arbete för fångvårdens förbättrande torde hafva varit den bekantskap han gjorde med de franska fängelserna. Vid underrättelsen om Lissabons förstöring genom jordbäfningen d. 1 Nov. 1755 ämnade nämligen H., som efter sin fader, köpmannen H., ärft en betydlig förmögenhet, begifva sig till olyckans skådeplats för att bispringa de nödlidande. Men fartyget uppbringades af en kapare, och H. sattes i fängelse, först i Brest, tillsammans med många krigsfångar, sedan å några andra orter på franska kusten. Sålunda lärde han känna den tidens barbariska behandling af de krigsfångne. Hemkommen ur fångenskapen, sörjde han på sitt gods nitiskt för sina underhafvandes välstånd och upplysning samt utnämndes 1773 till sherif i Bedfordshire. Denna utnämning blef vändpunkten i hans lif. I sin egenskap af sherif besökte han grefskapsfängelset. På den tiden var det sed att fångvaktarna icke åtnjöto någon lön, utan lefde af sportler af fångarna. H. fordrade, att detta missbruk skulle upphöra. Då man ej fann sig kunna ålägga grefskapet en sådan utgift, begaf H. sig till några andra orter för att uppsöka ett prejudikat; han träffade öfverallt samma missbruk och i öfrigt samma elände i fängelserna. Dermed började de trägna resor till rikets olika delar, hvarunder H. förvärfvade en långt fullständigare kännedom än dittills någon egt om den engelska fångvårdens tillstånd. Personer, som efter månaders ransakningsarrest blifvit frikända, släpades tillbaka i häkte, emedan de ej kunde betala allahanda afgifter till fångvaktaren och andra vederbörande. Kroglifvet i fängelserna var en annan inkomstkälla för fångarnas vårdare. En styresman vid Fleetfängelset, som ville slå sig i ro, kunde för 5,000 pund st. afyttra sitt "patent". Fångar sutto i åratal, innan de ställdes inför rätta. Dårar inspärrades i de allmänna fängelserna. Kopp-patienter sammanhopades med friska eller sjuka fångar i smutsiga, trånga, kalla hålor. "Fängelse-febern" och kopporna bortryckte fångar i massa. De okontrollerade fångvaktarna handterade fångarna på det omenskligaste sätt. -- H. hade besökt flertalet af sitt hemlands fängelser, när han 1775 reste till Frankrike, Nederländerna och Tyskland. Flerestädes öfverraskades han af betydliga framsteg, såsom i Gent, der fångarna, hvilka hade hvar sin nattcell, sysselsattes med arbete, af hvars afkastning 1/5 tillföll dem. I Holland, der äfven arbete var infördt, fann han, att män och qvinnor höllos åtskilda, att fängelsekrogar ej tillätos, och att afkortning af strafftiden kunde vinnas genom godt uppförande. 1776 gjorde han ett nytt besök på kontinenten: ingenstädes såg han spår af den i England härjande fängelsefebern. I Paris var fångvården långt bättre än i England; i ett par schveiziska kantoner fann H. afsöndringssystemet genomfördt. Under mellantiderna mellan de utländska resorna fortsatte H. sina undersökningar hemma. År 1777 utkom hans stora arbete The state of prisons in England and Wales, som 1780 följdes af Appendix to the state of prisons. 1778 bereste H. åter en del af kontinenten: i Venezia sutto många fångar "i mörk cell på lifstid"; i Rom, Schweiz, Tyskland och Belgien var tortyren ännu ej afskaffad. 1781 reste han genom Nord-Tyskland till Danmark, derifrån till Sverige, der han besökte tre fängelser i Stockholm, alla "smutsiga och vidriga". Han såg i det mörka och orena fängelset för stadens södra del fem fångar "nästan qväfda". Fångvaktaren, hvilken, såsom öfverallt i Sverige, fick hålla krog, träffades drickande med fångarna och andra uslingar; i rasphuset i Stockholm voro nära 200 personer af alla åldrar och kön sammanhopade. Resan fortsattes till Ryssland, der man då berömde sig af att dödsstraffet afskaffats, utom för förräderi. H. inhemtade emellertid af en vid knutstraff använd bödel, att detta stundom på befallning verkställdes så, att det medförde döden. 1783 reste H. till Portugal, der han fann bysättningen nyligen afskaffad. Derefter begaf han sig till Spanien, hvarest han välvilligt bemöttes af den namnkunnige reform-ministern Campomanes, men lika litet som förut i Rom fick taga kännedom om inqvisitionens fängelser, samt till Frankrike och Nederländerna. 1785 besökte han Holland och Frankrike, der han i Toulon såg en man, som, vid 14 års ålder för en ringa förseelse dömd till galererna, tillbragt 51 år i fångenskap, alltid visande ett exemplariskt uppförande. H. besökte vidare flere italienska orter. På Malta voro de fleste fångarna "svarta", i ty att malteser-riddarna höllo sin edsförpligtelse till ständigt krig mot de otrogne på sådant sätt, att de röfvade landtmän, fiskare och sjömän på Barbaresk-kusterna. Han fortsatte resan till Turkiet, för att vinna kännedom om pest-lasaretten, återvände öfver Venezia och Wien, der han inför kejsar Josef oförbehållsamt talade om fångvården i dennes stater, samt öfver Tyskland och Holland till sitt hem, der han, såsom vanligt efter hvarje färd på kontinenten, förnyade sina undersökningar i fängelserna. Mångenstädes fann han de gamla missbruken alldeles orubbade, sportelväsendet ännu i bruk och fångarna fjättrade vid golfvet, någon gång så trångt, att en del måste stå, medan de andra sofvo. 1789 utkom H:s bok An account of the principal lazarettos in Europe. S. å. företog han sin sista resa: öfver Holland, Tyskland, Petersburg och Moskva anlände han till Cherson, der han nåddes af nyheten att Bastiljen, som han förgäfves sökt bese, hade fallit. Den i staden härjande febern angrep H., som vid en sjukbädd trotsade faran. Han afled d. 20 Jan. 1790 och jordades å en grafplats, som han inköpt i närheten af Cherson. -- Åt honom uppsattes ett monument i St. Paul's kyrka i London, och inskriften å detta säger, att H. vandrade "en obesökt väg till odödligheten". Enstaka, tidigare försök -- i Spanien, Italien och England (genom Wesley och metodisterne) -- att rikta de styrandes uppmärksamhet å den samhällsangelägenhet och beveka de enskilde till den barmhertighet, hvilkas apostel H. blef, förringa ej rättmätigheten af detta loford. På sina många resor trädde han i förbindelse med statsmän och filantroper i alla land, bemödande sig att vinna dem för sina reformplaner. (Jfr Fängelsesystem.) A. H-n.