Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Internationel - Internera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mindre ändamålsenligt att helt och hållet anförtro
denna uppgift åt representationen, så åtnöjer hon
sig antingen (såsom i Schweiz) med den slutliga
omröstningen öfver de fördrag, om hvilka regeringen
underhandlat, eller ock förbehåller hon (såsom
i Nord-Amerikas Förenta stater) ratifikationen
åt sin ena afdelning, senaten. I monarkierna har
monarken att sluta fördragen sjelf eller genom
befullmäktigade ombud. I den absoluta monarkien
är statsöfverhufvudets rätt i detta afseende
oinskränkt. För de konstitutionella konungadömena
kunna deremot vissa internationella öfverenskommelser
göras endast under folkrepresentationens medverkan;
hvarje lands författning bestämmer i detta afseende
gränserna för statsöfverhufvudets befogenhet
och sjelfständighet. Vissa statsförfattningar
(t. ex. den preussiska) föreskrifva uttryckligen,
att för vissa fördrags giltighet erfordras
representationens bifall. I allmänhet erfordras
sådant samtycke, då fördraget ovilkorligen medför
finansiella utgifter för staten eller ändringar
i dess rättstillstånd. Förändringar i ett lands
rättstillstånd kunna icke endast genom fördragets
folkrättsliga afslutande erhålla bindande kraft
för statsborgarena, utan måste först i vederbörlig
ordning genomföras af statsmakten. Äfven i de stater,
hvilkas författningar icke innehålla några uttryckliga
föreskrifter om folkrepresentationens samtycke för
giltigheten af vissa internationella fördrag, måste
man anse, att representationens medverkan erfordras
för afslutande af sådana öfverenskommelser, som
enligt sitt innehåll falla inom representationens
lagbestämda verkningskrets. Hvad Sverige angår,
stadgar visserligen grundlagen (R. F. § 12), att
konungen eger "att i afhandlingar och förbund med
främmande makter ingå", men hela författningens
karakter visar, att konungens rätt i denna fråga
alldeles icke kan vara oinskränt. Äfven härvid har
han att utöfva sin styrelsemakt inom de gränser, som
författningen utstakat. Han måste sålunda först och
främst iakttaga de lagstadgade formerna vid fattande
af beslut om internationella öfverenskommelser
och vidare taga hänsyn till de inskränkningar,
som föreskrifvas i uttryckliga grundlagsbud
eller äro en följd af riksdagens beskattnings-
och lagstiftningsrätt. Då fördragen slutas genom
befullmäktigade ombud, skola dessa ställa sig till
efterrättelse de fullmakter och instruktioner, som
gifvits af deras statsöfverhufvud, och det tillkommer
detta att bekräfta, ratificera, fördraget, om det
icke befinnes strida mot ombudets instruktioner. –
För fördragets giltighet fordras, utom de aftalande
personernas behörighet, äfven deras viljefrihet,
d. v. s. att kontrahenternas fria vilja icke
på något olagligt sätt påverkats; har fördraget
framtvungits genom medel, som äro folkrättsligt
tillåtliga, så måste fördraget anses giltigt. För
att en internationel öfverenskommelse skall kunna
anses giltig, kräfves slutligen, att föremålet
för densamma skall vara rättvist och lofligt,
icke innebära någon fysisk eller sedlig omöjlighet
och icke strida mot tredje persons rätt. Likasom de
internationella fördragens
afslutande förutsätter kontrahenternas fria vilja,
så kunna de också helt naturligt endast upphäfvas
genom parternas fria öfverenskommelse. Då det
icke gifves någon myndighet, som skulle kunna
föreskrifva iakttagande af några vissa former
vid fördrags afslutande, så kan det icke blifva
fråga om fördragets häfvande på grund af formel
ogiltighet. Ett fördrags bindande kraft kan således
upphöra: 1. då deri aftalade förbindelser fullgjorts,
eller den tid, för hvilken fördraget slutits, gått
till ända; 2. då de upplösande (resolutiva) vilkor,
under hvilka fördraget ingåtts, verkligen inträdt;
3. då kontrahenterna frivilligt öfverenskomma om
fördragets upplösande; 4. då fördraget af endera
kontrahenten uppsäges, under förutsättning att
antingen sådan rätt förbehållits eller måste anses
följa af ändrade förhållanden (så rubbar t. ex. en
stats öfvergång från monarki till republik fördrag
angående tronföljden i denna stat o. d.);
5. då den ensamt berättigade kontrahenten afsäger
sig de i fördraget betingade fördelarna;
6. då den ena kontrahenten icke uppfyller sina
förbindelser, eller då han bryter fördraget och den
andra på grund deraf fordrar dess upphäfvande;
7. då fördragets bestämmelser komma att stå i
strid med allmänt erkända rättsliga grundsatser
eller visa sig oförenliga med erkändt nödvändig
utveckling af den ena statens författning eller
rättsordning; 8. då föremålet för aftalet utan
någonderas förvållande gått förloradt; 9. då den
aftalade förpligtelsen för endera kontrahenten
visar sig omöjlig att fullgöra. De internationella
fördragen kunna, med afseende på innehållet, skiljas
uti sådana, som afse en bestämd handling eller
prestation och upphöra med fullgörandet deraf, och
sådana, som grunda ett bestående förhållande mellan
kontrahenterna med för båda stadgade rättigheter
och skyldigheter. Inom den senare klassen
af fördrag märkas sådana (förbund,
allianser), som afse gemensamma politiska ändamål,
samt den mångfald af internationella aftal, som
ingås med hänsyn till samfärdseln, t. ex. handels-,
sjöfarts-, tull- och postfördrag, utlemnings-
och jurisdiktionsfördrag o. d. – Ej tillhörande de
egentliga internationella statsfördragens krets, men
med en viss internationel prägel, äro dels dynastiska
fördrag, d. v. s. fördrag mellan suveräner
eller mellan dynastier angående personliga eller
dynastiska angelägenheter, dels blandade stats- och
privaträttsliga fördrag, som ingås mellan stater och
enskilda personer, t. ex. i fråga om statslån. – De
internationella statsfördragen utgöra den vigtigaste
källan för folkrättens mera positiva innehåll. –
Internationel rätt. Se Folkrätt. K. H. B.
Internera (Fr. interner, af Lat. internus, inre),
hålla någon innestängd på eller förvisa någon till
en ort, i synnerhet en fästning. – Internering,
jur., den åtgärd, som en stat vidtager, då han till
en bestämd ort i det inre af sitt land förvisar
politiska flyktingar eller truppafdelningar, som från
ett annat land tagit sin tillflykt in på hans neutrala
område. Vill staten lemna sådana flyktingar en fristad
på sitt område, bör han alltid söka förebygga, att
de begagna sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
