Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italienska befästningsskolan - Italienska kronorden stiftades af Viktor Emanuel d. 20 Febr. 1868 till minne af Italiens förening - Italienska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Italienska befästningsskolan. I början af
16:de årh. utvecklade sig uti Italien en på
bastionssystemet (se Fästning) grundad särskild
fästningstyp, som karakteriserar den s. k. äldre
italienska befästningsskolan, hvilken sedermera
genom italienska ingeniörer utbreddes öfver
hela Europa. Denna fästningstyp utmärker sig för
mycket långa kurtiner, hvilka således utgjorde
fästningens hufvudlinier. Bastionerna lades nämligen
på kanonskotthålls afstånd från hvarandra och
voro mycket små. Flankerna drogos vinkelräta mot
kurtinen; den bakre delen af flanken drogs något
tillbaka för att bättre skyddas af den främre, något
framskjutande delen, som kallades orillon. Den breda
och djupa grafven hade både vid ytter- och innerbrant
murbeklädnad, som å sistnämnda ställe gick ända upp
till bröstvärnets krön. Framför grafven låg en smal
betäckt väg med fältvall. Snart vidtogos emellertid
åtskilliga förbättringar, hvilka känneteckna den
s. k. ny-italienska skolan. Bastionerna gjordes större
och lades på handgevärshåll från hvarandra, hvarigenom
kurtinerna blefvo betydligt kortare. Framför kurtinen
lades en ravelin, för att skydda den under kurtinen
liggande poternen, hvarjämte vapenplatser anlades
i betäckta vägen för att underlätta utfall. Af
framstående skriftställare och byggmästare, som
tillhöra dessa skolor, märkas: San Micheli, Tartaglia,
Alghisi da Carpi, Paciotto da Urbino, Girolamo Maggi
och Jacomo Castriotto. O. A. B.
Italienska kronorden (Carona d’Italia) stiftades
af Viktor Emanuel d. 20 Febr. 1868 till minne af
Italiens förening. Orden har 5 klasser: storkors,
storofficerare, kommendörer, officerare och
riddare. Dekorationen består af ett hvit-emaljeradt
guldkors, hvars afrundade armar äro förenade genom
fyra valknutar. På den blå midtsköldens åtsida
befinner sig jernkronan, på frånsidan den svarta
örnen och det savojiska korset. Bandet är rödt,
med hvita strimmor. Storkors bära jämte korset en
silfverstjerna med kronan i den blå midtskölden.
Italienska literaturen. Bildningsperioden (13:de
årh.). Den gamla klassiska bildningen uti Italien
led visserligen under medeltidens första århundraden
ett betydligt afbräck, hvarigenom tid och tillfälle
bereddes för den gryende kristna kulturen att uppspira
och utbreda sig. Italien var dock under denna tid ej
i samma grad hemsökt af genomgripande hvälfningar
som andra Europas land, och särskildt förekom
inom dess gränser icke samma starka inflyttning af
främmande folkslag, hvarigenom gamla traditioner kunde
fullständigt brytas och falla i glömska. Det antika
Roms literära kultur bibehöll sig derför i någon
mån. Kyrkan blef aldrig ensam representant för literär
bildning, utan hade vid sin sida en grupp studerade
män, som utan någon hennes förmedling hemtat sitt
vetande direkt från de hedniska auktorerna och ofta
stodo främst i boksynt lärdom. Detta hade till följd
att latinet der kunde längre hålla sig uppe i allmänt
bruk, hvarigenom folkspråket först sent framträder
i skrift. Man får äfven deri söka anledningen
till det förhållandet att uti Italien
medeltidsliteraturen saknar den naiva ursprunglighet,
som utmärker den inom andra land. Italienarna
förlorade aldrig fullständigt den kritiska
sinnesriktning, som en långvarig literär kultur alltid
för med sig. När derför det som folkspråk längesedan
döda latinet ej längre kunde motsvara alla kraf,
funno sig de, som ville åt sitt land förvärfva de
diktarter, som redan kommit till blomstring i Provence
och Frankrike, i den belägenheten att de ej hade sitt
eget språk färdigt att derpå inympa dem. Åtminstone
funno de det beqvämare att för dem begagna det språk,
hvarifrån de förskrefvo sig. Af sådan anledning
blef den äldsta poetiska literatur i Italien, för
hvilken ej det latinska språket användes, författad
dels på provençalska, dels på ett fransk-italienskt
blandspråk. Af emigrerade trubadurer lärde italienarna
deras diktkonst och begagnade för den äfven deras
språk. Så diktade mot slutet af 12:te årh. markisen Alb.
Malaspina sånger efter trubadurernas mönster och på
deras språk. En tid bortåt blef det sedan, under 13:de
årh., modsak i norra Italien att idka trubadurpoesi,
och man har ännu qvar ett icke obetydligt antal på
provençalska skrifna tenzoner, serventeser m. m.,
hvilkas författare voro infödda italienare. Ännu långt
in på det 14:de årh. finner man spår af provençalsk
diktkonst i Italien. Vid sidan af denna konstpoesi
träffar man, likaledes i norra Italien, många
qvarlefvor af ett slags bearbetningar från den episka
folkliteratur, som i synnerhet under 11:te och 12:te
årh. blomstrade i norra Frankrike. De flesta behandla
ämnen hemtade från den sagokrets, hvars medelpunkt
är Karl den store, och ega i språkligt hänseende
det särskilda intresse att de äro skrifna på ett
blandspråk af franska och italienska, som svårligen
kunnat talas någonstädes, hvarför man förklarar det
som ett försök att vinna ett skriftspråk genom att
närma sitt eget talspråk till det franska, hvarmed
norra Italiens dialekter ega stor frändskap. De
skrifter man ännu har qvar af denna literatur visa
stora språkliga ojämnheter: i några är franskan, i
andra italienskan öfvervägande; i somliga åter väga de
båda språken någorlunda jämnt. – Under det att i norra
Italien den provençalska poesien oförändrad infördes
inom dess literatur, uppstod på Sicilien, vid kejsar
Fredrik II:s (d. 1250) hof, en diktareskola, som, äfven
den, fortsatte trubadurpoesien, men dock i någon mån
visar sjelfständighet. Först och främst begagnade
sig dess skalder af landets eget språk, hvilket de
blott i mån af behof upphjelpte med provençalska och
latinska former. Vidare utbildade de en egen diktform,
sonetten, som får anses vara rent italiensk, ehuru
den visserligen står i historiskt sammanhang med de
inom den provençalska poesien förekommande "coblas
esparsas". Hvad åter den poetiska uppfattningen
angår, står denna skola i fullständigt beroende
af sina provençalska mönster, som den slafviskt
följde. Hit räknas så framstående personer som
kejsar Fredrik sjelf, hans son konung Enzio och
hans ryktbare kansler Pier della Vigna. Man kunde
då vänta, att så kraftfulla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
