öfvervinna ett ganska envist motstånd, som desse gjorde, och att å andra sidan vid förbundets afslutande (d. 22 Febr. 1724) gå Rysslands fordringar till mötes, utan att alltför mycket binda Sveriges händer. För att emellertid icke en ensidig förbindelse med segraren skulle förlama Sveriges sjelfständighet närmade H. sig redan i slutet af 1725 Frankrike och England, hvilka önskade Sveriges anslutning till den s. k. hannoverska alliansen, som var riktad mot Österrike och Spanien, med hvilka Ryssland snart förenade sig. Men det holsteinska partiet satte sig på det ifrigaste emot ett närmande till vestmakterna, och då detta parti visade sig ega pluralitet bland riksråden, tog H., ehuru hans mening, tack vare konungens röster, blef regeringens beslut, det till sina konseqvenser farliga steget att underställa regeringens beslut ständernas pröfning. 1726--27 års urtima riksdag, då H. åter valdes till landtmarskalk, gaf honom rätt, och d. 17 Mars 1727 undertecknades allianstraktaten med Frankrike och England. Denna vändning i Sveriges utrikespolitik, genom hvilken det undgick faran att blifva ett "bihang till Ryssland", medförde det holsteinska partiets fall och gjorde H. till Sveriges mäktigaste man; och med rätta hafva de närmast följande åren i Sveriges historia blifvit kallade "Arvid Horns tidehvarf". Det var ett skede af jämförelsevis stort inre och yttre lugn, under hvilket landet fick hemta sig efter den långa ofreden, och på hvilket man sedan med saknad tänkte tillbaka såsom en lyckotid. H:s utrikes politik under denna liksom den föregående tiden hvilade på hans grundsats "att man ej mera måtte binda sig med den ene än med den andre". Sina störtade motståndare af det holsteinska partiet behandlade han med en för hans samtida nästan obegriplig försonlighet. Var det hans afsigt att derigenom smeka partilidelserna till sömns, så misstog han sig. Ty drifna af en futtig lystnad efter egen makt, utan några stora mål i sigte, började flere af det fallna partiets män, en K. Gyllenborg, en D. N. von Höpken m. fl., arbeta på att störta H., och deras bemödanden blefvo för denne så mycket farligare, som de funno medhåll hos konung Fredrik hvilken de förr dock så ifrigt motverkat, och hvilken hade framförallt H. att tacka för sin krona. De befordrade och drogo nytta af konungens förbindelse med fröken H. Taube, en förbindelse, öfver hvilken H. med sina höga begrepp om värdighet och yttre anständighet uttalade sin förkastelsedom. Närmast till följd deraf uppstod en brytning mellan konungen och H. vid tiden för 1731 års riksdag, vid hvilken H. för tredje gången var landtmarskalk. H. begärde afsked från kanslipresidentsämbetet; konungen gaf honom det, men anmodades af ständerna att ytterligare söka förmå honom qvarstanna. Det var en ny seger för H. Han hade ännu den allmänna opinionen för sig. Snart skulle äfven hon bearbetas emot honom. Då efter polske konungen August II:s död (1733) Frankrike föreslog Sverige ett gemensamt uppträdande för att återskaffa Stanislaus tronen, mötte detta förbundsanbud stora sympatier i Sverige, så mycket mer som i detsamma ingick planen till ett angrepp på Ryssland. Detta rike understödde nämligen en annan kandidat till polska kronan, och man hoppades omsider få hämd på Ryssland. Äfven H. lät sig ett ögonblick hänföras. Men då det visade sig, att Frankrike i sjelfva verket icke hade lust eller förmåga att hjelpa Stanislaus, utan till och med bakom Sveriges rygg trefvade efter Rysslands hand, och då de ryska vapnen efter en kort tid voro segrande öfverallt i Polen, så drog sig H. tillbaka för en fransk förbindelse. Men icke så de sangviniske. De hade öfvervigten vid 1734 års riksdag. Visserligen misslyckades H:s personliga motståndare i sina småaktiga försök att der sätta honom på de anklagades bänk, och visserligen fick han sjelf ett ytterligare bevis på sitt anseende, då han ombads att taga tillbaka sin förnyade afskedsansökan. Men han tvangs af den lidelsefulla allmänna meningens tryck att (d. 14 Juni 1735) sluta en allians med Frankrike. Ehuru denna var långt oskadligare än den först föreslagna, sökte han förtaga de möjligen äfventyrliga verkningarna af densamma genom att på Rysslands anmodan förnya 1724 års allians med denna makt. Fastän han genom sin tillstyrkan till ett d. 24 Sept. 1734 med Danmark, hufvudsakligen med fäst afseende på Ryssland, ingånget försvarsförbund -- ett stycke framtidsskandinavisk politik -- dessförinnan visat sig ingalunda vilja gå i ryskt ledband, blef han nu i det franska partiets pamfletter ett mål för alla slags beskyllningar och inför allmänheten utmålad såsom en dålig patriot, den der försvurit sig åt Ryssland. Vid 1738 års riksdag fick han höra, att det vore "slut med nesligt stillasittande och blygsam ro". Det franska partiet, eller, som det vid den tiden började kallas, hattpartiet, var riksdagens herre; sekreta utskottet ingrep i utrikesärendena, och bakom H:s rygg underhandlade man med franske ministern. När slutligen (d. 10 Nov. 1738) med Frankrike en konvention ingicks, hvarigenom Sverige beröfvades sin handlingsfrihet, hvilken alltid utgjort ögonmärket för H:s statskonst, fick hans politiska system dödsstöten. Endast vördnaden för hans af lysande minnen omstrålade personlighet hejdade hans motståndare från att hårdhandskadt störta honom sjelf. Märkvärdigt nog skyndade han ej denna gång att af egen drift, såsom fordom under sin makts dagar, begära sitt entledigande. Först efter ganska ifriga bearbetningar beqvämade han sig till detta steg (d. 18 Dec. 1738). Under stora hedersbetygelser beviljade ständerna honom hans afsked. Hans meningsfränder i rådet, mössorna, aflägsnades sedan utan vidare. H. drog sig undan till sitt gods Ekebyholm, der han afled d. 17 April 1742. Fyra månader derefter kapitulerade i Helsingfors den armé, med hvilken hattpartiet trott sig kunna återvinna hvad Karl XII förlorat och taga revanche för H:s "nattmösspolitik". Vid sidan af sin politiska verksamhet utöfvade H. befattningar såsom kansler vid