Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Iris, regnbågshinnan, anat. - Iris Tourn., bot. farmak., Svärdslilja - Irisera, spela eller skifta i regnbågens färger - Iriska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ögat skyddas för alltför starkt ljus och den
sferiska aberrationen förekommes. Hon är försedd
med glatta muskler och nervtrådar och har för
sitt ändamål förmåga att minska eller vidga sin
öppning, pupillen. Den understödjer äfven något
ackommodationsmuskeln. G. R.
Iris Tourn., bot. farmak., Svärdslilja, är ett
växtslägte, som bildar typen för nat. fam. Irideae
Juss. (kl. Triandria L.). Blomkalken har kort pip och
sexdeladt bräm. De tre yttre kalkflikarna äro stora,
tillbakaböjda, de tre inre mindre och upprätta. Båda
kransarnas flikar äro sins emellan likformiga. På
det korta stiftet sitta tre stora kalkbladslika,
nästan tvåläppiga märken. De i Sverige vilda arterna
äro högväxta örter med svärdlika blad, med plattade,
omfattande slidor. Blommorna äro före blomningen
inneslutna inom hinnartade hylsor. Hos oss förekomma
svärdsliljorna i vatten, såsom den vackra gula
"bäckliljan", I. pseudacorus L., eller å fuktiga
ställen, t. ex. den sällsynta I. sibirica L. Många
svärdsliljor i andra land, såsom i mellersta och
södra Europa samt norra Afrika, växa deremot hälst på
torra, steniga, soliga backar. Somliga hafva nästan
lökformiga jordstammar, de flesta åter ganska grofva
rotstockar. Af ett par arter lemna rotstockarna den
officinella viol-roten (se d. o.). Jfr Irideae. O.T.S.
Irisera (af Grek. iris, regnbåge), spela eller skifta
i regnbågens färger.
Iriska literaturen. Denna literaturs språk,
nämligen det på Irland talade iriska, är det
rikast utbildade inom den keltiska språkfamiljens
gaeliska gren (se Gaeliska språket och
literaturen). I den iriska literaturen finnas de öfver
hufvud äldsta skriftliga minnesmärken af keltisk
odling. Den blomstrade från den tidiga medeltiden
till renaissancetiden. Sträckande sina rötter djupt
ned i irländska folkets äldsta öden och religion,
företer den en sällsam blandning af hedniska
och kristna föreställningar. Något helgjutet
mästerverk inrymmer den ej, men den är märklig i
flere hänseenden, icke minst genom sitt omfång. –
Med den latinska bokstafsskriftens införande, i 8:de
årh., börjar nedskrifvandet af forn-irernas vittra
skatter, hvilka till större delen leda sitt ursprung
från tidigare århundraden. Redan i hednatiden fanns
på Irland en icke ringa vitter odling. Druiderna
(se d; o.) hade der ett af sina förnämsta stamhåll
och utgjorde en högre afdelning af skaldernas på
Irland synnerligt talrika och mäktiga klass. Efter
kristendomens befästande på ön (genom S:t Patrick,
omkr. 460) upphörde druidernas presterliga kall,
och namnet kom ur bruk; men skaldernas verldsliga
förrättningar bortsopades icke der, såsom i Gallien,
genom romerska lagar, utan skrået vann ny styrka. De
lärda stånden voro fullständigt organiserade i grader,
först gradh ecna (visdom i allmänhet), der hvarje
medlem kallades sai (vis), och inom hvilken högsta
titeln var ollamh sai, vidare den derur utbrutna gradh
fene (lagkloke), hvars främste män höllo skolor för
lärandet af fenechas (lagkunskap), slutligen gradh
fili (skalder), hvilkas konst kallades filidecht (urspr.
spådomskonst i versform). Äfven besvärjelser
fortforo att vara i bruk långt in i den kristna
tiden. De med privilegier högeligen gynnade
"fili" sammansmälte snart med barderna (se d. o.),
hvilka på I. från början haft en lägre rang såsom
blott vid harpa föredragande skaldestycken och
berättelser. Förhållandet mellan fili och bard var
detsamma som mellan trouvère och jongleur i norra
Frankrike.
På Irland formade sig den kristna kyrkan efter den
rådande sociala organisationen i stammar, och i
skolorna lärde man fördomsfritt ecna, fenechas och
filidecht bredvid latin och kristendom. Ofta voro de
ypperste lärarna lekmän, någonting ovanligt i andra
land under medeltiden. Dessa skolor växte emellanåt
ut till små städer, och främlingar strömmade till
dem. Lärokursen var tolfårig. Hurudant än värdet
af den i dem meddelade kunskapen må hafva varit,
erbjuda de emellertid det tidigaste exempel i Europa
under medeltiden på att ett folk tog vård om sitt
språk. – De äldsta uppteckningar på iriska språket
finnas i form af mellanradiga öfversättningar och
förklarande noter inskrifna i latinska manuskript
från 8:de och 9:de årh. Åtskilliga sådana förvaras på
kontinenten, t. ex. i S:t Gallen, Milano, Köpenhamn
m. fl. orter, dit de förts af de nitälskande irländske
missionärerna. (Ur dem har Zeuss hemtat materialet
till sin epokgörande "Grammatica celtica".) I
allmänhet tyckas de forniriske lärde haft en stark
böjelse för att göra sådana kommentarer. För öfrigt
förefinnes den iriska literaturen hufvudsakligen uti
handskrifter, som i riklig mängd förvaras i Englands,
Skotlands och Irlands bibliotek, men som hittills
äro till större delen otryckta. Bland dem må nämnas
Leabhar na h-Uidhri och Leabhar Breac, två dyrbara
pergamentsmanuskript, äfvensom samlingarna Book of
Leinster (den ur literär synpunkt värdefullaste) och
Book of Lismore. Innehållet i dessa är ofta mycket
äldre än språkformen. Vi förbigå här försöken till
språkläror och ordböcker från dessa tidiga årh. och
fästa oss vid de omfångsrika krönikorna, bland
hvilka må nämnas de, som författats af Tighernach
0’Braoin (i 11:te årh.), hvilken sökte bringa den
irländska tideräkningen i öfverensstämmelse med
andra folks, "Ulsters krönika", märklig för deri
meddelade astronomiska notiser, samt "De fyra
mästarnas krönika", bland hvars fyra författare
den förnämste var franciskanmunken 0’Clery, som
1632-36 verkställde denna kompilation efter iriska
handskrifter, förande berättelsen från en fabelaktig
urtid fram till 1616. En icke ovigtig rol spela
ock irländska höfdinge-slägters stamträd, hvilka de
panegyriserande skalderna hade på sin lott att vårda
och utsmycka; de gå vanligen ända upp till Noak. –
De äldsta historiska uppgifter möta oss i historiska
visor. Bland de första författarna af sådana nämnas
t. o. m. keltiska gudar. Talrikast blefvo dessa
sånger i 9:de, 10:de och 11:te årh. Man skulle
ur dem kunna göra ett sammandrag af hela landets
historia. Under 11:te och 12:te årh. uppkom ett stort
antal historiska berättelser och historiska romaner,
i hvilka gränslinien mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
