Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Imitation - Imitatorisk - Imitera - Imma - Immakulat - Immanens - Immanuel - Immateriel - Immatrikulera - Immediat - Immens - Immergera - Immerito - Immermann, Karl Leberecht
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tidsvärden ökas, augmentation), 4) förkortning
(tidsvärdena minskas, diminution). Kontrapunktisterna
i 15:de-16:de årh. använde äfven den kräftgående
imitationen (temat upprepas baklänges, såsom läst från
höger till venster eller sedt i en spegel) äfvensom
andra påhitt, såsom öfverspringande af pauser eller
mindre notvärden m. m., allt spegelfäkterier utan
estetiskt värde, emedan de ej kunna höras, utan äro
till blott för ögat. Om real och tonal imitation,
se Fuga. - Ett upprepadt imiterande af samma motiv
på flere olika tonhöjder urartar till det fel,
som kallas orsalier, hvilket i närvarande sekel
bl. a. vidlåder ej mindre Rossini än Wagner.
A. L.
Imitatorisk (se Imitation), som har afseende på
efterhärmning. - Imitator, en som efterhärmar.
Imitera (Lat. imitari), efterbilda, söka likna,
efterhärma.
Imma benämnes stundom vattenånga, som är utfälld i
luften eller på fasta föremål och derigenom synlig.
Immakulat (Lat. immaculatus, af macula, fläck),
obefläckad, ren. - Immaculata conceptio, Lat. Se
Conceptio och Aflelse.
Immanens (af Lat. immanere, blifva i eller vid),
filos., egenskap att i ett annat vara närvarande. -
Immanent, det, som har denna egenskap. -
Immanent orsak, orsak, som sjelf är i följden
närvarande. Så t. ex. är lifvet immanent orsak till
hvarje lifsyttring. Transcendent säges orsaken
vara med afseende derpå att den innehåller något
mera än följden, följaktligen aldrig fullt uppgår i
denna, utan är gent emot densamma sjelfständig. En
fullständig orsak (ratio sufficiens) måste förena
båda egenskaperna, d. v. s. den måste vara något
mer än följden och dock vara i denna närvarande,
den måste vara mot följden sjelfständig, utan att
i förhållande till denna vara något yttre. På
detta sätt måste alltings yttersta grund, Gud,
uppfattas. Panteismen har framhållit den sanningen
att Gud är immanent orsak till verlden, men kan ej
göra gällande hans transcendens eller sjelfständighet
gent emot denna. Teismen i sina mera ovetenskapliga
former fasthåller väl transcendensen, men sätter
Gud i ett yttre och tillfälligt förhållande
till verlden och förbiser i sådan måtto hans
immanens. Endast en fulländad teism kan förena
båda och fatta Gud såsom närvarande i det ändliga,
utan att uppoffra hans sjelfständighet gent emot
detta. Utbildandet af en sådan lära kan, hvad
gudsbegreppet beträffar, sägas vara hufvuduppgiften
för den moderna spekulationen; hennes successiva
utbildning utgör dennas historia. (Jfr Kant, I.)
L. H. Å.
Immanuel (Hebr.; "med oss är Gud"), ett hos
profeten Esaias, kap. 7 v. 14 och kap. 8 v. 8, 10,
förekommande namn. När konungarna Re-zin af Syrien
och Pekah af Israel i förbund angripa Ahas, konung
af Juda, utlofvar profeten räddning samt ett tecken
af Jehova: "En jungfru (riktigare: jungfrun) skall
varda hafvande och föda en son, och hon skall kalla
hans namn Immanuel". Att Esaias i dessa ord hänvisar
till något, som redan den närmaste framtiden skulle
uppenbara, framgår klart af sammanhanget. Hvilken
person han åsyftar med "jungfrun, som skall varda
hafvande", känner man deremot icke. Somliga hafva
tänkt på någon ogift qvinlig medlem af konungafamiljen
eller profetens egen unga hustru; andra åter
hafva fattat uttrycket såsom en bildlig beteckning
af Davids hus eller dottern Zion (Jerusalem). I
Matt. 1: 23 hänföres förutsägelsen till Messias.
P. F.
Immateriel (af Lat. nekande in och materia,
ämne, stoff), saknande ämne eller jordiskt stoff,
okroppslig. - Immaterialitet, filos., egenskapen att
existera oberoende af rummets form. Denna egenskap
tillkommer andarna eller de personliga (medvetna)
väsendena och deras bestämningar såsom sådana,
d. v. s. deras förnimmelser och viljeyttringar. En
förnimmelse t. ex. kan ej sägas fylla något rum,
ehuru den visserligen inom den kroppsliga verlden eger
förutsättningarna för sin tillvaro. Jfr Idealism.
L. H. Å.
Immatrikulera (af Lat. matricula, matrikel),
införa i en matrikel (se d. o.), inskrifva.
Immediat (Lat. immediatus, af medium,
mellanhand), utan mellanhand, omedelbar.
Immens (Lat. immensus), omätlig, oändlig.
- Immensitet (Lat. immensitas), omätlighet.
- Immensurabel (Lat. immensurabilis), omätbar. -
Immensurabilitet, omätbarhet.
Immergera (Lat. immergere), neddoppa i en vätska. -
Immergeter, namn på baptister såsom anhängare af
immersionsdopet, d. v. s. det dop, som sker med
fullständig neddoppning (baptistdop). Se Baptist.
Immerito, Lat., oförtjent, orättvist.
Immermann, Karl Leberecht, tysk dramatisk skald
och romanförfattare, född i Magdeburg 1796, studerade
i Halle, inträdde 1817 i preussisk statstjenst
och blef 1819 auditör i Münster. Der gjorde han
bekantskap med den spirituella grefvinnan Elisa von
Ahlefeldt, och ett kärleksförhållande utvecklade
sig emellan dem med påföljd att hennes redan förut
disharmoniska äktenskap med friskareanföraren
general von Lützow upplöstes. 1827 flyttade I. såsom
medlem af oberlandesgericht till Düsseldorf, dit han
äfven följdes af grefvinnan Ahlefeldt, som uppehöll
sig i hans omedelbara närhet, ända till dess han 1839
gifte sig med Marianne Niemeijer. I Düsseldorf fann
I. en omgifning, egnad att utveckla de skaldeanlag,
som redan under hans vistelse i Münster väckt en mera
betydande uppmärksamhet, särskildt genom sorgespelet
Cardenio und Celinde (1826). En tid hade I. äfven
ledningen af stadens teater, hvilken han sökte lyfta
till en verklig mönsterscen. I. var i sin diktning
afgjordt hemfallen under romantikens inflytande. Det
lätta behag, hvarmed romantiken sjelf bedrägligt dolde
sin regellöshet och sin verklighetsfattiga grund,
saknades dock hos I., och hans dramatiska stycken,
i hvilka han afsigtligt undvek hvarje lyriskt
element, behöllo städse ett visst drag af satirisk
hårdhet. Hans förnämsta arbeten äro den komiska
hjeltedikten Tulifäntchen (1830), mysteriedramat
Merlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
