Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ingifvelse (inspiration l. teopneusti) - Ingjald - Ingjald Illråde - Ingleby, Clement Mansfield - Inglinge hög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
16; Hebr. 1:1). Och apostlarna samt de apostoliske
männen framstå i sin verksamhet såsom drifne af den
helige andes kraft. Ingifvelsen är ett kristendomens
postulat, emedan kristendomen utan densamma skulle
förlora sin objektiva sanning och visshet. - Den
innefattar, enligt dogmatikerna, följande delar:
uppmaningen att skrifva (impulsus ad scribendum);
meddelandet af innehållet (suggestio rerum) samt
af ord och uttryck (s. verborum; se 1 Kor. 2: 13);
ledningen under skrifvandet eller bevarandet för
misstag (directio), hvilket dock kan sägas innefattas
i det föregående. - Ingifvelsen undertryckte icke
författarnas personlighet eller medvetna och fria
verksamhet (se t. ex. Luk. 1: 1-3), utan deras
hjertan voro upplysta af Guds ande, hvilken tog
deras personliga krafter i sin tjenst. Deraf följer
ock, att hos de särskilde författarna individuella
olikheter framträda. Ej häller kan man säga, att
ingifvelsen på hvarje punkt i den heliga skrift
haft samma intensitet; i detta hänseende måste i
synnerhet fasthållas, att den i sin fulla betydelse
endast afser skriftens religiösa innehåll. - De
alexandrinske judarna kort före Kristi tid voro de,
som först utvecklade läran om inspirationen, hvilken
de utsträckte äfven till den s. k. alexandrinska
öfversättningen af Gamla testamentet. Denna lära
fasthölls strängt af den äldre kristna kyrkan,
hvaremot man i medeltiden lade mindre vigt derpå,
emedan kyrkans - påfvens och kyrkomötenas - auktoritet
trädde i förgrunden. Sist nämnda förhållande eger
ännu rum i den katolska kyrkan. Reformatorerna åter
häfdade med all kraft inspirationsbegreppet, och
under ortodoxiens tidehvarf stegrades uppfattningen
deraf till öfverdrift, till en s. k. mekanisk
inspirationsteori. Man förfäktade nämligen den
åsigten att bibeln vore ord för ord, ja äfven
inbegripet läse- och skiljetecken, af Gud dikterad;
författarna vore blott den helige andes "penna,
hand och amanuenser". Längst i denna riktning
gingo J. Buxtorf (d. 1664) samt den reformerta
bekännelseskriften "Formula consensus helvetici"
(1674). Den reformerta kyrkan har i allmänhet en
viss benägenhet för denna uppfattning, hvaremot
den lutherska, i synnerhet i sin nyare teologi,
håller en medelväg, i det hon visserligen fasthåller
såsom otvifvelaktigt, att bibeln innehåller den
gudomliga uppenbarelsen ren och oförfalskad, men
dock lemnar fritt utrymme åt de bibliska författarnas
individualitet. E. J. Ö.
Ingjald, Olof Trätäljas son, uppkallades efter sin
farfader, Ingjald Illråde. När Olof blifvit offrad
åt Oden, vardt I. konung i Värmland, hvilket sedan
efter dennes död fick till konung I:s broder Halfdan
Hvitben. Th. W.
Ingjald Illråde, Upsalakonung, var son af Bröt-Anund
och uppfostrades af Svipdag den blinde. Sägnen
förtäljer, att fosterfadern gifvit honom ett
varghjerta att äta och att han derigenom vardt
grymmare och ondskefullare än alla andra. Vid sin
faders arföl aflade han löfte att utvidga sitt rike åt
alla håll. Sex grannkonungar, som vid detta tillfälle
infunnit sig som gäster, lät han innebränna och
underlade sig sedan deras riken. Den äfvenledes inbjudne
konung Granmar (se d. o.) i Södermanland infann
sig icke, men äfven denne blef sedan svekfullt
öfverfallen och innebränd. Genom försåtligt öfverfall
dräpte I. tolf konungar och kallades derför
Illråde. Han hade två barn, dottern Åsa och sonen
Olof Trätälja. Åsa var lik sin fader till lynnet och
fick äfven namnet Illråda. Hon blef gift med konung
Gudröd i Skåne, hvilken hon lät döda, sedan hon
förut öfvertalat honom att dräpa sin broder Halfdan,
fader till Ivar Vidfamne. Efter dessa illdåd begaf
hon sig tillbaka till fadern, men Ivar samlade en
stor här och for till Svithjod för att hämnas samt
påträffade Ingjald och hans dotter i Räninge gård på
Fogdön i Mälaren. När I. och Åsa sågo sig ur stånd att
strida mot den manstarkare Ivar, antände de hallen
och innebrände sig sjelfva med allt sitt följe. -
Genom I. bröts småkonungarnas välde och bereddes
möjligheten att till ett enda rike förena Svithjods
olika landskap. Hans lif och bragder hafva gifvit
två af våra framstående skalder, Adlerbeth och Ling,
uppslag till en poetisk skildring, och Adlerbeths
"Ingjald" anses af mången för den svenska literaturens
bästa originaldrama från 1700-talet. Th. W.
Ingleby [ingölbi], Clement Mansfield,
engelsk skriftställare, f. 1823, studerade i
Cambridge matematik och filosofi samt innehade
1855-58 lärostolen i logik och metafysik vid
Midland-institutet i Birmingham. Den filosofiska
literaturen har han riktat med arbetena Outlines
of theoretical logic (1856), An introduction to
metaphysics (1869) och The revival of philosophy at
Cambridge (1870). Större är hans betydelse såsom
Shakspeareforskare, i hvilken egenskap han, utom
många bidrag till kritiska tidskrifter, särskildt
utgifvit The Shakspere fabrications (1859), A
complete view of the Shakspere controversy (1861),
Shakespeare’s centurie of prayse (1874), Shakespeare
hermeneutics (1875) och Shakespeare, the man and the
book (1877). I. har dessutom för "The new Shakspere
society’s" räkning utgifvit åtskilliga verk och har
högsta tillsynen öfver institutionen för bevarande
af huset, der Shakspeare föddes.
Inglinge hög, en större grafhög å Ingelstads egor
i granskapet af Vexiö, hvilket minnesmärke jämte
omgifvande mark under Svenska fornminnesföreningens
första årsmöte i denna stad, d. 2 Juni 1870, af
dåv. egaren, majoren S. F. Cervin, skänktes till
föreningen. Högen, som ligger midt i en samling
skeppssättningar och mindre ättehögar, har varit
känd och afbildad ända sedan Dahlbergs tid (i "Svecia
antiqua et hodierna") samt skall, enligt sagan, vara
en konung Ingel Alvarssons graf. På spetsen finnes
en toppsten, 2 m. hög, 1,8 m. bred vid basen och
0,6 m. vid toppen, men endast 24 cm. tjock. Nedanför
denna ligger en tillplattadt klotformig sten med å
öfre ytan inristade vackra ornament, hvilken sten
länge ansågs som den enda och ännu är den vackraste
i sitt slag. Sägnen förtäljer, att stenarna varit
de gamle virdakonungarnastron och domaresäte. Jfr
"Svenska fornminnesföreningens tidskrift", b. 1. -rn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
