det egentliga Kina utsträckte han sin missionsverksamhet till Mongoliet och Tibet samt ville på samma gång göra dessa lands folk, språk och seder mera kända i Europa. Åtföljd af en annan lazaristbroder, Joseph Gabet, och en ung tibetansk prest, som öfvergått till kristendomen, gjorde han en genom många äfventyr och svårigheter märkvärdig resa till Lhassa, Dalai-Lamas hufvudstad i Tibet, dit de kommo i Jan. 1846. Der voro han och hans följeslagare på god väg att grundlägga en vigtig missionsstation, då det på kinesiska sändebudets tillskyndelse förbjöds dem att stanna i Tibet. De skickades s. å. tillbaka till Kanton, der H. stannade nära tre år. Med undergräfd helsa återvände han öfver Indien, Egypten och Palestina till Europa 1852. Han dog 1860. -- H. egde en ovanlig förmåga att på ett enkelt, klart och populärt sätt meddela sina erfarenheter och vann derför ett aktadt namn såsom resebeskrifvare. Det vigtigaste af hans arbeten i denna väg är Souvenirs d'un voyage dans la Tartarie, le Thibet, et la Chine pendant les années 1844--46 (1850; flere uppl.; "Resa i Mongoliet och Tibet", 1862, och "Resa i Kina", 1864), hvars supplement L'empire chinois (1854), prisbelöntes af Franska akademien. Han utgaf äfven Le christianisme en Chine (1857--58). Hucbald (Hugbald, Ubaldus), flandrisk munk och musiker, född omkr. 840, död omkr. 932 i klostret S:t Amand vid Tournay, hvarest han först var lärjunge af sin onkel Milo, senare dennes efterträdare såsom ledare af en sångareskola. En tid förestod han en dylik i Nevers. H. är den förnämsta musikaliske skriftställaren från 10:de årh., dels emedan han bragte i system de första försöken i flerstämmig musik, medelst sitt s. k. Organum (se d. o.), dels ock på grund af sina arbeten på en förbättrad notskrift. Hans Dasian-notation, hvars hufvudfigur var en i olika ställningar förekommande grekisk spiritus asper (`), är visserligen mindre betydande. Vigtigare är att H., så vidt man har sig bekant, var den förste, som begagnade sig af linier till noggrant fastställande af alla tonhöjdsförändringar. Mellan 5--7 linier inskref han textstafvelserna, hvarvid ett företecknadt T (tonus) eller S (semitonium) antydde om närmaste steget var en hel eller half ton. Hade han blott i stället för stafvelser ditskrifvit punkter, så skulle han haft hela äran af den moderna notskriftens uppfinning. H:s traktater äro utgifna af Gerbert; den vigtigaste är Musica enchiriadis. Coussemaker skref (1841) en monografi öfver H. A. L. Huchtenburg, Jan van. Se Hugtenburgh. Huck, sjöv. Se Huk. Hud, anat., det mjuka, tänjbara öfverdrag, som ytterst omgifver djurkroppen. Detta är till utseende och beskaffenhet oändligt vexlande. Hos menniskan är huden tunn, mjuk, seg, smidig, slät (men med tydliga rutiga eller våg-böjda teckningar), mer eller mindre färgad och till största delen försedd med hår. Den består anatomiskt af två sammanhängande lager: det yttre, öfverhuden (epidermis), och det inre, läderhuden (dermis, derma l. corium). -- Epidermis består af celler. Ytterst (i hornlagret) bilda dessa platta, torra, keratinhaltiga, kärnlösa och oregelbundna skifvor; tätt packade till hvarandra i mer eller mindre tjocka lager (jfr Häl och Ögonlock); innerst (i malpighiska l. slemlagret) äro cellerna af vexlande former, men rundade, mjuka, saftiga och kärnhaltiga. I detta lager finnes ock det pigment, som alltefter sin massa och nyans ger huden dess på olika delar af kroppsytan, under olika yttre omständigheter (se Fräknar) samt hos olika individer eller folkraser så olika, men karakteristiska färg. Epidermis' hornlager är ogenomträngligt för vatten; det fjällas oupphörligt af på ytan, men ersattes inifrån. En starkare sådan fjällning märkes regelbundet efter längre stillaliggande, då icke nötning och tvättning småningom aflägsnat de bortdöende hornskifvorna. Fjällning inträffar regelbundet vid eller efter hudsjukdomar; och en sådan sjukdom är det, som åstadkommer den öfverhudsfjällning å hufvudets hårklädda del, som kallas "mjell". -- Dermis består af otaliga, hvarandra korsande och i hvarandra inlöpande, limgifvande bindväfsbundtar, hvilka i hudens djup äro glesare och bilda maskor, men mot ytan splittras i sina finaste trådar, som flätas samman i en tät filt. Det hela genomdrages af elastiska trådnät; der och hvar uppträder muskulatur (se Hudmuskler). Yttre ytan af läderhuden är icke slät; på henne uppsticka tallösa, små, enkla eller i spetsen delade koniska papiller, dels enstaka, dels i grupper, dels ordnade i rader. De täckas visserligen fullständigt af epidermis, men denna höjer sig öfver och sänker sig mellan dem, hvaraf härledas de ofvan omtalade teckningarna på ytan. Somliga papiller innehålla enkla blodkärlslingor, andra åter nervändar och känselorgan. Dermis kallas läderhud derför att detta hudlager, befriadt från epidermis och fett samt garfvadt, bildar läder. Dermis hänger mer eller mindre vidsträckt och starkt samman med underliggande aponevroser (se Aponevros), och deraf kommer sig hudens olika förskjutbarhet på olika ställen; för det mesta kan huden i hela sin tjocklek upplyftas i veck. På få ställen (t. ex. yttre örat) saknas fett i hudens botten. Men på de flesta ställen finnes sådant i läderhudens djupare lager och derunder ("subkutana fettet", panniculus adiposus), och detta i klumpar ordnade fett, som minskas vid magring, ökas vid fetmande; det kan stundom nå betydlig tjocklek och ibland bilda svulster (lipomer). -- Särskilda ombildningar af hudens cell-lager äro hår, fjädrar, fjäll, taggar, naglar, klor, vissa horn o. s. v. I huden finnas svett- och talgkörtlar. -- Hudens betydelse är: att genom sin tjocklek och fetthalt skydda underliggande delar mot tryck, gnidning och temperaturinflytelser; att åt kroppens ungef. 90 qvdm. stora yta lemna ett tänjbart öfverdrag, som smyger efter formerna af underliggande delar och genom sitt fett afrundar ytan; att genom en från talgkörtlarna stammande fettbeläggning på ytan och genom sitt hornlager skydda mot vattens inträngande; att till följd af sin genomtränglighet för gaser och