Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Irland, ett med Storbritannien förenadt konungarike - Irland it mikla. Se Hvitramannaland - Irlands-mossa, farmak., ett sällan användt namn på perlmossa l. caragheen (se d. o.) - Irländska sjön, den del af Atlantiska hafvet, som ligger mellan Irland och Storbritannien - Irländska systemet. Se Fängelsesystem - Irmin, forntyskt ord, utmärkande något allmänt och omfattande samt ofta förekommande såsom förra beståndsdelen i namn - Irminger, Johan - Irminger, Karl - Irmisch, Johann Friedrich Thilo - Irnerius, framstående italiensk jurist i 12:te årh. - Irokeserna, en förr kring Ontario-, Erie- och Camplainsjöarna bosatt indianstam - Ironi är en skenbart berömmande, men i verkligheten tadlande och hånande framställning af det förvända, dåliga och fula
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
-31 Jan. 1883). Sålunda tyckes I. gå en något
lyckligare framtid till mötes, om det än torde dröja
länge, innan rashatet och religionsfiendskapen
försvinna ur de lidelsefulla irernas hjertan.
E. W.
Irland it mikla. Se Hvitramannaland.
Irlands-mossa, farmak., ett sällan användt namn på
perlmossa l. caragheen (se d. o.), O. T. S.
Irländska Sjön, den del af Atlantiska hafvet,
som ligger mellan Irland och Storbritannien
och sammanhänger med öppna hafvet medelst S:t
Georgskanalen i s. och Nordkanalen i n. Största
djupet är i I. 152 m., i Nordkanalen ända till 272
m. De största öarna äro Man och Anglesea.
Irländska systemet. Se Fängelsesystem.
Irmin, forntyskt ord, utmärkande något allmänt
och omfattande samt ofta förekommande såsom förra
beståndsdelen i namn, t. ex. Irminman, Irmingot,
var den benämning, hvarmed hermionernas och
hermundurernas stammar betecknade sin "gemensamma"
gud. Till hans ära och dyrkan voro pelare
(Fornhögt. Irminsûli) upprättade, af hvilka den
ryktbaraste stod vid Eresburg, nuvarande Marsberg i
Westfalen, och år 772 förstördes af Karl den store.
Irminger. 1. Johan I., dansk öfverste, född 1798,
var 1840-48 adjutant hos konung Kristian VIII och
förde 1849 en bataljon under Fredericias belägring,
ledde med framgång ett nattligt utfall (d. 30 Juni)
och öfvertog d. 6 Juli kommandot öfver O. Ryes brigad,
sedan denne stupat. 1850 förde han en brigad i slaget
vid Isted och intog byn Isted. Död 1854. I. införde
bajonettfäktningen i den danska hären. – 2. Karl
I., dansk sjöofficer, den föregåendes broder,
född 1802, blef 1822 löjtnant och 1832 adjutant hos
prins Fredrik (sedermera Fredrik VII). 1849-68 var
I. generaladjutant för flottan och 1850 i tre månader
sjöminister. 1865 blef han konteramiral, tog afsked
1872 och fick 1880 titeln vice-amiral. I. har flitigt
sysselsatt sig med att undersöka hafsströmmarna och
hafvets temperatur samt genom omsorgsfulla studier
af andra sjöfarandes journaler och undersökningar
(hvilka han delvis sjelf ledde från hemmet) gjort
vigtiga iakttagelser beträffande farvattnen mellan
Island och Grönland. I:s afhandlingar derom finnas
i "Archiv for söväsen" (1843, 1853 och 1854) samt
i "Tidsskrift for söväsen" (1861 och 1870). Den
varma ytströmmen i Danmarkssundet, hvars tillvaro
I. först påvisade, fick 1878 namnet "Irmingers ström",
E. Ebg.
Irmisch, Johann Friedrich Thilo, tysk botaniker,
f. 1816, d. 1879, blef 1855 professor vid gymnasiet
i Sondershausen och erhöll 1874 titeln arkivråd. 1843
utgaf han sin första afhandling, Der anorganismus, die
pflanze, das thier. Ein versuch zu ihrer bestimmung,
och vann derefter genom ett större arbete, Zur
morphologie der monokotyledonischen knollen- und
zwiebelgewächse (1850), samt en mängd monografier
anseende såsom framstående morfolog. För den af
Hofmeister, De Bary, Pringsheim och J. Sachs utgifna
"Handbuch der physiologischen botanik" efterlemnade
han vid sin död en utförlig afhandling om växternas
grenställning.
Irnerius, framstående italiensk jurist i 12:te årh.,
f. i Bologna, egnade sig åt den justinianska rättens
studium, hvilket han bragte till sådan lifaktighet,
att han betraktas såsom stiftare af Bolognas ryktbara
skola af rättslärde ("glossatorerna"; se Glossa).
Han har af gammalt ansetts vara författare till
ännu i behåll varande Glossae samt till de under
namnet Authentica kända, i öfverensstämmelse med
Codex justinianeus ordnade utdragen af Justinianus’
"Novellae". Ett par andra arbeten af honom äro endast
kända till namnet. I:s dödsår är obekant, men inföll
före 1140.
Irokeserna (af det franska namnet iroquois), en förr
kring Ontario-, Erie- och Champlainsjöarna bosatt
indianstam, som sjelf kallade sig hodenosáuni,
"det långa husets folk", och af sina grannar i ö.,
delawarerna, benämndes mengwe, bildade ända till
början af 18:de årh. ett mäktigt förbund af fem folk,
nämligen: 1. ganeagaono, "flint-folket", vanligen
kalladt mohawk, 2. nundawaono, "den stora kullens
folk", vanligen kalladt seneca, 3. gueugwehono, "det
smutsiga landets folk", vanligen kalladt cayuga,
4. onundaga (onondago), "folket på kullarna", och 5.
onayoteka (oneida), "granit-folket". Härtill kom i
18:de årh. som ett sjette folk de s. om Neuse-floden
boende tuscarora. Till irokeserna hörde vidare
följande tvänne i förbundet icke upptagna stammar:
huron (se d. o.) och deras grannar i n. ö.,
wyandot, hvilkas boplatser sträckte sig ända ned
till S:t Lawrence-flodens mynning. Förbundet lefde
i ständiga krig med alla sina grannar, och många
enskilda irokesiska stammar, såsom erie, andaste
m. fl., blefvo till följd deraf dels förintade,
dels undandrifna från sina bostäder. I slutet
af förra årh. började irokeserna sysselsätta
sig med åkerbruk, boskapsskötsel och väfnad samt
anlade till och med flere skolor; i nyare tider
hafva de likt öfriga indianer förvisats ö. om
Mississippi, och blott sparsamma rester bo ännu
kring de stora sjöarna. Hela antalet irokeser
uppskattas nu till omkr. 15,000. Om den allmänna
karakteren af deras språk se Amerikanska språk.
H. A.
Ironi (Grek. eironeia, förställning i tal, fördöljande
af hvad man verkligen tänker) är en skenbart
berömmande, men i verkligheten tadlande och hånande
framställning af det förvända, dåliga och fula,
för att med en afsigtligt öfverlastad färgläggning
framkalla medvetande om det rätta. Ordet fick först
användning genom Sokrates. Ironien utgjorde nämligen
den negativa sidan af den efter honom s. k. sokratiska
metoden och bestod deri att filosofen ställde sig
sjelf okunnig och skenbart ville låta sig undervisas
af dem, med hvilka han samtalade, under det att
han i sjelfva verket genom fortsatta frågor och
oväntade slutledningar invecklade dem i motsägelse
och förvirrade deras förmenta vishet, så att de till
sist i sin förlägenhet kommo till den slutsatsen
att de ingenting visste. Detta är den milda arten
af ironi. Men det gifves äfven en annan, den skarpa
ironien, som framhåller det förvända med bitterhet och
skärpa för att tillintetgöra det, och som kan öfvergå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
