vetenskapliga forskningar samt grundade 1662 vetenskapsakademien i Caen. 1670 blef han under Bossuet lärare för dauphin och bearbetade tillsammans med Bossuet den under namnet "In usum Delphini" (se Delphinus) bekanta samlingen af grekiska och romerska klassiker. H. blef 1674 medlem af Franska akademien, prestvigdes 1676, fick 1678 abbotstiftet Aulnay (nära Caen) och utnämndes 1689 till biskop i Avranches, men lemnade 1699 sitt biskopsstift mot det lugnare abbotstiftet Fontenay, nära Caen. Sedan 1701 bodde han i Paris, der han dog 1721. -- H. var en af sin tids lärdaste män: i österländska och klassiska språk hade han vidtomfattande insigter och studerade med ifver matematik, kemi och anatomi (han lär hafva gjort icke mindre än 800 dissektioner). De förnämsta af H:s arbeten äro: De optimo genere interpretandi etc. (1661), hvari han framställer sina åsigter om öfversättningskonsten, Lettre sur l'origine des romans (1670), Demonstratio evangelica (1679), ett arbete vittnande om häpnadsväckande lärdom, men späckadt med djerfva konjekturer i sin tids ande, Censura philosophiae cartesianae (1689), Alnetanae quaestiones de concordia rationis et fidei (1690), Mémoires pour servir à l'histoire du cartésianisme (1692), i hvilket arbete H., som en tid var en varm anhängare af Cartesius, satiriskt skildrade cartesianismen, Dissertations sur diverses matières de religion et de philosophie (1712) och Traité philosophique de la faiblesse de l'esprit humain (1723). Såsom supranaturalistisk skeptiker sökte H. ådagalägga förnuftets svaghet och bevisa, att tron är det enda, som förmår lemna visshet. H:s Ouevres complètes utgåfvos 1856--60. Huet [yätt], Paul, fransk landskapsmålare, f. i Paris 1804, d. i samma stad 1869, var en af de första bland dem, hvilka samtidigt med den romantiska strömningen under 1820-talet sökte att framställa naturen, sådan hon tedde sig för ögat i sin lefvande verklighet, icke med den onaturliga idealitet, som den klassiska skolan hade skådat hos henne. Men H. fördjupade sig icke i studiet af naturen i hennes detaljer, utan han uppfattade landskapet från stämningens sida, sådan denna framträdde i dagens och årets olika tider, och han såg naturen hälst i dystert ljus. Af sådan art var hans Solnedgång (1831), hans Höstafton (1835, förr i Luxembourg) och äfven en Solnedgång i höstdimma (1866). Dock återgaf han äfven morgonstämningar, då jorden tyckes vakna, ännu omsvept af nattens dunster, såsom i Morgonro (1852, i Luxembourg). Men han syftar alltid på en särskild verkan, äfven när han återgifver en bestämd trakt, såsom i Öfversvämning vid S:t Cloud (1855, i Luxembourg). H:s subjektiva uppfattningssätt medför åsidosättande af detaljbehandlingen, och derför blir utförandet gerna skissartadt; men konstnärens styrka ligger i koloriten, och hans färg är saftig, hans ton djup och harmonisk. C. R. N. Huet [yätt], François, fransk religionsfilosof och skriftställare, f. 1814, d. 1850, blef 1834 e. o. professor i historia vid Collége Rollin i Paris, 1835 professor i filosofi i Gent och 1850 lärare för furst Milan af Serbien. H:s verldsåskådning var en liberal katolicism af en egendomlig art, en katolicism, som företrädesvis betonade kristendomens sociala sida såsom ett kärlekens och det allmänna broderskapets evangelium. Från denna ståndpunkt skref han Le régne social du christianisme (1853), Réforme catholique (1856) m. fl. arbeten. Under sina senare lefnadsår blef H. ren rationalist. Från denna nya ståndpunkt skref han La révolution religieuse du XIX:me siècle, La révolution philosophique du XIX:me siècle och några smärre afhandlingar, t. ex. De la certitude de l'histoire évangélique ("Kunna vi veta något om Jesu lefnad?", 1875). Hufeland, Gottlieb, tysk jurist, f. 1760, d. 1817, var 1790--1803 professor i juridik i Jena, 1803--06 i Würzburg, 1806--08 i Landshut, 1808--12 förste borgmästare i Danzig, 1812 å nyo professor i Landshut samt 1816 professor i Halle. H. var en med djup filosofisk bildning utrustad rättslärd, hvilket synes bl. a. af hans Versuch über den grundsatz des naturrechts (1785), en af de första juridiska skrifter, i hvilken togs hänsyn till den kantiska filosofien. Bland hans många öfriga arbeten må nämnas Lehrbuch des naturrechts (1790; 2:dra uppl. 1795). Hufeland, Christoph Wilhelm, tysk läkare, född i Langensalza i Thüringen d. 12 Aug. 1762, blef student i Jena 1780 och med. doktor i Göttingen 1783 samt bosatte sig s. å. i Weimar för att sköta sin nästan blinde faders vidsträckta medicinska praktik. 1793 blef han professor i Jena, hvarest han hastigt vann stort anseende och 1795 grundade "Journal der praktischen arzneikunde und wundarzneikunst", hvilken utöfvade ett stort inflytande på alla grenar af de medicinska vetenskaperna och fortsattes ända till 1844 (98 bd). Derjämte började han 1799 att utgifva en kritisk tidskrift "Bibliothek der praktischen heilkunde", hvaraf 86 band utkommit. 1800 blef han direktör för Collegium medico-chirurgicum i Berlin samt 1810 professor vid det nyinrättade universitetet derstädes och förste råd i inrikesministeriets afdelning för medicinalangelägenheter. Död i Berlin d. 25 Aug. 1836. -- H. var en utomordentligt duglig och arbetsam man. I sin vetenskapliga åskådning stod han utanför alla partier och sökte att från de olika skolorna upptaga hvad i hvar och en af dem syntes honom vara nyttigt och godt. Utom de många artiklar, som han offentliggjorde i sina tidskrifter, publicerade han ett stort antal vetenskapliga arbeten: Über die natur, erkenntnismittel und heilart der skrofelkrankheit (1795); Ideen über pathogenie und den einfluss der lebenskraft auf entstehung und form der krankheit (s. å.); System der praktischen heilkunde (1818); Enchiridion medicum oder anleitung zur medicinischen praxis, vermächtnis einer 50-jährigen erfahrung (1836, 10 uppl. 1857; "Enchiridion medicum eller handledning uti läkarekonstens utöfning", öfvers. af V. Lundberg, 1837--39) m. fi. Äfven såsom populär skriftställare förvärfvade H. sig ett högt aktadt namn genom flere allmänfattliga afhandlingar, bland hvilka må nämnas hans