Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Illyriska folk - Illyriska provinserna - Illyriska språket och literaturen - Ilm (mytologi) - Ilm - Ilmajoki - Ilman immet - Ilmarinen l. Ilmari
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Illyriska folk kallades af de gamle de folk,
som bebodde det forna Illyricum. Till dem räknar
Herodotos äfven veneterna i nordöstra Italien,
och då måste väl också istrierna hänföras till
den illyriska folkstammen. Om detta äfven gäller
om innevånarna i Pannonien och Noricum är svårt att
afgöra. Enligt Strabon hörde till de illyriska folken
äfven dardanerna, som bodde kring floden Margus’
(Moravas) öfre lopp, och detta tyckes jämväl vara
Herodotos’ åsigt. Illyrerna voro delade i en mängd
små, ursprungligen af hvarandra oberoende fylken. De
förnämsta af dessa voro i landet norr om Drilon:
liburnerna, dalmaterna, vardeerna, plereerna,
antariaterna och de redan nämnda dardanerna;
söder om Drilo: taulanterna, partinerna och
dassareterna. De voro dels krigiska bergsfolk,
dels fruktade sjöröfvare. De blefvo dock alla efter
hand underkufvade af romarna, som likväl ännu på
Augustus’ tid hade att utkämpa hårda strider med de
tappra bergsfolken. Först genom romerskt inflytande
vann civilisationen småningom insteg hos dessa råa
folk. Om deras nationalitet äro meningarna hos nyare
forskare delade, i det slaviska forskare (Schafarik)
anse dem hafva tillhört den slaviska folkstammen,
medan andra hänföra dem till den traciska, ännu
andra åter anse dem för en egen folkstam, skild både
från tracer och slaver. Sist anförda åsigt eger väl
största sannolikheten, i synnerhet om, som troligt är,
de nuvarande albaneserna eller arnauterna äro en
qvarlefva af den gamla illyriska befolkningen och
någorlunda oförändradt bibehållit sitt gamla språk. I
4:de och 3:dje årh. f. Kr. blefvo dock de nordligare
illyrerna uppblandade med invandrade galliska folk,
bland hvilka skordiskerna voro de mäktigaste.
S. F. H.
Illyriska provinserna. Se Illyricum.
Illyriska språket och literaturen. Se Serbiska språket
och literaturen.
Ilm, Nord. mytol., förekommer i yngre eddan såsom namn
på en för öfrigt icke omtalad gudinna. Namnet betyder
den ljuft doftande. Th. W.
Ilm. 1. Flod i Thüringen, upprinner i Sachsen-Weimar
på Thüringerwalds norra sluttning, mellan
Finsterberg och Schneekopf, samt faller ut i Saale vid
Grossheringen, invid preussiska gränsen. - 2. (Stadilm)
Stad i furstendömet Schwarzburg-Rudolstadt,
vid ofvannämnda flod. 3,120 innev. (1880).
Ilmajoki. 1. Namn på mellersta loppet af Kyrö elf i
Finland. - 2. Se Ilmola.
Ilman immet, "luftens jungfrur", Finsk mytol. Se Ilmatar.
Ilmarinen l. Ilmari, Finsk mytol., en af de tre
hufvudpersonerna i Kalevala, Väinämöinens broder
och närmaste medhjelpare i alla svårare värf. Han
skildras i sångerna såsom en framför andra kunnig
smed, som föddes om natten med en kopparhammare och en
liten tång i sin hand. Han är en till lynnet fredlig,
allvarlig, bottenärlig och trogen man, tillika något
enfaldig och lätt ledd. Redan om morgonen efter sin
födelse gjorde han sig en smedja och upptäckte snart
derefter jernet; äfven kopparens upptäckt tillskrifvas
honom. I:s
mästerprof var smidandet af undertinget Sampo till
ersättning för att Louhi, Pohjolas värdinna, hjelpt
Vainämöinen från Pohjola hem till Kalevala. När
denne sistnämnde hemkommit, söker han öfvertala
I. att fara till Pohjola och fria till dess sköna
jungfru, "landets pris och vattnets prydnad",
hvilken han nog kunde förvärfva sig genom att smida
Sampo; men den fredlige smeden visar sig ej benägen
dertill. Vainämöinen narrar honom upp i en stor gran,
från hvars topp månen och karlavagnen blänkte; och
när I. stigit dit, uppväcker den trollkunnige siaren
en storm, som för granen med I. till Pohjola. Der
smider han Sampo. När nu Pohjoladottern likväl
gör invändningar mot I:s frieri, fullföljer han
icke denna gång detsamma, utan far sorgsen hem. Men
då I. en tid derefter får höra, att Vainämöinen
begifvit sig till Pohjola för att fria till den
berömda jungfrun, skyndar sig äfven smeden dit och
kommer med Vainämöinen öfverens om, att jungfrun skall
blifva dens del, som hon sjelf väljer. Vainämöinen
får genast af flickan ett bestämdt afslag. Men I. får
likväl icke ett gynsamt svar, utan Louhi fordrar af
honom utförandet af tre svåra värf. Först plöjer han
ett ormfyldt fält, sedan betslar han och bringar till
Pohjola Tuonis örn och Manas ulf samt fångar slutligen
en stor gädda ur Tuonis svarta elf. Derefter trolofvas
han med den sköna Pohjoladottern, och ett storartadt
bröllop tillrustas, hvars skildrande utgör innehållet
af 6 runor i Kalevala. - Sedan någon tid derefter den
unga makan blifvit - på anstiftan af I:s slaf, den
olycksfulle Kullervo - söndersliten af vilda djur,
smider sig I. en ny brud af silfver och guld. Men
han förmår ej gifva henne lif, och om natten kyler
guldbelätet hans sida. Han öfverlåter derför bilden åt
Väinömöinen, som dock afslår gåfvan, och I. begifver
sig å nyo till Pohjola för att fria till Louhis yngre
dotter. Men här får han höra hårda ord för det öde,
som drabbat hans förra hustru. I vredesmod bortför
han flickan med våld; och då hon under hemvägen ger
luft åt sitt bittra hat, sjunger han henne till en
fiskmås. - Till följd af dessa händelser tyckes det
goda förståndet mellan Kalevala och Pohjola hafva
försvunnit. Då I. vid sin hemkomst för Vainämöinen
skildrar det välstånd, som råder i Pohjola genom
besittningen af Sampo, föreslår denne, att de
tillsammans skola begifva sig dit och bemäktiga sig
undertinget, hvilket förslag I. efter något betänkande
antager. Ehuru den försigtigare I. hällre vill färdas
landvägen, besluta hjeltarna sig dock slutligen för
att fara sjöledes och taga vid Kaukoniemi Lemminkäinen
till tredje man på färden. Under denna ror I. båten
med stor kraft, men oförmodadt fastnar den på ryggen
af en stor gädda, som hvarken Lemminkäinen eller
I. förmår döda. Sedan Vainämöinen gjort detta och
med kantele, som han förfärdigat af gäddans käkben,
förtjusat hela naturen, fortsattes färden, och man
anländer till Pohjola. Efter att folket här genom
Väinämöinens sång försänkts i djup sömn, bringas
Sampo genom I:s konstfärdighet ut ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
