Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Impeachment - Impediment - Impenetrabel - Imperata Kœnigii - Imperativ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anklagelseurkund och utser en kommission, som skall
ombesörja åtalets utförande inför öfverhuset. I
Nord-Amerikas Förenta stater kan impeachment
riktas emot staternas president, vice president
och alla civila ämbetsmän; det göres gällande
på grund af högförräderi, bestickning och andra
svåra förbrytelser. Åtal beslutes af kongressens
representanthus med enkel pluralitet; det utföres
sedermera inför senaten genom representanthusets
ombud. Senaten, hvars förhandling inledes med ed
eller högtidlig försäkran af hvarje senator och
har yttre likhet med en rättegång, utöfvar dock,
i motsats till det engelska öfverhuset, icke någon
verklig domarefunktion; ty senatens beslut, för hvars
fattande fordras 2/3 af de närvarande senatorernas
röster, kan endast gå ut på att skilja den åtalade
från hans ämbete och förklara honom ovärdig att för
framtiden bekläda ämbete i Förenta staterna. Gäller
det att få en ämbetsman dömd till annat straff, måste
man vända sig till domstolarna. K. H. B.
Impediment (Lat. impedimentum, hinder), jur., kallas
sådan del af ett jordområde, åt hvilken, till följd af
markens odugliga beskaffenhet, icke kan tillerkännas
något värde vid graderingen, och som derför äfven
skall uteslutas från beräkningen vid bestämmandet af
in- och afrösningsjordens areal för hvarje särskild
jordegendom. Impedimenten skola i landtmätarenas
egobeskrifningar och å deras kartor särskildt angifvas
och utmärkas. K. H. B.
Impenetrabel (Lat. impenetrabilis), ogenomtränglig
(äfven af förståndet), outgrundlig.
Imperata Koenigii P. de B., "Lalang-gräset",
bot. tekn., ett fruktansvärdt ogräs i Ostindien,
tillhör nat. fam. Gramineae R. Br., kl. Triandria
L. Detta obetvingliga ogräs har ödelagt många odlingar
af nyttiga växter, såsom af Uncaria Gambir och Piper
(peppar), å Ostindiens öar. Den ymniga tillgången på
bladen af detta gräs har föranledt, att man använder
dem i st. f. mossa till att betäcka ytorna å de numera
i stor skala odlade kinaträdens stammar, från hvilka
man skördat bark ("kinabark"], O. T. S.
Imperativ (af Lat. imperare, befalla,
påbjuda). 1. Filos., enligt Kant en objektiv,
d. ä. allmängiltig, viljenorm, tänkt i relation
till en patologiskt bestämd vilja. (Motsats: maxim,
godtyckligt vald bestämningsgrund.) Att viljan
är patologiskt bestämd betyder, att hon ej med
naturnödvändighet eller enligt sin egen natur måste
följa den allmängiltiga normen, utan denna har för
henne karakteren af en fordran, ett böra. Detta
"böra" är dock egentligen ingenting annat än ett
"vilja", nämligen under förutsättning af att förnuftet
bestämmer viljan. För en helig vilja gifves derför ej
häller något "böra", ty en sådan vilja är genom sin
natur bestämd af förnuftet och kan rent af icke vilja
något deremot stridande. Blott för ändliga viljor
finnas följaktligen imperativ. - Såsom allmängiltiga
och nödvändiga äro alla imperativ aprioriska,
d. v. s. man kan ej lära känna dem i och genom
erfarenheten, hvilken blott säger oss hvad vi vilja,
men ej hvad vi böra vilja. Imperativ finnas, enligt
Kant, af två slag: det
hypotetiska, som säger hvad man bör göra under
förutsättning af att man vill ett annat ("den, som
vill ändamålet, han vill också medlet"), och det
kategoriska, som säger hvad man ovilkorligen och
under alla förutsättningar bör göra. Det förra är
till sin natur analytiskt, enär viljandet af medlet
kan härledas ur viljandet af ändamålet; det senare
åter är syntetiskt, d. v. s. viljandet kan ej härledas
ur något annat. Det förra utgör sammanfattningen af
klokhetens föreskrifter, det senare af sedlighetens
bud. - 2. Språkv. Imperativus (underförst. modus),
kallas ett visst slag af verbalformer, som tjena
att uttrycka ett påbud eller en uppfordran från
den talandes sida, t. ex. Lat. lege, Sv. läs!;
Lat. legite, Sv. läsen!; Lat. legito ("imperativus
futuri"), Sv. "du skall läsa" (2 pers. sing.) eller
"han skall läsa" (3 pers. sing.) o. s. v. Till följd
af denna sin betydelse kommer imperativen mycket
nära konjunktiven och optativen, som ju också
uttrycka en vilja eller önskan hos den talande,
och kan på samma sätt som de användas för att
beteckna ett antagande eller ett medgifvande,
t. ex. Lat. esto, "vare det (så)". Skilnaden
från dessa modi ligger deruti att imperativen, på
samma gång den innebär en mera energisk och direkt
viljeyttring, är så godt som alldeles oanvändbar
i en subordinerad (beroende) sats. Ur nämnda
betydelselikhet förklaras också hvarför imperativen
så ofta ersattes eller fullständigas genom optativ-
eller konjunktivformer. I svenskan finnes t. ex.,
rent etymologiskt sedt, blott en äkta imperativform:
2 pers. sing. (läs! kalla!), det öfriga är optativ
("konjunktiv") eller i optativen inkommen indikativ
(2 pers. pl. läsen! 1 plur. låtom oss läsa!). De
slaviska språken hafva, på ett par enstaka fall när,
helt och hållet förlorat den gamla imperativen och
begagna i stället optativens former. Redan i det
indo-europeiska grundspråket synes en uppfordran,
ställd till den talande sjelf (1 pers. i alla
numeri), eller ett förbud icke hafva kunnat uttryckas
på annat sätt än genom konjunktiven, den "äkta"
och den "oäkta" (jfr det klassiska latinets och
delvis grekiskans språkbruk); ja äfven i positiv
betydelse har imperativen från äldsta tider lånat
vissa former ur den s. k. oäkta konjunktiven
(Brugman’s "injunctivus"), en bildning, som, med
undantag af att den saknar augment, är formelt
identisk med ett historiskt tempus - så bl. a. 2
pers. plur., Grek. ferete, "bären", Lat. legite,
"läsen" (jfr Grek. impf. e-ferete, "I buren"). Hvad
som, efter afräkning häraf, återstår af den äldsta
indoeuropeiska imperativen har, särskildt då samma
form (t. ex. Lat. legito) kan begagnas i olika
personer, utseende af att ursprungligen hafva varit
nominala (kasus-)former (jfr T. stillgestanden!),
af ungefär enahanda slag som infinitiven, hvilken i
flere äldre och nyare språk understundom nyttjas med
imperativ betydelse (jfr t. ex. Fr. voir, "se!", vid
citat, T. rechts fahren: i Sv. endast vid förbud,
t. ex. inte springa!). Imperativens ändelser, såväl
dess egna som de nyss omtalade från konjunktiven
öfverflyttade, fogades, såsom det synes, ursprungligen
endast till presensstammen. Grekiskans imperativus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
