Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria / 133-134 (1884) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvalf (byggnadskonst)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hjessa faller lodrätt på en mellan anfangspunkterna
dragen linie. Afståndet mellan dessa är hvalfvets
spännvidd. Den linie, som utåt (uppåt) begränsar
hvalfvet, kallas yttre hvälfningen (extrados);
den, som begränsar detsamma inåt (nedåt), kallas
inre hvälfningen (intrados). - Såsom material för
hvalfbyggnader nyttjas naturlig sten, nödtorftigt
tuktad eller finhuggen, tegel af olika form, stundom
för lätthetens skull s. k. hvalfkrukor af bränd lera,
som passas till hvarandra. Hvalflika betäckningar af
stelnadt groft bruk, gips o. d. (s. k. gjutna hvalf)
förekomma äfven, men äro ej att anse som hvalf i
egentlig mening, lika litet som de s. k. trähvalfven,
hvilka med ett helt annat konstruktionssätt härma de
egentliga hvalfvens former. För uppförandet af ett
hvalf fordras i de flesta fall en s. k. hvalfstomme,
vanligen af trä, klädd ("skålad") med bräder
(skålbräder) så, att dess yttre hvälfning har
samma profil som det blifvande hvalfvets inre. På
denna stomme hvila under arbetet stenarna, till
dess den bindande slutstenen blifvit insatt och
hvalf vet sålunda erhållit nödig bärighet. För
öfrigt är konstruktionssättet ganska vexlande,
alltefter hvalfvens art och bestämmelse. Än bildas
de, såsom fallet är med tunnhvalf och kupoler, af
en sammanhängande likformig murmassa; än äro de
sammansatta af en stomme af hvarandra korsande och
stödjande bågar eller bågstycken, mellan hvilka de
öfriga hvalf-ytorna äro inspända (så t. ex. i kors-
och stjernhvalfven). Vanligen äro dessa bågar eller
bågstycken utförda i något solidare och prydligare
material och ofta rikt profilerade. De nämnas
diagonalbågar, radialbågar, hvalfstrålar eller
hvalfnerver. De senare hafva dock stundom endast
dekorativ betydelse.

Benämningarna på olika slag af hvalf äro mångfaldiga,
alltefter olika indelningsgrunder. Den vigtigaste
åtskilnaden är den, som är grundad på hvalfytornas
läge och gruppering. Enklast är tunnhvalfet,
som förekommer redan inom den assyriska


Tunnhvalf.

byggnadskonsten, ehuru blott i små dimensioner,
i fullt utbildad form deremot hos etruskerna. Det
erhöll senare genom romarna en vidsträckt
användning. Derefter upptogs det af medeltidens
romanska konst, företrädesvis i södra Frankrike,
samt af renaissancen och från denna utgående
stilriktningar. I blygsammare proportioner
har det ständigt användts för rent praktiska
ändamål. Tunnhvalfvet har i sin typiska gestalt formen
af en liggande half cylinder eller tunna, buren af
tvänne parallella och, lika höga vederlag, samt, då
det ej är öppet i båda ändarna (såsom i en portgång),
slutande i halfcirkelformiga sköldbågar. Dock kunna
äfven andra bågformer förekomma (se Båge 4.). Utgör
hvälfningen mindre än en halfcirkel, uppkommer ett
stickhvalf. Dettas inre hvälfning kan öfver mindre
öppningar (dörrar, fönster) stundom antaga formen af
en rak linie: det s. k.

raka hvalfvet. Skär ett tunnhvalf in i ett annat
hvalf, uppkommer en kappa eller en kupa (se nedan), då


Tunnhvalf med kupor.

den är mindre äfven kallad hvalföra. Till förstärkande
eller indelande af ett tunnhvalf slås derunder
stundom särskilda hvalfringar, hvilka då kallas
stärkringar eller gördelbågar. - Sammanställas fyra
delar af ett tunnhvalf så, att alla omgifningsmurarna
blifva vederlagsmurar, uppstår ett klosterhvalf,


Klosterhvalf.

användt endast öfver smärre, slutna rum med starka
väggar. Såsom ett klosterhvalf med plattad hjessa kan
man anse det s. k. spegelhvalfvet, der en fyrsidig
takyta bäres af fyra halfverade tunnhvalf. Det
förekommer i vissa renaissance-byggnader (Sixtinska
kapellet, Vatikanen m. fl.) och moderna rum. -
Korshvalfvet, äfven kalladt krysshvalf, kan uppfattas


Korshvalf.

såsom två hvarandra skärande tunnhvalf, hvilkas
vederlag äro förlagda till hörnen. Genom denna
inskränkning af vederlagen erhåller det en stor
praktisk användbarhet. Är ett korshvalf uppfördt
öfver ett slutet rum, begränsas det å alla fyra
sidorna af sköldbågar; är det uppfördt öfver fyra
fristående stöd (pelare, kolonner), begränsas det af
gördelbågar. Följa, såsom i en romansk eller gotisk
katedral, flere af fristående stöd burna hvalf efter
hvarandra, bildar hvarje afstånd från gördelbåge
till gördelbåge ett hvalf-ok. Korshvalfvets stomme
utgöres af två hvarandra korsande diagonalbågar,
kryssbågar, mellan hvilka de tresidiga hvalfkuporna
äro på fri hand inspända. Korshvalfvet förekommer
redan hos romarna. Under medeltiden erhöll det
såsom rundbågshvalf inom den romanska och såsom
spetsbågshvalf inom den gotiska stilen sin rikaste
utbildning, och det finnes jämväl under den nyare
tiden ofta användt. - Ungefär på samma sätt som
korshvalfvet är stjernhvalfvet konstrueradt,
men det är sammansatt af flere hvarandra skärande
tunnhvalf. Liksom korshvalfvet är det begränsadt
af gördel- eller sköldbågar samt har sina vederlag
i hörnstöden. Stommen utgöres af flere hvarandra


Kupol.

korsande radialbågar eller hvalfstrålar. Det tillhör
företrädesvis den senromanska och den gotiska
konsten. Stundom förblandas det med hjelmhvalfvet
(se nedan);
stundom nyttjas också benämningen stjernhvalf om
havalf af hvad slag som hälst, med rikare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>