Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
huruvida de europeiska makterna skulle erkänna detsamma,
yrkade Garibaldi och rörelsepartiet, att man skulle
smida, medan jernet var varmt, samt genast skrida till
eröfringen af Venezia och Rom. Redan då det bildades,
trycktes konungariket I. af en skuldbörda af öfver
3 milliarder lire (1 lira = 72 öre), förvaltningen
i de införlifvade landen vimlade af missbruk,
och behofvet af en ny härorganisation gjorde sig
starkt gällande. Till dessa svårigheter kom att
Cavour, I:s förste konseljpresident och största
politiska förmåga, d. 6 Juni 1861 afled. Till hans
efterträdare utsågs den karaktersfaste ledaren för
deputeradekammarens center, Ricasoli, hvilken under
sitt korta konseljpresidentskap (d. 12 Juni 1861-1
Mars 1862) bragte ordning i förvaltningen och införde
nationalbeväpning. Under Rattazzis första ministèr
(Mars-Dec. 1862) måste italienska regeringen med
vapen bekämpa ett försök af Garibaldi att intaga
Rom. Det var först sedan desse båda statsmän visat,
att regeringen förmådde upprätthålla ordningen i
I., som samtliga makterna gåfvo sitt erkännande åt
revolutionens verk. Efter långvariga underhandlingar
afslöts mellan Italien och Frankrike ett fördrag
(d. 15 Sept. 1864), i hvilket Frankrike förband sig
att återkalla de i Kyrkostaten sedan 1849 förlagda
franska trupperna, hvaremot I. lofvade att icke
angripa Rom samt att utse åt sig en hufvudstad. I
Okt. 1864 beslöt parlamentet regeringens flyttning
till Florens, och följande året tog konungen der
sitt residens. Om I. sålunda, för att icke bryta med
Frankrike, till en oviss framtid undanskjutit frågan
om Roms införlifvande, riktade det så mycket ifrigare
sina blickar på Venezia, hvars eröfring var en
mindre ömtålig fråga än Roms. Då förhållandet mellan
Preussen och Österrike 1866 blef ytterst spändt,
afslöt I. (d. 8 April s. å.) ett anfallsförbund med
Preussen. Ej långt derefter (Juni s. å.) utbröt det
preussisk-italiensk-österrikiska kriget. Italienarna
ledo ett grundligt nederlag vid Custozza (d. 24
Juni), men preussarnas lysande seger vid Königgrätz
(d. 3 Juli) förmådde kejsar Frans Josef att d. 5 Juli
anhålla om Napoleons bemedling mellan Österrike och
I. samt att till honom afträda Venezia i akt och
mening, att denne sedan skulle lemna landet till
I. Italienska regeringens vägran att upphöra med
fientligheterna kostade henne ett nytt nederlag,
till sjös, vid Lissa (d. 20 Juli). I freden (d. 3
Okt.) erhöll dock I. Venezia, hvaremot det måste
afstå från sina anspråk på den italiensktalande
delen af Tyrolen. Endast Rom återstod nu, för att
I:s enhet skulle varda en verklighet. Garibaldi
gjorde 1867 å nyo ett försök att bemäktiga sig
detsamma, men åstadkom derigenom endast att det på
nytt besattes af franska trupper. De preussiska
vapnens framgångar i kriget mot Frankrike 1870
bragte ändtligen Rom i I:s händer: kapitulationen
i Sedan och republikens utropande i Frankrike gåfvo
italienska regeringen tillfälle att d. 6 Sept. 1870
besluta Roms besättande. Den 30 Juni 1871 blef Rom
I:s hufvudstad, och d. 27 Nov. s. å. sammanträdde
italienska parlamentet derstädes för första
gången. S. å. antogs en s. k.
garantilag, i hvilken påfvens person förklarades för helig,
en årlig underhållssumma af 3 1/4 mill. lire anslogs
åt honom, och han erkändes såsom suverän herskare
öfver Vatikanen, Lateranen samt Castel Gandolfo. Men
såväl Pius IX som Leo XIII (1878) vägrade att godkänna
denna lag. En af de mest invecklade frågor, som den
italienska regeringen haft att behandla, har varit
ordnandet af kyrkans förhållande till staten: genom
flere lagar (1866, 1867 och 1873) har en fullständig
skilsmässa (utom i ekonomiskt afseende) mellan
stat och kyrka genomförts, staten har öfvertagit
kyrkogodsen mot en årlig ränta, och alla munk- och
nunneordnar hafva upphäfts. I:s finanser hafva oaktadt
kyrkogodsens indragning befunnit sig i ett ytterst
dåligt skick, och budgeten har hvarje år ända till
1875 visat en betydlig brist, som måst täckas genom
nya lån. Synnerligen olycksbringande var införandet
af tvångskurs på sedlarna (1866), hvarigenom icke
blott det uppblomstrande affärslifvet stäcktes,
utan äfven statens kredit i utlandet föll och
statskassan årligen förlorade omkr. 15 mill. lire på
det rådande agiot. Detta oaktadt lyckades regeringen
redan 1875 genom sparsamhet i utgifter och ökandet
af inkomstkällorna få inkomsterna att öfverstiga
utgifterna. Slutligen, 1881, upphäfdes tvångskursen,
och de välgörande verkningarna af detta beslut på
I:s affärslif hafva redan visat sig. – Italienska
parlamentet är söndradt i en mängd fraktioner, som
täfla om makten, men hvilkas politiska åsigter föga
skilja sig från hvarandra. Så ofta ministèrombyten
än skett, har regeringen, liksom parlamentet,
städse en mycket liberal färg, och det italienska
folket har derigenom kommit i åtnjutande af en
vidsträckt sjelfstyrelse (1865), utsträckt valrätt
till parlamentet (1882) och listval (s. å.). År 1865
är minnesvärdt i den italienska lagstiftningens
historia ej blott genom kommunallagens införande,
utan framförallt derigenom att nya eller omarbetade
civil- och strafflagar samt rättegångsordningar då
antogos. I den yttre politiken närmade sig Viktor
Emanuel Tyskland, hvars vänskap aldrig kunde blifva
af den besvärande art, som Frankrikes varit. Hans
son och efterträdare, Umberto (1878), följer samma
politik. Fortfarande lefver hos italienska folket
tanken på ytterligare landvinningar från Österrike,
och mycket missnöje väckte derför Berlin-kongressens
beslut 1878 att tillåta Bosniens och Herzegovinas
besättande af Österrike, utan att I. erhöll en
motsvarande utvidgning (man syftade på Trieste och
Trient). På folkmöten talades vidt och bredt om
"Italia irredenta" (det obefriade I.), och dessa
mötens resolutioner innehöllo ofta direkta hotelser
såväl mot Österrike som mot Frankrike, England och
Schweiz, hvilka land äfven herska öfver områden med
italiensktalande befolkning. Oaktadt regeringens
demokratiska färg existerar uti I. ett talrikt parti
anarkister, hvilka hafva till sitt program: "Död åt
konungen! Ned med monarkien!", och som till och med
sökt sätta sin hotelse i verket (Giovanni Passavantes
mordförsök mot konung Umberto d. 17 Nov. 1878).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
