hvilka endast genom anblåsningen frambringas, äro de i (den obrukbara) grundtonen kontra-C innehållna aliqvottonerna: C G c e g b c¹ d¹ e¹ f¹ g¹ b¹ c², noterade dels i bas-klav, dels (en oktav högre än de klinga) i violinklav. Dessa naturtoner kunna med en half eller hel ton fördjupas genom venstra handens införande i ljudtratten, hvarvid uppkomma s. k. stopptoner, som hafva en mera dof och pressad klang. För att göra instrumentet användbart för flere tonarter kan röret förlängas eller förkortas genom påsättande eller borttagande af olika byglar, hvarigenom stämningen sänkes eller höjes. Bland de sålunda uppkomna olika arter af horn äro de brukligaste: djupt B-horn, C-, D-, Ess-, E-, F-, G-, A- samt högt B-horn; noteringen för alla dessa sker dock alltid i C-dur. Genom de af H. Stölzel 1814 uppfunna ventilerna, medelst hvilkas intryckande eller lössläppande en del af röret öppnas eller tillslutes, kan en fullständig kromatisk skala frambringas utan användande af stopptoner, hvilka dock äfven på ventilhornet kunna åstadkommas, om kompositionens karakter så fordrar. Ventilhornet erbjuder sålunda större resurser än naturhornet, men har å andra sidan förlorat mycket af dettas friska, sonora, elegiska klang. -- I orkestermusik skrifves vanligen för grupper af två eller fyra horn. Bland mönster i hornsats må nämnas Mozart, Beethoven, Schubert, Schumann, Mendelssohn, Rossini och framförallt Weber. Bland berömda virtuoser må nämnas Stich (Punto), Duvernoy, Dauprat, Gumbert, Stölzel; i Sverige J. F. Hirschfeld, K. G. Schuncke, A. A. Svensson m. fl. -- Om Vallhornet se Lur. A. L. Horn. 1. Socken i Skaraborgs län, Vadsbo härad, Binnebergs tingslag. Arealen 1,371 har. 684 innev. (1881). H. bildar med Frösve och Säter ett konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Skara stift, Södra Vadsbo kontrakt. -- 2. Socken i Östergötlands län, Kinda härad. Arealen 19,376 har. 2,924 innev. (1881). H. bildar med Hycklinge ett konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Linköpings stift, Kinds kontrakt. Horn. 1. Islands nordligaste udde (66° 30' n. br.), i Isafjordsyssel. -- 2. (Horn eystra). Udde på sydöstra delen af Island, i Öster-Skaptafells-syssel. Efter densamma har Hornafjördur sitt namn. I senare tid har äfven den något östligare belägna udden Hvalness fått namnet Horn eystra; den förre kallas då H. vestra. -- 3. Kap. H. Se Hoorn. C. B. Horn, svensk adlig ätt. Den härstammar från Finland, och såsom dess äldste kände stamfader uppgifves Sigmund de H. (d. 1341 på Öland), som säges hafva inkommit från Brabant. (Att han tillhört en af detta lands förnämsta slägter är ej troligt.) Hans son skall hafva flyttat till Finland, der ättens medlemmar förvärfvade sig de högsta äreställen. En af dem, den store sjöhjelten Klas Kristersson H. (se nedan H. 3), blef 1561 friherre af Åminne (gods i Halikko socken i Finland). Hans ättlingar i 5:te led Fredrik H. (se H. 14) och Gustaf Adolf H. erhöllo 1772 greflig värdighet (deras syster Katarina Ebba blef 1746 romersk riksgrefvinna), och från dem härstammar den ännu blomstrande grefliga ätten H. af Åminne, men den friherrliga grenen utgick på svärdssidan 1775. Öfriga grenar af den finska ätten, hvilken 1625 introducerades på riddarhuset med namnet H. af Kankas (ett gods i Masko socken i Finland), äro: grefliga ätten H. af Björneborg (kungsgård i Finland), som blef greflig 1651 och utslocknade 1657 med stiftaren, Gustaf H. (se H. 8), friherrliga ätten H. af Marienburg (slott i Livland), som med den ofvannämnde Gustaf H:s brorson Gustaf H. af Kankas och dennes syskonbarn Henrik H. 1651 blef friherrlig och utgick 1728, samt grefliga ätten H. af Ekebyholm (gods i Rimbo socken i Upland), hvilken härstammade från den berömde statsmannen Arvid Bernhard H. (se H. 12), friherre 1700, grefve 1706, och utgick 1798. Den adliga ätten H. af Kankas utgick på svärdssidan 1728. 1. Horn, Henrik Klasson, af Kankas och Hapaniemi, krigare, ättling i sjette led af ättens uppgifne svenske stamfader, Sigmund de H., skall hafva varit född omkr. 1512, omtalas 1549 såsom lagman i södra Finland och deltog i Gustaf Vasas ryska krig (1555--57). 1558 gjorde han å hertig Johans vägnar försök att vinna Reval och var sedermera, till 1563, en af denne hertigs närmaste rådgifvare. När brytningen mellan Johan och konung Erik XIV blef öppen, öfvergick H. emellertid till den senare och utnämndes (Okt. 1563) till högste befälhafvare öfver de svenska trupperna i Estland. Denna plats bibehöll han, äfven sedan han 1565 förordnats till ståthållare i detta land. Med skicklighet och mod främjade han i östersjöprovinserna det svenska väldet; men sedan han vid Runafer 1567 lidit ett nederlag, fråntog Erik honom ledningen af krigsärendena. Då Johan III bestigit tronen, afsattes H. 1568 från sitt ståthållareämbete, och det förbjöds honom att komma inför konungens ögon. Det synes dock icke hafva dröjt så länge, förrän han återvann dennes ynnest, ty han beklädde icke långt derefter å nyo vigtiga poster. Utan gensägelse var han en bland de män, hvilka under Johan III:s ryska krig mest bidrogo till att Estland bevarades åt Sverige. 1575 utsågs han till ett af de svenska ombuden vid underhandlingen med ryssarna vid Systerbäck, 1577 försvarade han såsom ståthållare i Reval denna stad mot ryssarna i en minnesrik belägring, 1578 och 1579 företog han ströftåg inåt Ryssland. På hösten s. å. försökte han eröfra Narva, men misslyckades och föll å nyo i konungens onåd. Han träder sedan mera tillbaka ur historien. Död 1595 såsom lagman i Norra Finland. F. W. 2. Horn, Karl Henriksson, af Kankas och Hapaniemi, krigare, den föregåendes son, förvärfvade sig liksom fadern och så många andra af ätten ryktbarhet genom sina bragder i landen söder om Finska viken. Han deltog i Revals försvar vid ryssarnas belägring 1570--71 och i Wesenbergs eröfring 1581. S. å. intog han flere slott i Wiek (del af Estland) och förordnades till ståthållare på det kort förut eröfrade Narva. I flere underhandlingar med