Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hufvudskål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brakycefala III. ortognater (fig. c, lapp)
IV. prognater ( " b, inca-peruan
Efter detta schema
upprättade Retzius tidigt en lista öfver de folk,
hvilkas kranier han haft tillfälle undersöka; och
denna uppställning har befunnits så natursann, att hon
ännu står fast i sina hufvuddrag. Det af Retzius gifna
uppslaget till forskningsriktning, af honom sjelf
kalladt "försök", har nämligen fullföljts af en mängd
arbetare af första rangen: v. Baer, Ecker, Virchow,
Welcker, Broca, Huxley m. fl., utan att man likväl
lyckats komma längre än till Retzius’ "ungefär",
äfven för de nyuppställda mellangrupperna. - Welcker
har fäst synnerlig uppmärksamhet vid hufvudskålens
höjd och infört en höjd-bredd-index. Han har mellan
de båda ytterligheterna, doliko- och brakycefaler,
uppställt en midtform, ortocefal l. räthufvad; och då
ansigtsplanet äfven kan vara framåt öfverhängande
upptill, bakåt draget nedtill, såsom hos barn,
har han till orto- och prognater lagt opistognater
l. bakåtkäkige. - Broca har äfven uppställt en
midtform, mesaticefal, samt äfven sub-dolikocefala och
sub-brakycefala former, alltefter som index närmar
sig den siffra han antagit för sina extremer med
Retzius’ benämningar. Derjämte har Broca påvisat
vigten af att urskilja huruvida vid doliko- och
brakycefali förlängningen eller förkortningen
af kraniet finnes i pann- eller nackregionen. -
Huxley, som gifver kranieformen en underordnad plats
i sin indelning af menniskorna, bibehåller Retzius’
doliko- och brakycefaler, med gränsen mellan dem vid
en index på 80, och delar med hänsyn till indices
den första gruppen i 4, den senare i 2
underafdelningar. Att man ej lyckats komma längre än till
endast fixering och namngifning af en midtform och af
ett "mer eller mindre" på ömse sidor af denna (hvars
indexvärde för öfrigt redan var angifvet af Retzius),
har sin grund i ämnets beskaffenhet; svårigheterna
vid dess bearbetning äro nämligen mycket stora. Redan
metoden att under sifferformler bringa den långt ifrån
matematiskt regelbundna hjernskålens fint nyanserade
kroklinier och de karakteriserande punkterna i
ansigtet har visat sig omöjlig, så mycket mer som alla
de punkter, från hvilka man skulle hafva att utgå
för bestämmande af de öfriga, äro särdeles rörliga,
äfven hos individer af uppenbart samma ras och
samma hufvudskålsform. Vidare är rasblandningen hos
kulturfolken mycket långt gången; och då man endast
ur dem kan hemta tillräckligt undersökningsmaterial,
blir detta följaktligen icke pålitligt, icke rent,
icke fullt bevisande. Och slutligen måste ett närmare
studium göras af de formvexlingar man hittills blott
ofullständigt observerat, beroende på olika åldrar
och kön, ett studium, som, af lätt begripliga skäl,
endast mycket långsamt och i fragment kan drifvas
till erforderlig noggranhet. Retzius insåg också utan
tvifvel dessa och andra svårigheter att genom tal och
mått fastställa kraniets formvexlingar närmare än han
det gjorde. Han förlade derför dessa vexlingars
karakteristik till sina beskrifningar såväl öfver
enskilda kranier som öfver kraniegrupper. Dervid har
intet af de ofvannämnda författarnas indelningsmoment
undgått honom. Men han vann genom detta tillvägagående
större lätthet att i ord, som ofta åtföljdes af bild,
inlägga och tydliggöra de allra finaste nyanser, och
han egde friheten af en vida fullständigare skildring,
än om han varit bunden af ett sträft schema, grundadt
på en enda karakter. Derigenom har han äfven besparat
vetenskapen tyngden af en mängd hvarandra korsande,
genom sin halfra likhet förvillande och sannolikt i
framtiden försvinnande namn.
I sammanhang med frågan om naturliga vexlingar i
hufvudskålens form böra äfven omtalas afsigtligt
omformade kranier. Sådan omformning genom
yttre åtgärder brukas ännu af flere folk och
har fördomarna användts af än flere, hvilkas
efterkommande lokalt fortfarande öfva den ärfda
seden, ehuru de icke tyckas känna sedens uppkomstsätt
och än mindre afsigten dermed. Bruket förefinnes i
sådan utbredning att, med undantag för Australien,
ingen verldsdel varit eller är fri derifrån. Det har
funnits i äldre tider och finnes, om ock i mindre
skala, på spridda trakter i hela vestra Amerika,
från eskimoerna i norr till patagonierna i söder,
talrikast och grundligast hos nootka-kolumbier,
mejikaner och peruaner, bland öboarna i Stilla
hafvet, från Japan till Nya Kaledonien, i Asien
(bland mongoler, siameser, sydhinduer m. fl.), der
det tyckes ursprungligen hafva öfvats i trakterna
för de turanska folkens stamhem. Afrika är ännu
icke undersökt tillräckligt i detta hänseende, men
man har funnit bruket hos Nord-Afrikas maurer och
långt inne i centrallandet i mussumba-riket. Äfven i
Europa har det förekommit. Herodotos omtalar, att det
öfvats på Krim, och andra författare omnämna dess
förekomst bland tracier och macedonier. Spridda
omformade kranier äro funna i nedre Österrike,
Böhmen, Savojen, Schweiz, England, Rhentrakten och
Frankrike. Ehuru antalet icke är stort, torde det
dock vara tillräckligt för att visa, att bruket
varit hemsed på dessa ställen. I Frankrike har man
observerat bruket ännu i dag inom en följd af trakter
från Rouen öfver Paris ned till Toulouse, Haute
Garonne och Carcassonne. På dessa ställen brukar
man linda det nyfödda barnets hufvud med en remsa,
som innehåller en hård skifva af trä eller metall,
dels öfver stora fontanellen, dels kring bakhufvud och
panna, så fast, att apparaten flerstädes fått namnet
"serre-téte", eller hufvud-snörpe. Grundligare gör
man det på andra ställen. Man lägger den nyföddes
hufvud på hö eller på trä och surrar kring det i
denna ställning med bindor eller bast; eller man
lägger på pannan eller hjessän, alltefter som man
vill få en hög eller en låg form på hufvudskålen,
en sandpåse eller en brädlapp och binder fast dem,
ja åtdrager banden successivt. Af dessa bandage får
barnet ständigt plågas under första lifsperioden,
på vissa ställen ända till 2-3 år. Många dö deraf,
men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
