Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hygrometer, fuktighetsmätare - Hygrometri - Hygrophorus - Hygroskop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
termometerkulan med omhölje en stund före observationen
neddoppas i vatten, eller ock genom att man
låter musslinet beständigt hänga ned i en kopp
med vatten såsom en veke, då fuktigheten,
till följd af kapillärkraften, stiger upp i
det tyg, som omgifver sjelfva termometerkulan,
och afdunstar från denna. Genom afdunstningen
kommer den våta termometern att visa ett lägre
gradtal, och skilnaden blir större i samma mån som
luften är torrare. Ur denna skilnad och den våta
termometerns stånd beräknas, enligt formel eller med
användning af tabeller, luftens absoluta fuktighet
eller fuktighetstryck. Utom de nämnda metoderna
finnes äfven den kemiska, som går ut på att direkt
uppsamla och väga den i en viss luftvolym befintliga
fuktigheten. För ändamålet erfordras en
aspirator (se d. o.). Denna metod är mycket noggrann,
men alltför omständlig för vanligt bruk, hvarför
den nyttjas endast vid undersökningar af andra
hygrometrar. Jfr Hygroskop. L. A. F.
Hygrometri (se Hygrometer), fys., läran
om de olika metoderna att bestämma luftens
fuktighet. Fuktigheten, som har sin orsak i
afdunstningen (se d. o.), kan angifvas på två
sätt, nämligen såsom fuktighetstryck, eller
absolut fuktighet, och såsom fuktighetsgrad,
eller relativ fuktighet. Båda dessa qvantiteter
undergå periodiska förändringar såväl under dagens
som under årets lopp. Absoluta fuktigheten följer
vexlingarna i lufttemperaturen på det sätt att den
stiger och faller med denna, under det att relativa
fuktigheten i allmänhet är lägst, när temperaturen
är hög, och omvändt. Inom den dagliga perioden
tilltager således fuktighetstrycket till ett par
timmar efter middagen och faller till sitt minimum
vid den tid, då temperaturen är lägst. Relativa
fuktigheten är störst under hösten och början af
vintern, minst under våren. Från soluppgången, då
luften vanligen är mättad med fuktighet, ända till
middagen ökas luftens förmåga att upptaga vattenånga,
hvilken endast beror af temperaturen, i högre grad
än den i luften befintliga vattengasens tryck. Då
nu relativa fuktigheten är förhållandet mellan det
verkliga fuktighetstrycket, e, och det största tryck,
E, som kan vid den rådande temperaturen finnas, eller
vattenångans maximitension vid samma temperatur,
kan relativa fuktigheten betecknas
E/e och är alltid ett bråk mindre än 1. Bråkets
värde till- eller af tager, allteftersom e
växer hastigare än E eller tvärtom. Den relativa
fuktighetens vexlingar likna hvarandra under alla
breddgrader. Höjden öfver hafvet inverkar så,
att relativa fuktigheten aftager mot större höjd
under dygnets kallare timmar, och detta aftagande är
starkare under sommaren än under vintern. Under de
varmare timmarna tilltager relativa fuktigheten något
mot de högre luftlagren. Alla förändringar, såväl de
årliga som de dagliga, äro mindre i dessa luftlager än
vid jordytan, en naturlig följd deraf att fuktighetens
absoluta mängd är mindre. Vattengasens tryck aftager
i en hastigare progression än lufttrycket. Sålunda
ligger gränsen
mellan den öfre och den undre hälften af atmosferens
hela fuktighetsmängd på en höjd af omkr. 1,700 m., och
ofvan 6,500 m. återstår endast 0,1 af densamma. Luften
och den deri befintliga vattengasen böra således
betraktas såsom två hvarandra genomträngande oberoende
atmosferer. Luftfuktigheten är af stor betydelse för
klimatet; men dervid är icke den absoluta, utan den
relativa bestämmande. En ort säges således hafva ett
torrt eller fuktigt klimat, allteftersom luften är i
mindre eller större grad mättad med fuktighet; och ett
högt fuktighetstryck kan förenas med torrt klimat,
om nämligen temperaturen är hög. Luftfuktighetens
inverkan på organiska ämnen är äfven beroende på
relativa och ej på absoluta mängden. Trä sväller
under de fuktiga årstiderna, höst och vinter, men
torkar under vår och sommar, då likväl den absoluta
mängden af vattengas i luften är större. Fuktighetens
fördelning öfver jordytan är väsentligen olika under
de olika årstiderna. I Januari finner man ungefär
emellan eqvatorn och 20° s. bredd ett bälte med mer
än 20 mm. tryck. I eqvatorial-Afrika stiger trycket
till mer än 26 mm. Mot polerna aftager vattengasens
mängd, så att trycket i de kallaste trakterna utgör
endast några tiondedelar af en millimeter. I Juli
råder det högsta fuktighetstrycket norr om eqvatorn;
det uppgår i Ostindien ända till 26 mm. Det inre
Amerika har en luft med lågt fuktighetstryck, det inre
Asien med högre. I Alexandria är detta tryck i Juli
omkr. 20 mm, i Kairo och Sues deremot endast. 14,
och i Jerusalem 11 mm. Det inre af norra Afrika har
ringa fuktighetstryck. I Stockholm är det i Januari
ungefär 3 och i Juli 10 mm. L. A. F.
Hygrophorus Fr., bot., ett slägte bland
"skiflingarna", af nat. fam. Hymenomycetes Fr.,
kl. Cryptogamia L., har nästan vaxlika skifvor eller
"lameller", hvilka stå något aflägsnade från hvarandra
å den bleka, klibbiga hattens undersida. Några
arter af dessa "vaxskiflingar" äro ätliga.
O. T. S.
Hygroskop (af Grek. hygros, fuktig, och skopein,
se), fys., instrument, som angifver luftfuktighetens
vexlingar, utan att gifva absoluta eller ens fullt
komparabla värden. Hygroskopen äro också numera,
sedan man medelst hygrometrarna erhåller noggranna
bestämningar, utan all vetenskaplig betydelse och
endast af historiskt intresse. De flesta hygroskop
grunda sig på den ansvällning eller sammandragning
luftfuktighetens vexlingar åstadkomma hos organiska
ämnen, vare sig vegetabiliska eller animaliska. Bland
dessa må nämnas fröborstet hos vissa växter af
slägtena Erodium och Geraniuin m. fl., blommorna hos
andra växter, såsom Carlina vulgaris, en Anastatica
m. fl. Guldslagarhinna, trä. elfenben, kokongtrådar
m. m. hafva äfven försökts såsom hygroskopiska
ämnen. Mycket användbara äro tarmsträngar, fiskben
och hår. Bland de mest bekanta af alla hygroskop må
nämnas H. B. de Saussures. Dess hygroskopiska ämne
utgöres af ett hår, 24-30 cm. långt och genom kokning
väl befriadt från fett; hårets ena ände är fäst och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
