Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ingermanland - Inghirami - Ingifvelse (inspiration l. teopneusti)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Petersburg (se d. o.). Det gränsade i n. till Finska
viken, Finland och sjön Ladoga, i ö. och s. till Luga
och ödemarkerna mellan Volkov och Pejpus, i v. till
Estland och Finska viken. Till detsamma räknades
det estniska landskapet Alentaka med Narva. I. var
ursprungligen bebodt af de till den finsk-ugriska
stammen hörande ingrerna eller ijorerna, voterna och
äyrämöiset, hvilka möjligen blott voro en gren af
ingrerna. Från Karelen invandrade i en senare tid
kareler och savakot. Österifrån inträngde ryssarna i
landet, der de anlade kolonier och underkufvade den
inhemska befolkningen (1100-talet). I. blef en del
af republiken Novgorod och bildade den novgorodska
provinsen Vodskaja pjatina. Den grekisk-katolska
läran utbreddes i landet genom ryssarna och omfattades
af hela den infödda befolkningen. Redan tidigt sökte
svenskarna att från Finland intränga i I., men försöken
misslyckades: Birger Jarl blef vid Nevafloden slagen
af Alexander Nevskij, det af Tyrgils Knutsson vid
Novas utlopp 1299 anlagda fästet Landskrona föll 1301
i ryssarnas händer, och det 1496 eröfrade Ivangorod
öfvergafs s. å., såsom beläget alltför långt ifrån
de svenska besittningarna. 1581 eröfrade Pontus de
la Gardie Narva, Ivangorod, Jama och Koporje med
kringliggande områden, och i stilleståndet i Pliusa
1583 behöll Sverige dessa eröfringar - hela I. med
undantag af Nöteborg och trakten deromkring -, men
återlemnade dem alla, utom Narva, till Ryssland i
freden i Tevsina, 1595. Genom freden i Stolbova, 1617,
kom Sverige i besittning af hela I., som derefter
i mer än 100 år förblef en svensk provins. I. lydde
i början under generalguvernören öfver Livland och
Estland samt styrdes under denne af en landshöfding
eller generalståthållare i Narva, men förenades 1642
med Keksholms län till ett generalguvernement. I
judicielt hänseende lydde det under hofrätten i
Dorpat till 1684 och derefter under Åbo hofrätt. 1641
erhöll I., som dittills stått under biskopens i Viborg
tillsyn, en egen superintendent i Narva. Befolkningen
var ytterst fåtalig: 1664 uppgick de mantalsskrifnes
antal till 10,000; hela folkmängden torde ej hafva
of verstigit 15,000 personer. Den befann sig på
en ytterst låg ståndpunkt, hvilket förhållande
till hufvudsaklig del var en följd deraf att det
grekisk-katolska presterskapet var fullkomligt
främmande för folkspråket och derför ej kunde meddela
någon undervisning åt befolkningen, hvilken åter
icke förstod ett ord af kyrkospråket. Den svenska
regeringen sökte höja folket genom att på ryska
och finska predika lutherska läran, anlägga skolor
och utgifva andliga skrifter m. m., men försöken
hade knappast någon framgång, ty ingrerna höllo med
äkta finsk envishet fast vid den grekiska läran. I
synnerhet i nordöstra delen af I. väckte införandet
af svenska lagar och kyrkobruk ett starkt missnöje,
samt föranledde en mängd innevånare att utflytta
till Ryssland. Ehuru å andra sidan en svenskfinsk
invandring egde rum dels af frivillige, dels af
sådana, som dömts till förvisning - I. var på
1600-talet "Sveriges Sibirien" -, blef
dock icke genom dessa inflyttningar bandet starkare
mellan Sverige och I. Redan under de första åren
af 1700-talet kom I. faktiskt i ryssarnas händer,
och genom freden i Nystad (1721) afträddes landet
formligen till dem af svenskarna. Den ingermanländska
befolkningen återvände då med glädje under sina forne
herrar, ryssarna.
Inghirami, en toskansk patricisk slägt från Volterra,
hvilken genom flere medlemmar gjort sig ett namn på
den vetenskapliga forskningens område. - 1) Curzio I.,
arkeolog, f. 1614, d. 1655, lyckades genom sin skrift
Etruscarum antiquitatum fragmenta, quibus urbis Romae
aliarumque gentium primordia, mores et res gestae
indicantur (1637) väcka stort uppseende i den lärda
verlden, tills skriften efter en liflig polemik
uppvisades vara endast ett djerft falsarium. -
2) Francesco I., likaledes arkeolog, f. 1772,
d. 1846, var bibliotekarie först i Volterra och
sedan i Florens. Han grundade i Fiesole en literärt
artistisk anstalt, från hvilken han utgaf en mängd
arkeologiska arbeten, hvilka befunnits lida brist
på kritik och tillbörlig noggrannhet, men innehålla
ett rikligt, med utomordentlig flit samladt material,
belyst af ett särdeles stort antal kopparstick. Hans
förnämsta verk är Monumenti etruschi (1820-27). - 3)
Giovanni I., f. 1779, d. 1851, den föregåendes broder,
professor och föreståndare för observatoriet vid
Ximenez-institutet i Florens och professor i astronomi
vid collegio San Giovannino derstädes, vann europeisk
ryktbarhet genom sina Effemeridi dell’ occultazione
delle piccole stelle sotto la luna (1809-30) och
Effemeridi di Venere et Giove all uso de’ naviganti,
pel meridiano di Parigi (1821-24) samt utarbetade
en förträfflig Carta geometrica della Toscana (1830).
Ingifvelse (inspiration l. teopneusti), teol., det
gudomligas omedelbara inverkan på den mensklige anden,
hvarigenom sådant uppenbaras, till hvars kännedom
denne ande icke kan komma genom sina naturliga
krafter. Tron på möjligheten af en sådan inverkan
framträder mer eller mindre i hvarje religion. Så
ansåg man inom den antika hedendomen, att gudarna
kunde uppenbara sin vilja och sina rådslut genom
omedelbar ingifvelse hos särskildt utkorade personer
(siare, Grek. manteis) eller ock genom försättande
i s. k. ekstatiskt tillstånd, genom drömmar och
orakel. Att deremot tyda gudarnas vilja af vissa yttre
gifna tecken, såsom foglars flygt eller offerdjurs
inelfvor, kallas icke egentligen inspiration, utan
spådoms- eller teckentydarekonst. Den ädlaste och
högsta form af inspiration visar sig hos författarna
till bibelns heliga skrifter, måhända tydligast i
fråga om Gamla testamentet och Uppenbarelseboken. I
oförmedladt umgänge med Gud emottogo de upplysta
andarna med klart medvetande hans uppenbarelser. På
många ställen betyga de helige författarna sjelfva,
att hvad de talade icke var deras ord, utan Guds
ord genom dem (t. ex. Es. 6; Jer. 1; 1 Tess. 2:13);
samma vittnesbörd gifves i Nya testamentet åt Gamla
testamentets skrifter (2 Petr. 1:21; 2 Tim. 3:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
