Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Istiden l. glacialperioden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Istiden l. glacialperioden, geol., kallas den
jämförelsevis unga geologiska tidrymd, under hvilken
ett kallare klimat än det nuvarande herskade öfver
stora områden af åtminstone norra halfklotets
kalla och tempererade zoner. Geologerna antaga,
med högsta grad af sannolikhet och med stöd af
tydligt iakttagbara fakta, att under istiden hela
norra Europa samt en stor del af Nord-Amerika nästan
betäcktes af ett ända till tusen eller flere tusen
fot mäktigt lager is, inlandsis (se d. o.), i likhet
med vår tids Grönland och Spetsbergen. Denna väldiga
isbetäckning låg icke stilla, utan rörde sig, under
inflytande af tyngdkraften, höjdförhållanden m. m.,
framåt i vissa riktningar. Hvad särskildt Europa
beträffar, torde den skandinaviska halfön hafva
utgjort så att säga ett centrum, från hvilket isen
utbredde sig eller likasom flödade ut åt skilda
håll, från högfjällstrakterna till omgifvande haf
och lägre belägna landområden, alltjämt slitande
och nötande på sitt underlag, den under föregående
tidskeden kanske till betydligt djup vittrade, fasta
berggrunden. – Sannolikt blef en icke ringa del af
det svenska landets yta genom istidens storartade
glaciala verksamhet bortförd. Mäktiga kalkstens- och
skifferlager, tillhörande den siluriska formationen,
hafva helt och hållet eller delvis likasom bortsopats;
och de partier af till sistnämnda formation hörande
bergarter, som förekomma här och der inom landet,
utgöra säkerligen endast återstoder af forna, mera
utbredda och mäktiga bildningar. I allmänhet torde
Sveriges nuvarande ytformer hafva till hufvudsaklig
del uppkommit under istiden. Det inom Sveriges
alla landskap så allmänt utbredda, af olikartade
bergartsfragment bestående, oskiktade gruset,
de forna botten- och ytmoränerna (kross-stensgrus,
kross-stenslera), samt de afrundade, slätslipade och
med refflor eller fåror försedda bergytorna, såväl i
fjälltrakterna, ända upp till 1,500 m. höjd, som på
låglanden, ända ned till hafskusten, äro lemningar
efter och bevis för inlandsisens och glacierernas
framfart.
Under tiden för sin största utbredning fyllde
inlandsisen sannolikt hela Östersjöbassängen,
betäckte Finland, nästan hela europeiska Ryssland,
Nord-Tyskland ända nedom Leipzig och Breslau, Danmark,
Holland och vestra England. Den stora mängd stenar
och block (erratiska block l. flyttblock) af svenska,
norska eller finska (åländska) väl igenkänneliga
stenarter, som nu träffas utspridda, på ytan och i
moränbildningarna, öfver det nord-tyska låglandet, i
Syd-Ryssland, östra England och Skotland, blefvo under
denna tid förda från sina nordliga hemklyfter af den
stora skandinaviska inlandsisen. Detta är en åsigt,
som äfven Tysklands geologer, hvilka, i motsats till
de svenska, förr antagit blockens transport hafva
uteslutande skett på flytande isberg, numera anse
vara den enda riktiga. Man har också på senare tider
kunnat i Tyskland påvisa verkliga, från norden riktade
glacierrefflor. – Under ett följande skede af istiden
minskades det nyssnämnda, genom de skandinaviska
blocken nu angifna utbredningsområdet. Inlandsisen
drog sig
genom smältning småningom tillbaka från sina sydliga
gränser samt inskränktes till den skandinaviska
halfön och, inom denna sjelf, slutligen till densammas
högfjällsdalar, i form af enstaka glacierer, af hvilka
nu endast en ringa återstod finnes qvar inom de högsta
fjälltrakterna (se Glacier). Vid denna isens gradvis
skeende afsmältning eller tillbakagång qvarlemnades
de moräner och stenblock, som den burit på sin yta
eller i sig inneslutna (det öfre kross-stensgruset
l. ytgruset), och med denna afsmältning sammanfaller
troligen också afsättandet af de för Sverige och
Finland så utmärkande rullstensåsarna.
Fördelningen mellan haf och land, eller landets
höjd i förhållande till de omgifvande hafven, var
under istiden icke densamma som den nu är, icke
häller lika under hvarje del af denna ofantligt
långa tidsperiod. Vid istidens början, eller vid
tiden för inlandsisens största utbredning, egde
Skandinavien ett högre läge än nu. Sverige var i
söder sannolikt landfast med Danmark och Tyskland,
och i öster förefanns troligen landförbindelse
öfver Ålands haf med Finland samt öfver Öland och
Gotland med Östersjöprovinserna. Samtidigt med den
totala afsmältningens början, eller mot istidens
slut, inträdde en icke obetydlig landsänkning;
stora områden af den skandinaviska halfön voro
då betäckta af hafvet, och vattenförbindelse
förefanns mellan Kattegatt och Östersjön öfver
Vänern och Vettern. Under denna landsänkningsperiod
invandrade i ofvan nämnda insjöar den ishafsfauna,
af hvilken ännu derstädes några få förkrympta
djurformer lefva qvar. Vid dåvarande kustlinier
uppkastades de samlingar och bankar af marina
snäckskal (s. k. snäckgrus, skalbankar), hvilka
nu träffas långt in i landet och ända till 150
m. öfver den nuvarande hafsytan, och samtidigt
aflagrades, på grundare eller djupare vatten, den
massa sand och lerslam, som afsmältningsvatten och
glacier-elfvar o. s. v. utförde till hafvet eller
hafsvågorna sjelfva bortnötte från de af morängrus
m. m. bestående kusterna. De inom mellersta och
södra Sveriges slättbygder så allmänt utbredda,
flerestädes mycket mäktiga bäddarna af glacialsand
och glacial-lera (se d. o.) m. m. blefvo dervid
bildade. Uti glacial-leran hafva träffats inbäddade
skal af en liten mussla, Yoldia arctica, hvilken
numera lefver endast i de nordliga delarna af
Ishafvet, en omständighet, hvarigenom tydligt nog
angifves beskaffenheten af det haf, som då sköljde
Sveriges kuster. En del flyttblock torde dervid också
hafva på flytande isberg och glacier-isblock blifvit
förda till sina nuvarande platser. Det antages äfven,
att Östersjön under någon tid af landsänkningen stått
i förbindelse med Norra Ishafvet. – Sedan landet
befunnit sig vid sin lägsta nivå i förhållande
till hafsytan, började det småningom intaga sitt
nuvarande läge. Klimatet blef mildare under den
då inträdande efter-glaciala (postglaciala) tiden,
hvilken geologerna afskilja från den rent glaciala
istiden, och de postglaciala bildningarna, mosand,
åkerlera m. fl., uppstodo. Någon skarp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
