Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hafsalperna och följa tätt utmed kusten fram till
Genua. Vanligen inräknas de i Apenninsystemet,
men böra på grund af hela sin byggnad med större skäl
hänföras till Alperna. Apenninerna nå i början, då de
stryka fram i sydöstlig riktning, ingen betydlig höjd,
men sedan bergkammen vikit af mot s., växa de i höjd
(deras ansenligaste topp är Gran Sasso, i Abruzzo,
2,991 m.), på samma gång som naturen blir råare
och vildare. Den ursprungliga kedjan splittras i
pittoreska bergmassor (se Abruzzo) och delar sig
slutligen i två armar, hvilka fylla hvar sin af de
båda landtungorna vid Taranto-viken. Under sitt lopp
genom halfön närmar sig denna väldiga bergsrygg mera
den östra än den vestra sidan och sänker sig åt förra
hållet utan dalbildning och mycket mera brant än åt
v., der sluttningarna äro jämnare och plats lemnas
för kustlandskap med rymliga dalar och slätter. Detta
förhållande har i alla tider spelat en stor rol vid
såväl folkstammarnas fördelning som utbredningen
af kultur. Alla större städer, alla mellersta och
södra I:s välden och stater, såsom Rom, Etrurien,
Normandiska riket o. s. v., hafva uppstått på vestra
sidan. Den skiljemur, som Apenninerna rest mellan
halföns vestra och östra del, brytes ej af några
tvärdalar; de få vägar, som finnas, äro banade af
menniskohand och nästan utan undantag truppvägar från
de gamle romarnas tid.
Låglandet utgöres förnämligast
af Pos flodområde, den stora lombardiska slätten,
omfattande 7/8 af allt I:s lågland och belägen mellan
Alperna och Apenninerna samt sluttande mot Adriatiska
hafvet. På norra sidan är dess gräns mycket styckad,
i det stora bergmassor skjuta in på densamma, klufna
af djupt inträngande floddalar. Öfverallt smyger
sig der den stora alluvialslätten intill foten af
det högresta alplandskapet, hvaremot den i s. höjer
sig genom en kedja af kullar mot Apenninerna. Mot
hafvet öfvergår den i sandiga sumptrakter. Bördig
jordmån, rik naturlig tillgång på vatten i förening
med ett högt utveckladt kanalsystem, skyddadt läge
och gynsamt klimat hafva gjort lombardiska slätten
till en af de rikaste trakter i Europa. I:s öfriga
lågslätter hafva jämförelsevis ringare utbredning och
utgöras egentligen af strandbältena med en och annan
utvidgning, t. ex. den gräsrika apuliska slätten
på östra kusten. Från Florens utmed Arnos lopp
utbreder sig ett särdeles bördigt och väl odladt
slättland. Maremmerna, utmed kusten af Toscana,
omfatta vidsträckta träsk och äro bekanta genom sin
feberalstrande luft (malaria). Campagna di Roma,
kring nedre Tiber, är en torr, brunsvedd stepp. De
närbelägna Pontinska träsken äro till en del
torrlagda. Kustslätten vid Neapels vik, de gamles
Campania felix ("Lyckliga" l. "bördiga Kampanien")
täflar med de fruktbaraste trakter i verlden. –
I likhet med fastlandet äro de italienska öarna
öfvervägande bergiga. Sicilien bildar, med undantag af
den vulkaniska regionen, en platåartad fortsättning
af Apenninerna, hvilken på öns norra sida höjer sig
till en verklig bergsrygg, med toppen Monte Madonia
(2,050 m.).
Öns största höjd är vulkanen Etna (3,303
m.). Sardinien genomstrykes från n. till s. af flere
bergskedjor, af hvilka en i Punta Bruncu de Spina
skjuter upp till 1,922 m. – I geognostiskt hänseende
är I. framförallt märkligt genom sin rikedom på
vulkaniska bildningar. Deras centrum ligger i
de flegreiska fälten, med den ständigt ångande
Vesuvius, Hundgrottan (se d. o.) och solfatarerna
vid Puteoli. Utslocknade vulkaner äro Albanobergen,
åtskilliga berggrupper i södra Toscana och Euganeerna
på den lombardiska slätten. På de Lipariska öarna
ligga de oafbrutet verksamma Stromboli och Vulcano,
på Sicilien Etna, Europas högsta vulkan, med en
mängd parasitkäglor.
Floder och sjöar. Den italienska halföns
höjdförhållanden och ringa bredd medgifva endast i
n. någon större utveckling af floderna. Mellersta och
södra I:s strömmar äro nästan alla korta kustfloder
med forsande lopp och derför föga segelbara. Den
förnämsta floden är Po (570 km.), hvilken delar den
lombardiska slätten i tvänne nästan lika stora delar,
blir segelbar vid Turin och faller ut i Adriatiska
hafvet genom 15 mynningsarmar, som bilda ett stort
delta. Bland Pos många tillflöden, af hvilka de
största komma från Alperna, märkas på venstra sidan
Dora Riparia, Stura, Dora Baltea, Sesia, Ticino,
Adda, Oglio och Mincio, på den högra Tanaro, Trebbia,
Panaro och Reno. Något n. om Po och i sitt nedre lopp
parallel med denna flod utfaller Adige (378 km.), från
Tyrolska alperna. Längst i lagunerna i n. utmynna
de kortare Brenta, Piave och Tagliamento. Bland
den lombardiska slättens många kanaler märkes Canale
bianco, som förenar Po med Adige. Söder om Po är ingen
af floderna på östra kusten segelbar. De förnämsta
äro Pescara och Metauro, båda från Abruzzo, samt
Ofanto, som genomflyter den apuliska slätten och
faller ut i Manfredonia-viken. Till Joniska hafvet
rinner Bradano. Tyrrhenska hafvet emottager Sele i
Salerno-viken, den forsande Volturno och Garigliano
i Gaeta-viken samt hufvudfloden på vestra kusten,
Tiber (320 km.), som blir segelbar vid Rom och
utmynnar med tvänne armar, hvilka omsluta den af
skogar och träsk uppfyllda Isola sacra. På toskanska
kusten utfaller i s. Ombrone, i n. den segelbara
Arno, hvars öfre lopp genom en bifurkation af
den lilla floden Chiana står i förbindelse med
Tiber. – Insjöarna ligga företrädesvis samlade
utmed Alperna. De största äro Lago maggiore (210,1
qvkm.) samt Lugano- (55,4), Como- (153,6),
Iseo- (62) och Garda- (366,1 qvkm.) sjöarna, alla
berömda för sin skönhet. Från alla, utom Luganosjön,
utgår en segelbar flod, och sjelfva medgifva de genom
sitt betydliga djup en obehindrad trafik ända in
till foten af de dem omgifvande bergen. I mellersta
I. träffas på vestra sidan af Apenninerna en rad af
sjöar, hvilka nästan alla äro gamla kratrar, såsom
Trasimeno-sjön, Bolsena-, Vico-, Bracciano-, Albano-,
Nemi- och Celano-sjöarna, den sistnämnda, som nu är
nästan uttorkad, på alla sidor omgifven af berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
