retfärdiggjörelse (1875) och Mennesket og moralen (1877). O. A. Ö. Horn, W. O. von, psevdonym för Oertel, Ph. F. W. Hornaryd, socken i Kronobergs län, Uppvidinge härad. Arealen 2,741 har. 324 innev. (1881). Annex till Sjösås, Vexiö stift, Uppvidinge kontrakt. Hornavan ansågs förr som den största af Sveriges lappmarkssjöar, men lär vara mindre an Torneträsk. Den ligger hel och hållen inom Arjeplougs socken i Norrbottens län och synes vara omkring 60 km. lång, med en ringa bredd (liksom Lapplands sjöar i allmänhet), vexlande mellan 2,5 och 6 km. Arealen torde kunna uppskattas till omkr. 200 qvkm. (enligt karta i skalan 1: 500,000). Sjön har en höjd af 424 m. öfver hafvet. H. genomflytes af Skellefte-(Sildurt-)elf och får flere tillflöden, af hvilka den från n. kommande Rebnis-elfven är det största. K. S. Hornblende, miner., benämning på mörkgröna till svarta, lerjords- och jernoxidhaltiga varieteter af amfibol, hvilka förekomma mycket allmänt dels på jernmalmförande lager tillsammans med granat, epidot o. s. v., dels i kornig kalksten, dels äfven, som väsentlig beståndsdel i bergarter, såsom diorit, syenit, hornblendesten, hornblendeskiffer, eller som oväsentlig, t. ex. i gneis, granit, glimmerskiffer m. fl. P. T. C. Hornblendegneis, petrogr., en kristalliniskt kornig, skilfrig bergart, bestående af qvarts, fältspat och hornblende, jämte (i de flesta fall) något glimmer, eller i allmänhet en gneis, hvars glimmerbeståndsdel till någon del eller helt och hållet är ersatt af hornblende. Hornblendegneisen är en inom Sverige ganska allmän bergart. I Vestergötland m. fl. trakter uppträder den i med röd gneis (jerngneis) vexlande lager. Ofta bildar den öfvergångar till diorit- och hornblende-skiffrar. Se vidare Gneis. E. E. Hornblendegranit. Se Granit. Hornblendeskiffer, petrogr., en mörk bergart, bestående af hornblende och glimmer i skiffrig blandning med hvarandra. I sammansättningen ingå också mikroskopiskt små individer af apatit. Bergarten är mycket skiffrig, men ej så lätt klyfbar som glimmerskiffern. Den förekommer ganska allmänt inom Sveriges och andra lands gneisområden, vanligen i föga mäktiga lager. Till hornblendegneis och dioritskiffer bildar den öfvergångar genom att upptaga qvarts och fältspat. Jfr Hornblende och Hornblendesten. E. E. Hornblendesten, petrogr., en kristalliniskt kornig, mörk bergart af hornblende med en del brun eller grön glimmer. Hornblendestenen står i nära samband med diorit och hornblendeskiffer samt är måhända endast en utvecklingsform af dessa. Den förekommer inom urformationens bergarter och har vanligen obetydlig utsträckning. E. E. Hornborg, Anders Johan, finsk biskop, född i Alastaro socken (Finland) d. 21 Dec. 1821, blef student 1841, filos. kandidat och magister 1844, vice notarie vid Åbo domkapitel 1846, teol. kandidat 1858, prestvigdes s. å., vann teologie licentiatgrad 1860 och promoverades till teologie doktor 1863. År 1864 utnämndes han till lektor i grekiska vid Åbo gymnasium, blef 1867 kyrkoherde i S:t Michel, 1876 i Helsingfors, 1878 domprost i Borgå och s. å. biskop i Borgå stift. H. har varit mycket anlitad i offentliga värf. 1851--56 tjenstgjorde han såsom sekreterare i de fyra komitéerna för ny kyrkolag, psalmbok, katekes och handbok. Vid landtdagarna 1863--64 och 1867 var han presteståndets sekreterare. Vid landtdagarna 1871 och 1877 utöfvade han såsom representant för presteståndet i Borgå stift mycket inflytande, och vid 1882 års landtdag intog han talmansstolen i sitt stånd. 1877 valdes han till ordförande i allmänna besvärsutskottet, och 1879--80 var han ordförande i den stora finska skolkomitén. Åren 1848--52 redigerade H. "Åbo tidningar". Dessutom har han utgifvit Åbo erkestifts matrikel (1854), Den finska kyrkans barndopsritual, historiskt och kritiskt skärskådad (1860, specimen för teologisk doktorsgrad), Statistisk och biografisk matrikel öfver församlingarna och presterskapet i Finland (1873) m. fl. skrifter. Hornborga, socken i Skaraborgs län, Gudhems härad. Arealen 1,278 har. 472 innev. (1881). Annex till Broddetorp, Skara stift, Vinköls kontrakt. Hornborgasjön, insjö i Skaraborgs län, Gudhems och Valle härad, på vestra gränsen af Hornborga socken. Längden är omkr. 11 km., bredden 2,7 km., arealen 2,970 har. Stränderna äro delvis mycket sanka. Genom sjön flyter vesterut Flia-ån, ett tillflöde till Lidan. Hornborgs slott, borglemning i Qville socken, Bohus län, grundlades enligt sägnen af en småkonung Horne, hvilkens graf visas å den närbelägna Hornön. Namnet H. förekommer redan omkr. 1138 i Inge Haraldssons saga. Borgen skall sedan förstörts och åter uppbygts 1218, men under tiden utgjorde stället, der borgen stått, samlingsplats för Bohusläns (Vikens) innebyggare vid deras öfverläggningar. På Hornborga ting utropades Håkan Håkansson till norsk konung, 1217. Man känner icke när borgen andra gången ödelades. Den var belägen vid ett sund midt emot Homborgsön å en hög klippa, som åt landsidan, der han skyddas af en trång dal, har flere terrasslika afsatser. Platån omgifves af en mäktig jordvall, inom hvilken man finner svaga spår af byggnader samt en cistern i klippan, hvilken aldrig saknar vatten. Äfven å bergets afsatser mot landsidan samt i klyftorna finnas lemningar af murar och jordfyllnader. B. S. Hornbäk, fiskläge i norra delen af Själland, Frederiksborgs amt, vid Kattegat, som der bildar Hornbäkbukten. E. Ebg. Horndal, bruksegendom i Kopparbergs län, By och Husby socknar, samt Gefleborgs län, Ö. Fernebo socken, omfattar H:s Jernbruk, i By socken, vid H:s station å Norra stambanan, bestående af 12 lancashire-smälthärdar och två vällugnar samt ångsåg, Valla masugn, i By socken, 2,5 km. från Byvalla station, Näs masugn (anlagd 1874) och valsverk (bygdt 1880), i By socken, vid Näs jernvägsstation å Näs--