Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och utan naturligt aflopp. Några af dem täfla i
skönhet med alpsjöarna.
Klimat. Med undantag af sumpmarkerna och de högre
bergstrakterna har I. ett mildt klimat, ehuru till
följd af den stora utsträckningen från n. till
s. betydande olikheter måste förefinnas. Norra I.,
Po-slätten, som genom Apenninerna utestänges från
medelhafsvindarnas mildrande inflytande, har ett
fullständigt kontinentalt klimat; snö och is äro
der inga sällsyntheter. Skilnaden mellan norra
och södra I. framträder skarpast under vintern,
då t. ex. medeltemperaturen för Turin visar
+1° C., för Messina +12°, hvaremot den under
sommaren är på förra stället +22°, på det senare
+23°. Medelhafvets inflytande märkes, så snart man
kommit öfver Apenninerna. I Nizza är medeltemperaturen
under vintern +9,5°, i Neapel +10°; i Rom åter,
som ligger ett stycke från hafvet, hinner den ej högre
än till +8°. På den varma, mot n. skyddade kusten
af Genuaviken, den s. k. "Rivieran", växa oranger,
pomeranser och t. o. m. dadelpalmen. Längre mot
s., ungefär från 43:dje breddgraden, hafva endast
bergstrakterna någon egentlig vinter; snö och is äro
så godt som okända på låglandet, oliven och många
sydfrukter trifvas förträffligt under bar himmel hela
året igenom. Södra Kalabrien och, ännu mera, Sicilien,
der t. o. m. bananen mognar, påminna både i klimat
och flora om norra Afrika. Regn faller rikligast om
hösten (Okt.- Nov.) och mera på vestra kusten än på den
östra. Största nederbörden (2,437 mm.) har iakttagits
i Tolmesso, n. v, om Udine. Under regnfria månader
(Juni-Sept.) uppträder i vattensjuka trakter den
fruktade sumpfebern (malaria). Om våren och hösten
blåser ofta den brännande sciroccon, stundom under
flere veckor. Jordbäfningar hemsöka icke sällan
södra I.
Befolkningsförhållanden. Innevånarna, italienare,
tillhöra den stora indo-europeiska stammen och till
sin hufvudmassa särskildt en af denna stams åtta
hufvudgrenar, de italiska folken (se d. o.). Genom
invandringar under forn- och medeltiden fick
den italiska folkstocken en tillsats af grekiska
och arabiska (i söder), keltiska och germanska
(i norr) element. Utom I. finnes folk af italiensk
nationalitet i Österrike (företrädesvis uti Tyrolen,
Istrien, Görz och Gradisca, Trieste och Dalmatien),
omkr. 650,000, i Frankrike (Savojen och Nizza),
omkr. 150,000, och i Schweiz, omkr. 400,000. På det
område, som upptages af det nuvarande konungariket
I., utgjorde befolkningen år 1770: 14,689,317,
1871: 26,801,154 och vid sista folkräkningen (d. 31
Dec. 1881) 28,459,451. Folkmängden har följaktligen
i det närmaste fördubblats på 110 år och visar
särskildt för perioden 1871-81 en årlig tillväxt
af 0,6 proc. Folkmängdstätheten utgör i medeltal
99 innev. på hvarje qvkm. Tätast befolkade äro
landskapen i n. och v. Minst är befolkningens täthet
på Sardinien (29 innev, på qvkm.). Skilnaden mellan
stad och landsbygd är uti I. icke så utpräglad som i
många andra land. Befolkningen lefver nämligen icke
så mycket
sammanträngd i städer och byar, utan mera spridd öfver
hela det kultiverade området. De platser, der den
förekommer mera hopad (popolazione agglomerata), få
namn af centri, och till dessa hänföras äfven de delar
af omnejden, som i sitt näringslif af dem närmast
bero. Kommunerna sammansättas åter af "centri", och
af dessas storlek beror, huruvida de förre få rang af
stads- eller landskommuner. Såsom stad räknas officielt
hvarje kommun med ett "centrum" af minst 6,000
pers. "agglomererad" befolkning; till landsbygden
hänföras alla öfriga. Med fasthållande af denna mera
konstgjorda än naturliga skilnad kan man angifva
stadsbefolkningen till nära hälften af landsbygdens. –
Antalet ingångna äktenskap är i förhållande till den
giftasvuxna ogifta befolkningens storlek mycket
betydligt. På 1,000 af hela medelfolkmängden kommo
under tiden 1872-80 årligen 7,65 äktenskap. Antalet
lefvande födde var under samma tid på 1,000 af
medelfolkmängden 36,70 mot 29,78 döde. Af samtlige
födde utgjorde de oäkta 7,15 proc. Det ansenliga
nativitetsöfverskottet, 6,92 pro mille i årligt
genomsnitt, bevisar det italienska folkets stora
lifskraft. Jämfördt med de öfriga romanska landen,
har I. att uppvisa en ganska stark utvandring (med
hufvudsakligen Brasilien och La Plata, dernäst norra
Afrika och endast i ringare grad Nord-Amerika till
mål), till hvilken förut Lombardiet, Venezia och
Piemont, under de senare årtiondena landskapen i
södern, Kampanien, Kalabrien och Basilicata, lemnat
den största kontingenten. 1876-80 uppgick emellertid
emigrantantalet årligen endast till omkr. 30,000,
år 1881 till 41,607 pers., medan s. å. antalet
utvandrare från Sverige steg öfver 50,000. Nästan
hela befolkningen, mer än 99,5 proc., tillhör
den romersk-katolska kyrkan. Öfriga trosbekännare
äro protestanter (valdenser, evangeliska bröder),
omkr. 60,000, i Piemont, Lombardiet, Neapel och på
Sicilien: judar, 40,000, mest i Toscana, Piemont,
Venezia och Emilien; grekiska katoliker, i Kalabrien,
hvilka dock erkänna påfven i Rom, samt några fåtaliga
smärre sekter. Liksom i religiöst bildar I. äfven
uti språkligt hänseende en enhet, i det italienskan
(se Italienska språket), ehuru splittrad i flere
dialekter, är herskande öfver hela riket. Undantag
härifrån bilda några kretsar af prov. Turin med
fransk befolkning, det retoromanska Friuli (Friaul),
några tyska snart försvinnande språköar i provinserna
Vicenza och Verona, ett par distrikt af Apulien och
Kalabrien, som bebos af invandrade albaneser, samt en
del af Sardinien (staden Alghero med omgifning), der
kataloniskan, en qvarlefva från det spanska väldet,
talas af omkr. 7,000 pers. Blandningen med arabiskt
blod låter ännu spåra sig såväl på sistnämnda ö som
på Sicilien.
Materiel kultur. Näringar, handel och
samfärdsmedel. I:s jord utmärker sig i allmänhet
för en hög grad af bördighet och täflar på många
ställen med de yppigaste trakter i verlden; men
man har icke alltid och öfverallt gjort sig de
rika hjelpkällorna till godo, och trots bördigheten
behöfver I. en ansenlig införsel af spanmål. Värdet
af denna öfversteg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
