Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvaldjuren - Hvalf (byggnadskonst)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
främre näsöppningar. Tänder dels finnas och äro
då enkla, likformiga, åtminstone ursprungligen
kägelformiga och mer eller mindre tillspetsade,
dels saknas och företrädas då af tvärställda
hornskifvor (barder). Det är det inre lagret
af dessa skifvors hornmassa, som i dagligt tal
kallas fiskben, hvalfiskben (se Barder). Magen
är tre- eller fyrrummig, men icke tjenlig till
idislande. Spenarna äro två och belägna straxt
framför ändtarmens öppning. - Till denna ordning
hör ett tämligen betydligt antal arter, af hvilka
några äro de största bland alla djur. Länge räknades
de till fiskarna, tills Linné insåg deras rätta natur
och förde dem till däggdjuren. Af hvaldjurens byggnad
finner man, att de uteslutande äro vattendjur. Utom
vattnet dö de också snart, emedan de då icke kunna
utföra de behöfliga andningsrörelserna. Deras kropp
är tung, spolformig och bakåt starkt hoptryckt,
hvilket gör det omöjligt för dem att röra sig på
land; de äro också förlorade, då de fastnat på grund
eller strandat. I vattnet röra de sig med ansenlig
hastighet till följd af bakkroppens betydande
spänstighet samt stjertfenans storlek och styrka;
bröstfenorna tjena hufvudsakligen till att hålla
kroppen i jämnvigt. Hvaldjuren simma med vågiga
rörelser, så att de omvexlande höja och sänka vissa
delar af kroppen öfver och under vattenytan; stundom
skjuta de upp en betydlig del af sin kropp öfver
vattnet eller hoppa upp derur. Lungorna äro stora,
hvarför in- och utandningsrörelserna vanligen ej
följa så tätt på hvarandra; dock komma hvaldjuren i
allmänhet med korta mellantider upp till vattenytan
för att andas. Förföljda, kunna de deremot hålla
sig länge nere i vattnet, nordhvalen en half till
halfannan timme. Mellan huden och köttet hafva de
ett mer eller mindre tjockt späcklager, och deras
blodtillgång är mycket riklig. Hvaldjuren tillhöra
nästan uteslutande salt vatten och förekomma i
alla haf; blott högst få arter finnas i varmare
lands floder. I de kalla och tempererade hafven
företaga de regelbundna vandringar. De lefva af
fisk och ryggradslösa djur. Många bland dem äro
sällskapliga och uppträda i större eller mindre
skaror. Honan föder i allmänhet blott en unge,
som då håller en fjerdedel till en tredjedel af
moderns längd och af henne omfattas med stor ömhet,
ja äfven försvaras vid hotande fara. Parningen sker
i upprät (man påstår äfven vågrät) ställning, och
drägtighetstiden varar länge. Man känner omkr. 160
arter nu lefvande hvaldjur, af dem ej fullt en
fjerdedel bardhvalar, de öfriga tandhvalar. -
Hvaldjuren delas i underordningarna Bardhvalar,
Mystacoceti l. Mysticete, som hafva munnen försedd
med barder och sakna ständigt qvarsittande tänder,
samt Tandhvalar, Odontoceti, hvilka sakna barder och
åtminstone i endera käken ega qvarsittande tänder. De
förra sönderfalla i familjerna Räthvalar, Balaenidae,
hvilka sakna ryggfena och hafva kroppens främre del
undertill slät, samt Fenhvalar, Balaenopteridae,
hvilkas rygg bär en fena eller i dess ställe en knöl,
och som hafva kroppens främre del undertill fårad. De
senare indelas i två afdelningar,
allteftersom bröstkotornas hemapofyser eller refbenens
bröstbensdelar äro brosk- eller benartade. Till den
förra afdelningen höra familjerna Kaskelotar,
Physeteridca, med halskotorna till en stor del
sammanvuxna, Långnos-delfinerna, Platanistidae,
med halskotorna fria och den yttre näsöppningen
långsgående, samt Näbb-delfinerna, Iniidae,
med halskotorna fria och den yttre näsöppningen
halfmånformig; till den senare höra endast Delfinerna,
Delphinidae. - Genom sitt späck, men äfven till en
del genom köttet och huden blifva hvaldjuren till
stor nytta för menniskan. Också jagas de flitigt,
och årligen går ett ansenligt. antal fartyg ut
för att fånga dem. Nordhvalen l. Grönlandshvalen,
Balaena mysticetus, det till massan största af alla
djur, var länge hufvudföremålet för denna fångst. Se
Grönlandshvalen. C. R. S.
Hvalf, byggnadsk., en af kilformiga stycken
(hvalfstenar, hvalfkilar) sammansatt betäckning
öfver en gifven yta. Är denna jämförelsevis smal
i förhållande till sin längd, t. ex. i en dörr-
eller fönsteröppning, mellan ett par pelare,
kolonner, pilastrar e. d., så nyttjas vanligen
benämningarna hvalfbåge, murbåge eller endast båge,
äfven hvalfring. De kilformiga stycken, af hvilka
hvalfvet är sammansatt, sträfva till följd af sin
tyngd hvart och ett nedåt, men fasthållas i sitt
inbördes läge genom den spänning, som de utöfva mot
hvarandra, i det i
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
