deras antal uppgår till omkr. 280,000. Horapollon, ett genom sammansättning af det egyptiska gudanamnet Horus och det grekiska Apollon bildadt namn, härrörande från den tid, då i Alexandria egyptiska och grekiska kulturelement möttes och blandades. Så hette bland andra en berömd grammatiker från Fenebethis i Egypten, hvilken under kejsar Theodosius (slutet af 4:de årh. e. Kr.) lefde dels i Alexandria, dels i Konstantinopel. Under hans namn eger man ett på grekiska skrifvet arbete i två böcker (nyaste uppl. af C. Leemans, 1835, och A. Turner Cory, 1840) öfver hieroglyferna, hvilket gifver sig ut för att vara af en för öfrigt obekant Filippos öfversatt från H:s egyptiska original, men i många afseenden bär spår af att vara en psevdonym kompilation. För tolkningen af egypternas fornskrift eger det föga värde, hälst det förklarar endast de symboliska hieroglyferna, men lemnar de fonetiska utan afseende. A. M. A. Horatius [-tsius], fornromersk patricisk ätt, bland hvilkens medlemmar märkas. 1. De tre Horatierna (Horatii), som utkämpade striden med Curiatierna (Curiatii). Sägnen förmäler nämligen att, då romarna under konung Tullus Hostilius förde krig mot albanerna, på hvardera sidan tre kämpar utvaldes att afgöra striden. Albanernas kämpar voro trillingbröder vid namn Curiatius, romarnas likaså trillingbröder af slägten H. De förre tycktes i början skola vinna seger, ty två af romarna föllo. Men den tredje lyckades genom list skilja de tre motståndarna från hvarandra och besegra dem, den ene efter den andre. Derefter skall han vid hemkomsten hafva i vredesmod dödat sin syster, som varit förlofvad med en af Curiatierna, då hon med veklagan mötte honom. Dragen inför rätta, blef han slutligen skonad af folket, till hvilket han vädjade. Till följd af Horatiernas seger lades staden Alba under Rom. Hela berättelsen tillhör sagans område, och man anser, att den syftar på en strid mellan patricier. -- 2. Marcus H. Pulvillus, konsul 509 f. Kr., deltog verksamt i frihetsstriderna. 3. Publius H. Cocles (den enögde) skall hafva nästan ensam försvarat pålbron, som vid Rom leder öfver Tibern, mot de Rom anfallande etruskerna under konung Porsenna (omkr. 508 f. Kr.) och, sedan hans landsmän lyckats rifva bron, kastat sig i Tibern och simmande uppnått andra stranden. 4. Marcus H. Barbatus (den skäggige) var en af de ifrigaste motståndarna till decemvirerna och hjelpte till att störta dem. Han blef derefter vald till konsul, 449 f. Kr., och genomdref jämte sin ämbetsbroder, Valerius, lagar, som skyddade plebejernas rättigheter, såsom om giltigheten af tribusförsamlingarnas beslut m. m. R. Tdh. Horatius [-tsius]. Quintus H. Flaccus, romersk skald, föddes d. 8 Dec. 65 f. Kr. i Venusia, på gränsen af Apulien och Lukanien, i en vildt naturskön trakt. Fadern tillhörde de frigifnes stånd och innehade någon tid en uppbördsmans befattning. Uppfylld af kärlek för sin son, egnade han sig med varm ifver åt dennes utbildning till dygd och visdom samt flyttade till det ändamålet från sin landtgård till Rom, der den unge H. fick gå i skola hos den stränge Orbilius. Sedermera företog den unge mannen en resa till Athen och invigdes der i den grekiska bildningen, framförallt i filosofien. Ungdomlig hänförelse för den romerska republikens sak ledde H. och andra jämnåriga att följa Brutus' (Caesars mördare) fanor. Slaget vid Filippoi (42 f. Kr.), som hans parti förlorade, och der han räddade sig med flykten, gjorde dock ett snöpligt slut på hans militäriska bana, och han återvände till Rom. Fattig, ty hans egodelar blefvo segrarnas byte, egnade han sig åt literär verksamhet och blef snart genom skalderna Virgilius och L. Varius bekant med Maecenas. Denne skänkte honom ett landställe vid Tibur i Sabinska landet (ej långt från Rom) och hedrade honom med förtrolig vänskap. Genom Maecenas blef H. också bekant med Augustus, som fann stort behag i hans umgänge och ville fästa honom närmare vid sin person. Nöjd med en anspråkslös befattning i qvestor-(skattmästare-)kansliet, afslog H. alla anbud om upphöjelse samt tillbragte sin tid i Rom och på sin kära sabinska landtgård, njutande af ett stilla, men angenämt lif, som förljufvades af diktkonsten. Han dog 8 f. Kr., kort efter sin beskyddare och vän Maecenas. H. är en af Roms förnämsta skalder, och hans egen förutsägelse att efterverlden skulle egna