Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hygroskop - Hyksos - Hyla - Hylander, Andreas - Hylas - Hyldalsfjord - Hylidæ l. Löfgrodor - Hylle - Hylleblad - Hylléer - Hylletofta - Hyllie - Hyllinge - Hyllning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den andra upprullad på en vridbar axel samt
försedd med en tyngd, så att håret alltid hålles
spändt. På axeln sitter en visare, som vid hårets
sammandragning eller förlängning och deraf följande
rörelse hos axeln, slår öfver en graderad skala. -
Hygroskopisk kallas vissa kroppars egenskap
att hastigt, i stor mängd och i förhållande till
luftens fuktighetsgrad absorbera vattenånga. Denna
absorption har vanligen till följd förändring af den
hygroskopiska kroppens form och volym samt alltid
af dess vigt. - Hygroskopisk fuktighet, den del af
vattenhalten hos en kropp, som vexlar med luftens
fuktighetsgrad och som således genom kroppens
förvaring i fullkomligt torr luft kan aflägsnas.
L. A. F.
Hyksos. Se Egypten, sp. 227.
Hyla, zool. Se Hylidae.
Hylander, Andreas, teolog; universitetslärare, född
i Tunhems socken, Elfsborgs län, d. 23 Febr. 1750,
studerade först i Upsala (1771), sedan i Lund, der
han 1775 blef filos. magister och 1776 kallades till
docent i österländska språk. 1780-81 förestod han
professuren i samma ämne och befordrades 1782 till
adjunkt samt erhöll 1790 professors titel. Sedan
han 1795, efter aflagda lärdomsprof, blifvit
teol. doktor, utnämndes han 1798 till e. o. och 1806
till ord. professor i teologiska fakulteten. Vid
1826 års filos. doktorspromotion i Lund blef
H. jubeldoktor. Död i Lund d. 1 Juni 1830. - Utom
akademiska disputationer samt tal och predikningar
utgaf H. Förklaring öfver d:r Luthers lilla cateches
(1812) samt Frågor och svar rörande salighetens grund,
medel och ordning (1817), hvilket arbete, vanligen
benämdt Hylanders schema, utkom i en mängd upplagor
och länge begagnades vid undervisningen.
Hylas, Grek. hjeltes., son af dryopkonungen
Theiodamos, älskades af Herakles och deltog med
honom i Argonavt-tåget. Då han vid mynningen af
den i Propontis (Marmorasjön) utfallande floden
Askanios ville hemta vatten, blef han af najaderna,
hvilka intagits af hans utomordentliga skönhet,
neddragen i böljorna och omkom. Innevånarna i den
närbelägna staden Kios firade hans minne medelst
en årlig offerfest, hvarvid den tjenstgörande
presten tre gånger ropade H:s namn. Hylassagan är
framställd bland annat på pompejanska väggmålningar.
A. M. A.
Hyldalsfjord. Se Buknfjorden.
Hylidae l. Löfgrodor, zool., bilda den högst stående
familjen bland de stjertlösa amfibierna. Tårna äro
försedda med runda sugskifvor och dels fria, dels
förenade med simhud. Buksidan bär små vårtor, som
i spetsen hafva en svettpor. Bakbenen äro betydligt
längre än fram-benen. Öfverkäken och vanligen äfven
gommen bära tänder; tungan är fastvuxen i sin främre
hälft och trumhinnan tydlig. Löfgrodorna företrädas
i Europa af endast en art, men förekomma i andra
verldsdelar, särskildt Amerika, mycket talrikt. Under
parningstiden lefva de i vatten, men annars i träd
och buskar, hvilkas blad de på ett förvillande sätt
likna till
färgen, som de flesta arterna kunna mer eller
mindre vexla efter behag. För sitt vackra utseende
och sin liflighet hafva de blifvit så omtyckta af
menniskan, att några arter der och hvar hållas inne
i boningsrum. Löfgrodslägtet, Hyla, omfattar
flere arter. Vanliga löfgrodan, H. viridis, är ofvan
gräsgrön, med ett svart, ofta gulkantadt streck på
sidorna, under hvit. Hannen har brun strupe, som
han kan blåsa upp till en stor båll; kroppslängden
stiger till 4 cm. Löfgrodan förekommer talrikt i
hela Europa, med undantag af dess nordliga delar och
Britiska öarna; i Sverige finnes hon i södra och östra
Skåne och är der rätt allmän. I anseende till hennes
egendomliga lefnadssätt får man sällan se henne;
hon klättrar utmärkt, hoppar från blad till blad
och kan med sina egendomligt bildade tår hålla sig
fast på de glattaste ytor. Under parningstiden, som
i Sverige infaller i slutet af April eller början af
Maj, skriker den fullvuxne hannen flitigt, men låter
äfven under sommaren höra sitt klingande läte. Vintern
tillbringar löfgrodan i vatten eller eljest på fuktiga
ställen. Hon förtär insekter, hvilka hon flitigt jagar
i buskar och trädkronor samt griper med käkarna, icke
med tungan som andra grodor. I fångenskap är hon lätt
att föda och lefver stundom flere år. - Klubbfotade
löfgrodan, H. palmata, är ofvan blekt lergul, med
ett band långs ryggen och spridda strimmor af mörk
färg; tårna bära breda sugbållar, och kroppslängden
kan hinna till 9 cm. Hon är hemma i Brasilien och
Guyana samt har stark, metallklingande stämma.
C. R. S.
Hylle, Perianthium, bot. Se Blomhylle.
Hylleblad. Se Blad.
Hylléer. Se Hyllos.
Hylletofta, socken i Jönköpings län, Vestra
härad. Arealen 6,278 har. 953 innev. (1881). Annex
till Bringetofta, Vexiö stift, Vestra härads kontrakt.
Hyllie, socken i Malmöhus län, Oxie härad. Arealen
1,008 har. 1,972 innev. (1881). Annex till Bunkeflo,
Lunds stift, Oxie kontrakt.
Hyllinge, socken. Se Broby 2.
Hyllning, stater., den högtidliga handling, i och
med hvilken statsborgarena under edlig försäkran
lofva statens öfverhufvud trohet och lydnad. Enligt
den gamla länsrätten var hyllningen (Lat. homagium,
Fr. hommage) en särdeles betydelsefull ceremoni,
hvarvid en vasall, som emottog ett län, knäfallande
och med obetäckt hufvud lofvade att för framtiden
blifva länsherrens man samt "att tjena honom med lif
och lem och all timlig ärebevisning, troligen och
redligen, allt för den jords skull, som han under
honom innehade". Numera grundas icke på något sätt
några nya rättigheter eller förpligtelser genom
huldhetseden, ty statsborgaren ar, i enlighet med
författningen, utan vidare skyldig statsöfverhufvudet
tro och lydnad omedelbart efter dess rättmätiga
tillträde till regeringen. Emellertid har man i
flere staters författningar på ett eller annat
sätt bibehållit ett slags högtidligt erkännande
af undersåtlig pligt att visa tro och lydnad mot
statsöfverhufvudet. I några stater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
