Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Islam, Arab., Muhammeds religion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
o. d., blef vid dödsstraff förbjuden. Med korans
högre eller lägre uppskattning står läran om profetens
person i ett nära sammanhang. Muhammed sjelf hade
icke utgifvit sig för annat än en menniska, som för
sin tros och lydnads skull fått den himmelska boken
upplåten för sig och sålunda blifvit en Guds profet,
visserligen den siste och störste. Men efter hans
död började man mer och mer betrakta honom som
en öfvernaturlig person och tillade honom såväl
ofelbarhet i trons teori som ock – med eller
utan inskränkning – syndfrihet i det praktiska
handlandet. Ja fullt ortodoxa teologer afva gått
ännu längre, i det de lärt Muhammeds personliga
preexistens samt på allt sätt velat göra honom till
hela skapelsens medelpunkt och yttersta mål. – I läran
om Guds väsende betonade Muhammed framförallt Guds
enhet i motsats till såväl den hedniska polyteismen
som det kristna treenighetsbegreppet. Visserligen
kunde han tillägga Allah ett annat namn, såsom det
antagligen från de kristna lånade Er-rahman ("den
nådefulle"), men han försäkrar härvid uttryckligen:
"Allah och Er-rahman äro detsamma; Gud tillkomma alla
sköna namn" och "Er-rahman är himmelens och jordens
herre; det gifves ingen Gud utom honom." Muhammed
talar desslikes ej sällan om den helige ande, men
förstår dermed ingalunda någon gudomlig person,
utan ett slags englaväsende (i senare tid bestämdare
engeln Gabriel), som förmedlade Allahs umgänge med
honom. – Angående Guds egenskaper har Muhammed icke
framställt några egentliga lärobestämmelser, ehuru
han ofta i praktiskt syfte talar om Guds allmakt,
vishet och allvetenhet. På antropomorfistiskt
sätt skildrar han Gud såsom utrustad med menskligt
utseende och menskliga sinnesverktyg. Sjelf hade han
ju i visioner skådat honom i lekamlig gestalt. Att
sådana och ännu gröfre antropomorfismer vunno
insteg hos profetens obildade anhängare kan ej
förvåna. Detta sinliga föreställningssätt sökte
mutasiliterna att förandliga. Deras stiftare
fann till och med betänkligt att hos Gud antaga
en mångfald af egenskaper, och han befarade, att
detta kunde leda till mångguderi. Man sökte derför
komma ifrån saken antingen genom att dekretera, att
hvarje egenskap hos Gud tillika utgör hans (hela)
väsende, eller genom att förneka egenskapernas
realitet och betrakta dem såsom i den menskliga
uppfattningen grundade uppenbarelseformer (modi) af
Guds verksamhet. Enligt den rättrogna dogmatiken
äro Guds egenskaper verkliga, men af annan art än
motsvarande hos menniskan, liksom Gud sjelf icke är
ett föremål som andra föremål. När koran tillägger
Gud sådana bestämningar som anlete, hand, själ,
vrede, välbehag m. fl., måste man derför taga för
gifvet, att sådana bestämningar tillkomma Gud, utan
att söka utreda huru det är möjligt.
Ej häller i fråga om predestinationen
(förutbestämmelsen till salighet eller fördömelse)
har Muhammed sjelf gifvit en bestämd mening till
känna. Man träffar i koran vid sidan af ställen,
som med nödvändighet förutsätta menniskans
viljefrihet, andra, der allt förklaras ur ett af
evighet fattadt gudomligt rådslut. På dessa senare
lades sedermera all vigt; man trodde sig upphöja
Gud genom att göra hans allmakts vilja till allt
menskligt handlandes enda och obetingade grund
(determinism), och sålunda uppstod de islamitiska
folkens ödesdigra uppfattning af Allah såsom en med
blindt godtycke herskande österländsk despot. Det
var också väsentligen mot denna dogm mutasiliternas
opposition var riktad. Vasil lärde, att menniskan
är fullständigt herre öfver sina viljebeslut och
derför äfven i fullt mått ansvarig för dem. Gud
förmår – yttrade en af Vasils efterföljare –
alldeles icke verka menniskans onda handlingar,
lika litet som han kan godtyckligt belöna eller
straffa i ett kommande lif; allt beror härvid på
menniskans förhållande till sedelagen. Inom Asjaris
skola mildrades den stränga determinismen på ungefär
samma sätt som i semipelagianismen Augustinus’
predestinationslära. Der framhölls nämligen, huru
förmågan att handla gifves af Gud, men sträfvandet
och beslutet äro menniskans. När afsigten finnes
hos menniskan, meddelar Gud kraft att förverkliga
den, och sålunda uppbär menniskan genom sitt eget
förhållande belöning eller straff. Efter denna teori
blir således viljandet menniskans, utförandet deremot
Guds verk. En följd häraf är emellertid att tid efter
annan rättelser måste göras i det himmelska registret,
så att namn öfverflyttas från de fördömdas lista
till de saligas och tvärt om. Härmed är naturligtvis i
sjelfva verket läran om en gudomlig förutbestämmelse
uppgifven. Andra teologer – och desse hade flertalet
för sig – höllo emellertid strängare fast vid
determinismens grundtanke. Tala de någon gång om
mensklig frihet och förtjenst, måste dessa begrepp
fattas i augustinsk mening, såsom manifestationsformer
af Guds allena verksamma vilja. Äfven den mot
predestinationsläran ofta riktade beskyllningen att
den predikar en orättfärdig Gud tillbakavisas af
t. ex. Al-Gassali, på alldeles samma grunder, som
Augustinus och Calvin på sin tid anförde, nämligen
att Guds rättvisa icke får dömas efter menskligt
mått, att allt, som har tillvaro, är hans egendom,
öfver hvilken han kan fritt förfoga o. s. v. –
Läran om uppståndelsen, verldsdomen, saligheten och
fördömelsen utgjorde från början en hufvudbeståndsdel
af korans teologi. Till en dogmatisk utbildning
af detta lärostycke föranledde åter mutasiliternas
rationalistiska insagor. Påverkade af den platonska
filosofien, menade de, att själen icke hade behof
af kroppen för sin tillvaro, sedan en gång sambandet
dem emellan blifvit upplöst genom döden. Den arabiske
platonikern Avicenna (d. 1036) förklarade till
och med, att döden var en själens frigörelse ur
kroppens fjättrar. De rättrogne deremot bestredo, att
själen kunde ega bestånd utom kroppen, och framhöllo
skarpt, att saligheten, hvars fröjder fattades såsom
väsentligt sinliga, kunde taga sin början först med
kroppens uppståndelse. Dessförinnan tänktes själen
stå i en viss förbindelse med sin i grafven multnande
lekamen. I den mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
