Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Islam, Arab., Muhammeds religion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detaljerade skildringen af de yttersta tingen kan man
tydligt spåra kristna inflytelser. Bland förebud
till domedagen uppräknas: framträdandet af el-mahdi
(messias), uppenbarandet af daddjal (antikrist),
Jesu nedstigande från himmelen samt hvarjehanda
naturunder. Domen skall föregås af en tre hundra år
lång jämmertid, hvilken Gud dock så skall förkorta för
de troende, att den icke skall förefalla ens så lång
som tiden för en enda bön. I sjelfva domsuppträdet
skall Gud fråga hvarje menniska särskildt huru
hon användt sitt lif på jorden och, allt efter
den redogörelse, som hon sanningsenligt måste
afgifva, säga till henne: "jag förlåter dig" eller
"tagen denne tjenare och kasten honom i helvetets
eld"! Enligt en annan version skola, i stället för
muntligt förhör, skriftrullar, på hvilka hvars och
ens goda och onda gerningar äro antecknade, vägas på
en våg. Ett tredje föreställningssätt, som anknyter
sig till den persiska sagan om vedergällningsbryggan
"Tjinvat", är att till paradiset leder en stig,
finare än ett hårstrå och tunnare än en svärdsegg;
den, som på jorden fört en rättskaffens vandel,
kommer med lätthet öfver, men den ogudaktige
slinter och störtar ögonblickligen ned i det lågande
afgrundsgapet derunder. Till grund för samtliga dessa
föreställningar ligger den tanken att menniskans öde
skall bero af hennes eget sedliga förhållande. Denna
tanke upphäfves emellertid i väsentlig mån genom läran
om profetens förbön, som skall komma alla muslimin
till godo. Härigenom förlorar verldsdomen åter sin
sedliga karakter och blir till sist blott en fråga om
yttre trosbekännelse. I vidrigt minutiösa skildringar
af helvetets fysiska qval öfverträffa näppeligen de
islamitiska teologerna vissa långt gående kristna,
men deremot hafva de förre, med större konseqvens,
anbragt lika starka färger på framställningen af
salighetens sinliga fröjder. På gröna damastmattor
sitta de saliga under hvita perletält eller luta sig,
omgifna af sköna ynglingar och svartögda jungfrur
(huri), mot hvilobäddar vid brädden af sorlande
bäckar, som flyta af vin och honing. Der njuta de
anblicken af Gud, och deras anleten glänsa af hans
åskådande. Förandligande åsigter funnos likväl,
utgående dels från den rationalistiska skolan,
dels från den mystisk-asketiska riktning, som är
känd under namn af sufism. Denna utgick från de
muhammedanska klostren och tiggaremunkarna. Den
utmynnar liksom all mystik i en panteistisk
verldsåskådning, som eljest är fullkomligt främmande
för den egentliga islam. Sufismen blef i synnerhet
i Persien af ej ringa betydenhet och har der gifvit
sig uttryck i såväl flere sekteriska rörelser som en
anmärkningsvärd spekulativ och poetisk produktion. –
En nyare muhammedansk sekt är vahhabiternas, grundad
i midten af 1700-talet genom Abd-el-vahhab. De bo inom
landet Nedsjed, i det inre af den arabiska halfön,
och bilda der ett folkrikt samhälle. Man har icke
utan skäl kallat dem islams protestanter. De äro
mycket stränga monoteister, ifra på mutasilitiskt
sätt mot tillbedjan af menniskan Muhammed
samt mot helgon- och relikdyrkan och yrka i allmänhet
på en återgång till den ursprungliga islam. Tillika
äro de ytterst samvetsgranna iakttagare af korans
sedebud.
Islams kult är i hög grad enkel. De troende samlas
till gemensam andakt i moskéerna, (bönehusen)
under ledning af en förebedjare, imam. Fredagen är
veckans heligaste dag, men har icke karakteren af
sabbat. Årliga högtider äro de båda bairamsfesterna,
af hvilka den ena bildar en afslutning till
fastetiden, den andra firas till minne af Abrahams
offer. De yttre religionspligter, som föreskrifvas i
koran, äro hufvudsakligen: bön fem gånger om dagen;
tvagningar, hvilka dels stå i förbindelse med den
dagliga bönen, dels påkallas af vissa föroreningar;
fasta; almosegifvande, i bestämdt förhållande till
förmögenhet eller inkomst, samt vallfärder till de
heliga orterna (Mekka och. Medina). Omskärelsen var
redan före Muhammed allmän land-sed i Arabien och
iakttages fortfarande. Synnerlig förtjenst inlägges
genom strid mot de otrogna ("det heliga kriget"). För
öfrigt upptager koran äfven åtskilliga från judarna
lånade spisstadgar samt ett absolut förbud mot
vindrickning. Under fastemånaden Ramadän får ingen
muhammedan smaka mat eller dryck före solnedgången. –
Munkväsendet inympades på islam redan i andra
århundradet efter hedjra. De muhammedanska munkarna,
dervischerna (se d. o.), äro dels kringflackande
tiggaremunkar, fakirer (se d. o.), dels bo de
i kloster under ledning af en sjeik. Bland heliga
personer intager kalifen såsom profetens efterträdare
och alla rättrognes beherskare främsta rummet. Inom
osmanska riket består ett skrå af rättslärde (de
s. k. ulema), hvilkas på koran och sunna grundade
utlåtanden, fetva (se d. o.), hafva en afgörande vigt
i dagens stridsfrågor.
Muhammeds religion, som alltid hyllat svärdmissionens
grundsats, har vunnit en både snabb och vidsträckt
utbredning. Ännu i våra dagar utgör islam vestra
och mellersta Asiens samt norra Afrikas herskande
religion. Såsom öfvervägande muhammedanska land äro
att anse i Asien: Persien, Arabien, Afganistan,
Belutsjistan, Turkestan, Ostindiska öarna samt
Asiatiska Turkiet; i Afrika: Marokko, Algeriet,
Tunis, Tripolis, Egypten, Sahara, Nubien, Sudan samt
Öfre Guinea. Härjämte eger islam många bekännare i
Sibirien och Kaukasuslanden, på Östra och Vestra
indiska halfön, i Abessinien, Eqvatorialafrika
äfvensom på Madagaskar och andra öar i Indiska,
oceanen samt inom Europa i Turkiet och (till mindre
antal) Ryssland. Sammanlagda antalet muhammedaner
anses för närvarande uppgå till omkr. 200 millioner,
eller närmare en sjundedel af jordens sannolika
folkmängd. – I sina verkningar har islam djupt
ingripit i mensklighetens lif. Ej få naturfolk hafva
obestridligen denna religionsform att tacka för de
första framstegen på sedlighetens och den andliga
odlingens bana. Dess förnämsta brist på det moraliska
området har varit och är det på ringaktning för
qvinnans menniskovärde grundade månggiftet. Bortser
man från detta grundlyte, äfvensom från den religiösa
ofördragsamheten, torde den islamitiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
