upphöjdes i grefligt stånd, till ledamot af defensionskommissionen och justitierevisionen samt 1707 till guvernör för konungens systerson, hertig Karl Fredrik af Holstein. Under de första åren af sin civila ämbetsmannabana stod H. fortfarande högt i ynnest hos konungen. En förtrolig korrespondens, hvartill, enligt H:s egen utsago, guvernörskapet för hertigen gaf honom en god förevändning, egde rum mellan konungen och H. Ett ytterligare bevis på konungens bevågenhet var H:s utnämning till kanslipresident (d. 21 Mars 1710). Men ej långt efter den tiden inträdde en förändring i förhållandet. När efter olyckan vid Pultava dels Karls långa vistelse i det fjärran Turkiet, dels landets utblottade tillstånd gjorde det omöjligt för rådet i Stockholm att så raskt eller till det omfång, som konungen fordrade, uppfylla hans aldrig sjunkande anspråk på folk och penningar, uppspirade hos honom missnöje med rådet och i synnerhet mot dess främste ledamot, H. Han anklagade denne för bekvämlighet och brist på god vilja och var, tack vare örontasslares ingifvelser, icke fri från den tanken att han t. o. m. motarbetades af H. Denne, som insåg, att riket stod vid bråddjupets rand, skildrade mer än en gång i hjertskakande ordalag för konungen ställningens allvar. Att detta skulle illa upptagas är, med kännedom af Karl XII:s sinnelag, ganska naturligt. Ryktet har gjort H. ännu värre tillvitelser än konungen gjorde. Så går en sägen att H., då han 1710 yrkade på ett ständermötes sammankallande och 1713 var med om att utlysa riksdag, haft för afsigt att åstadkomma inskränkningar i konungamakten, och en ännu otroligare saga förtäljer, att han ämnat bana sig sjelf vägen till tronen. Men långt ifrån att det finnes något bevis för H:s uppstudsighet eller förräderi, visade han sig mer än andra såsom en lojal undersåte i sitt uppträdande så väl eljest som vid ständernas utskottsmöte 1710--11 och vid riksdagen 1713--14. När vid det senare riksmötet det började föras tal om att prinsessan Ulrika Eleonora och rådet borde med förbigående af konungen sluta fred med rikets många fiender samt när adeln och bondeståndet formligen föreslogo, att prinsessan med full konungslig makt skulle öfvertaga styrelsen, så visade H. sig till ytterlighet mån om att den frånvarande konungens myndighet skulle lemnas oantastad. Ulrika Eleonora glömde ej, att H. stått henne i vägen, och konungen tyckes ej hafva fattat ur hvilken fara H. den gången räddade både honom och riket genom att med ens i brodden qväfva ständernas opposition och verksamhetslust. När konungen 1715 hemkom till riket, bemötte han nämligen H. med uppenbar köld, entledigade honom (1716) från guvernörskapet samt utestängde såväl honom som de öfriga kungliga råden från befattningen med rikets förvaltning, hvilken nästan helt och hållet lemnades i holsteinaren Görtz' händer. Under de förfärliga år, som derefter följde, mognade det allmänna hatet mot enväldet och mot Görtz, dess hänsynslösaste verktyg. Det är bekant hurusom under denna tid af några missnöjda utarbetades plan till en ny regeringsform, afsedd att öfverändakasta enväldet. Om H., medan Karl XII lefde, tog något steg till att underhjelpa införandet af en ny sakernas ordning är ej kändt, men efter konungens död (1718) uppträdde han mycket bestämdt i denna riktning. Det var till följd af hans fasthet som Ulrika Eleonora med grämelse måste afsäga sig alla arfsanspråk på tronen och underkasta sig ett ständernas val med deraf följande inskränkningar i konungamakten. Han arbetade emellertid för att hon blef vald till drottning och öfvergaf alldeles sin forne lärjunge, Karl Fredrik af Holstein (hvilken äfven uppträdde såsom kandidat till tronen), kanske mest derför att han insåg dennes ringa utsigter att blifva vald. H. tog en så betydande andel i genomförandet af 1719 års regeringsform, som grundlade frihetstidens aristokratisk-republikanska statsskick, att det har kunnat sägas (1738) om honom, att han "burit tyngsta stenen till grundvalen af vår (frihetstidens) frihet". Han fick ock, en af de förste, plikta för sin ifver att upprätthålla den nya grundlagens helgd. Då drottningen i strid mot regeringsformen bakom H:s rygg företog sig ett och annat, nedlade H. sin protest mot en sådan maktfullkomlighet och anhöll om sitt entledigande från kanslipresidentsämbetet (d. 9 April 1719). Han fick sitt afsked både från detta och, hvarom han icke begärt, från riksrådsämbetet samt förblef trots en af ständerna understödd böneskrift utestängd från rådet. Men när riksdag i Jan. 1720 åter sammanträdde, valdes H. under adelns handklappningar och jubelrop till landtmarskalk. Såsom sådan genomdref han, antagligen ej utan en viss personlig tillfredsställelse, att, såsom drottningen önskat, hennes gemål, arfprinsen Fredrik af Hessen, d. 24 Mars 1720 utsågs till konung, men endast på vilkor att hon sjelf nedlade kronan, en sak, som hon deremot icke tänkt sig vara nödvändig. Hon hade nämligen yrkat på ett slags samregentskap. Af den nye konungen inkallades H. å nyo i rådet och återtog efter mycket trug kanslipresidentsämbetet (d. 26 April 1720). Liksom 1714 räddade H. utan tvifvel äfven 1720 fäderneslandet från en stor inre fara. När med anledning af ståndsprivilegierna en lidelsefull och under dåvarande förhållanden mer än vanligt vådlig strid var på väg att utbryta vid riksdagen, släckte H. branden genom att åstadkomma riksdagens plötsliga afslutande. Sedan Sverige i Nystad 1721 fått dyrt köpa sig fred af Ryssland, visade H. den politiska klokheten att, ehuru han af själ och hjerta var en rysshatare, iakttaga ett undfallande sätt mot sin öfvermäktiga granne. Han afvände skickligt alla tsarens försök att blanda sig i Sveriges inre angelägenheter, men vågade icke afslå hans anbud om allians, så mycket mindre som tsaren genom det s. k. holsteinska partiet (se d. o.) hade djupa försänkningar i rådet. Åtskilliga punkter i det ursprungliga alliansförslaget innehöllo så närgångna fordringar, att de väckte anstöt hos alla den tidens "sanna patrioter" men dåliga politiker. H. förstod likväl att å ena sidan vid 1723--24 års riksdag