Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Icteridæ - Icterus - Ictus - Id l. Ort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
täckfjädrar samt hvit, med gul anstrykning, på skuldrorna
och öfvergumpen. Honan är ofvan ljust gulbrun, med
mörkare skaftstreck. I Nord-Amerika häckar risfogeln
i mängd och går under flyttningarna till Syd-Amerikas
nordligaste delar. Under häcktiden sjunger hannen
ganska vackert. Sedan ungarna blifvit flygvuxna,
stryker denna art i oerhörd mängd flockvis omkring
på åkerfälten och anställer stor förödelse. Han
skjutes då i högst betydande antal, men det är
likväl omöjligt att skydda grödan mot denna skadliga
fogel. - Majstjufven, Agelaius phaeniceus, är svart,
på skuldrorna skarlakansröd samt har näbb och ben
blåsvarta. Kroppslängden stiger till 22 cm. Han
är utbredd öfver hela Nord-Amerika, i hvars södra
delar han tillbringar vintern. Äfven denna art
gör stor skada på åkern. - Ko-fogeln l. Ko-staren,
Molothrus pecoris, är rostbrun på hufvud och hals,
för öfrigt brunsvart, med blå och grön glans; näbben
och benen äro brunsvarta. Kroppslängden stiger till
19 cm. Kofogeln är utbredd öfver största delen af
Nord-Amerika och finnes på vissa ställen särdeles
talrikt. Han lefver förnämligast i sumpiga trakter,
men gerna äfven på betesmarker bland nötkreatur och
hästar. Hans näring är hufvudsakligen af samma slag
som hans samslägtingars; dock plägar han äfven liksom
stararna sätta sig på hornboskapen och bortplocka
de snyltgäster, af hvilka denna hemsökes. Egendomlig
är han derigenom att han låter sina ägg utkläckas
af andra foglar. - Baltimorefogeln (se d. o.). -
Japun, Ostinops cristata, är glänsande svart, med
kastanjebruna öfre och undre stjerttäckare, bruna
fjäderkanter på ryggen samt skuldrorna och yttre
stjertpennorna citrongula. Längden stiger till 45
cm. Fogeln är mycket sällskaplig och häckar kolonivis;
boet är pungformigt, 1-1,5 m. i längd och 15
cm. eller mera i genomskärning, hopfiltadt af lafvar
och så starkt, att det med möda kan sönderslitas. Det
upphänges på en fin gren; ingångshålet är ofvantill,
och i bottnen finnes ett mjukt underlag för äggen
och ungarna. Fogelns sång är vacker, och han kan
efterhärma andra djurs läten. Han lefver af smådjur,
frukter och frön, hvarför han blir mycket skadlig i
plantager. Arten är hemma i hela sydöstra Amerika
och vistas i skogarna. - Båtstjerten, Calcophanes
quiscalus, blir 31 cm. lång, är på hufvudet, halsen och
undertill svart, skimrande i purpur eller kopparbrunt,
samt har undre delarna försedda med stålgröna fläckar,
ryggens och skuldrornas fjädrar svartgröna, med
ett regnbågartadt skimrande tvärstreck, äfvensom
ving- och stjertfjädrarnas ytterfan skimrande i
violettblått; näbben och benen äro svarta. Arten
är utbredd öfver Förenta staternas östra delar,
förekommer uteslutande på sumpiga ställen, lefver
alltid i sällskap och närer sig hufvudsakligen
af små krabbor och maskar; på risfälten anställer
han stor skada. I vassen klättrar båtstjerten med
lätthet och bygger der sitt bo. Liksom åtskilliga af
våra kråkfoglar förföljer han med ifver roffoglar.
C. R. S.
Icterus (af Grek. ikteros), gulsot (se
d. o.).
Ictus. Se Iktus.
Id l. Ort, Leuciscus idus L., zool., en till
mörtslägtet af karpfiskarnas familj (Cyprinoidei)
hörande fiskart, hvilken af de författare, som efter
svalgtändernas antal sönderdela denna familjs arter
uti en mängd slägten, anses såsom typ för ett eget
slägte, Idus, och då får artnamnet melanotus. Iden,
eller, såsom han i södra Sverige kallas, "orten",
tillhör våra största mörtfiskar och når en längd
af ända till 50 cm. samt en vigt af 2-2,5 kg. Till
kroppsformen liknar han mörten, men har mera kullrig
rygg. Sidolinien har 55-60 fjäll; svalgtänderna
sitta i två rader (3 i den ena, 5 i den andra raden)
samt äro i spetsen haklikt omböjda. Analfenan är
i nedre kanten tvär eller något inskuren. Färgen
är enformig, sidorna silfverglänsande, med mörkare
grågrön anstrykning på ryggen, fenorna gråaktiga,
med svag rödaktig skiftning. På våren, vid lektiden,
får fisken en mässingsgul anstrykning till följd
af ett grönaktigt pigment, hvarmed fjällen då
öfverdragas. Hannen har under denna tid på fjällen
vårtlika knölar, som efter leken försvinna. Iden
förekommer i Sverige ända upp i Lappmarken, men är
der mindre allmän. Han tillhör egentligen de stora
sjöarna och i synnerhet Östersjöns skärgårdar,
der han förekommer i ej obetydligt antal ända ned
i sydliga delen af Öresund. Vårtiden, i slutet af
April eller början af Maj, uppstiger iden stimvis
uti åar och bäckar, t. o. m. i diken, för att söka
sina lekplatser på gräsbotten med sakta rinnande
vatten. Under denna tid fångas han i stor mängd;
men många dylika idfisken hafva numera, dels genom
oförståndigt drifvet fiske, dels äfven till följd af
genom utdikningar förändrade lokala förhållanden,
blifvit förstörda. Ynglet håller sig i de vatten,
der det blifvit kläckt, tills fram uti Aug., då det
vandrar ut till sjön. Iden samlas äfven på sommaren
under lugna och varma dagar invid stränderna i vikar
och bukter. Fiskaren säger då, att fisken "badar"
och kallar honom "bad-id". Den fångas med nät, not
samt åtskilliga slags "uppgångfisken", då den är på
väg till lekplatserna. Den tager äfven på mete. I
Tyskland har genom odling i dammar (ursprungligen
vid Dinkelsbühl, Bajern) utbildat sig en rödfärgad
varietet af iden, liknande vanliga guldfisken. Denna
s. k. "Goldorfe" är mycket omtyckt såsom prydnadsfisk
i dammar, bassänger för vattenkonster o. s. v. -
Den bredpannade iden, L. cephalus L., L. latifrons
Nilss. (den hänföres af en del författare till
slägtet Sqvalius), förekommer på åtskilliga ställen
i mellersta och södra Sverige, under namn af Färna
(Östergötland), Dickkopp (Göta elf) och Årännare
(Örebro), men ingenstädes i större mängd, och
tillhör våra mindre vanliga mörtfiskar. Färnan
blifver ännu större än iden och når stundom en
vigt af 3,4 kg. Från iden såväl som våra öfriga
mörtfiskar är färnan lätt att skilja derpå att
analfenan är i nedre kanten bågformigt afrundad
(ej tvär eller inskuren). Sidoliniens fjäll äro ej
häller så talrika som hos iden (antalet varierar
mellan 44-46). Svalgtänderna sitta i två rader,
men äro blott 2 i ena raden. Färgen vexlar liksom
hos iden efter årstid och ålder och är mer eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
