Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italienska språket är latinet, sådant det under seklens lopp gestaltat sig uti Italien - Italiker. Se Italiska folk - Italisk. Med ordet italisk betecknar man allt, som rör Italiens forntid, i mots. till italiensk, hvarmed förstås det, som berör Italiens medeltid och nyare tid - Italiska folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
senare dock uteslutande för lyrisk poesi. Genom den
sicilianska diktareskolan, hvars korta blomstring
inföll i midten af 1200-talet, blef Siciliens dialekt
den första, som användes i poesiens tjenst. När
sedan under 1200-talets senare hälft Toscana blef
medelpunkten för landets poetiska literatur, började
skalderna gifva företrädet åt detta landskaps
dialekt. Den hastiga och rika uppblomstring,
som poesien der fick, gaf snart den toskanska
dialekten ett afgjordt försteg framför alla andra,
och den utbildades fort till landets högspråk inom
skönliteraturens område. Att så skedde berodde
äfven till stor del derpå att af det italienska
fastlandets dialekter toskanskan stod latinet
närmast och framför de andra utmärkte sig som rent
och välljudande. Sedan nu en gång det italienska
språket börjat användas i literaturens tjenst, vann
det hastigt en fast utbildning och har sedan i allt
hufvudsakligt bibehållit sig oförändradt, så att man
ej här kan märka samma skilnad mellan äldre och yngre
stadier af språket, som annars äro så märkbara. Detta
egendomliga förhållande beror åter derpå att det
italienska högspråket egentligen varit inskränkt till
att tjenstgöra som skönliteraturens språk och derför
ej varit utsatt för den starka nötning, som träffar
ett samtalsspråk.
Genom den politiska söndring, som ända till senaste
årtionden hållit Italiens olika delar afskilda från
hvarandra, hafva dess dialekter, hvilka ofta äfven
inom ordförrådet visa stor olikhet, i synnerhet i
norra delen af landet segt hållit sig qvar som det af
alla samhällsklasser använda umgängesspråket. Denna
brist på ett för hela landet gemensamt högspråk,
med hvilket alla bildade italienare voro så fullt
förtrogna, att de fritt och ledigt kunde deraf begagna
sig såväl för alla literära behof som i det dagliga
umgänget, har länge varit känbar, men är det ännu
mera nu, sedan landet vunnit politisk enhet. Lätt är
att förutse, att detta behof småningom skall fyllas,
liksom det äfven bör vara klart, att toskanskan,
som alltifrån början varit Italiens skönliterära
högspråk, äfven skall gifva landet dess gemensamma
skrift- och umgängesspråk. Att den romerska dialekten
i sin mån kommer att härtill bidraga betyder föga,
ty Roms och Toscanas dialekter stå hvarandra
mycket nära. – Italienskan har rykte att vara det
mest välljudande af Europas tungomål; det har rena
och vackra vokalljud, och alla sjelfständiga ord
ändas der på vokal, hvilket gör det mera sångbart än
något annat språk. Det talas öfverallt i konungariket
Italien och sträcker sig utanför dess gränser öfver
södra delarna af de schweiziska kantonerna Ticino
och Grisons, det sydliga Tyrolen, Istrien, Trieste,
Dalmatien samt öarna Corsica och Malta, hvarjämte
det mycket nyttjas på de Joniska öarna och ingår
som hufvudbeståndsdel i det romanska blandspråk,
lingua franca, som begagnas vid den internationella
samfärdseln i de utom-europeiska hamnstäderna på
kusten af det inre Medelhafvet. Det italienska
språkområdet omfattar många såväl med afseende på
ljudsystem som ordförråd skarpt markerade dialekter.
De kunna lämpligen fördelas på följande olika grupper:
de rent italienska, som omfatta hela den egentliga
halfön och Sicilien, de gallo-italiska, som
talas i de trakter af det norra Italien, der
galler fordom bodde, de sardiska, som märkvärdigt
troget bevarat det gamla latinets ljudsystem,
de ladinska i de nordöstra alptrakterna samt de
frankco-provençalska i den nordvestligaste delen
af landet. P. A. G.
Italiker. Se Italiska folk.
Italisk. Med ordet italisk betecknar man allt, som
rör Italiens forntid, t. ex. italisk mytologi och
filosofi, italiska folk, språk, gudomligheter, mynt
o. dyl., i mots. till italiensk, hvarmed förstås
det, som berör Italiens medeltid och nyare tid.
H. A.
Italiska folk. 1. I vidsträcktare bemärkelse alla
de till ras och språk olika folk, som i forntiden
bebodde det nuvarande Italien, s. om Alperna. Till
italiska folk i denna mening hörde i öfre Italien:
i v. ligurerna af oviss härkomst, i ö. de
till trakisk-illyriska (albanska) stammen hörande
veneterna samt mellan dessa de sannolikt omkr. 400
f. Kr. från n. invandrade keltiske gallerna, på bägge
sidor om mellersta Po; på den egentliga halfön:
grekiska stammar och kolonier i söder (oenotrer
m. fl.) samt tre för halfön ursprungliga stammar:
etruskerna, japygerna och de italiska folken i
inskränkt bemärkelse l. italerna. Etruskerna (se
d. o.), hvilkas språk och frändskapsforhållanden
ännu äro en olöst gåta, hade troligen af gallerna
undanträngts från sina tidigare boplatser i
öfre Italien ned till det efter dem uppkallade
Etrurien. Japygerna, bosatta mellan Adriatiska
och Joniska hafven i Apulien och Kalabrien, voro
sannolikt ett indo-europeiskt (måhända urgrekiskt)
folk och sammansmälte senare helt och hållet med
de grekiske kolonisterna. – 2. De italiska folken i
egentlig bemärkelse l. italerna, af äldre grekiska
författare kallade opiker, af senare italiker, bildade
en af de åtta hufvudgrenarna af den indo-europeiska
stammen (jfr Iraner) och måste redan i förhistorisk
tid i tvänne hufvudafdelningar, den latinska och den
umbrisk-sabelliska, hafva från n. eller n. ö. inkommit
i Italien. Den latinska grenen, som synes hafva
anländt först och utbredt sig öfver Latiens och
Kampaniens slätter samt vidare längs kusten söderut,
omfattade de egentlige latinerna (till hvilka hörde
romarna) i Latium, ausonerna och oskerna i Kampanien,
de ursprungliga bebyggarna i Lukanien och Bruttien
(se nedan) och sannolikt sikulerna, hvilka enligt
sagan skulle fördrifvits från mellersta Italien öfver
till östra Sicilien. Den umbrisk-sabelliska grenen
nedslog sina bopålar företrädesvis i halföns midt
och vid dess östra kust. De förnämsta till denna
gren hörande folk voro: umbrerna, på bägge sidor
om mellersta Apenninerna, sabinerna l. sabellerna,
n. v. om Latium, samt de enligt sagan från de senare
utgrenade sasinerna l. samniterna, ö. om Latium,
och picenterna, vid kusten ö. om umbrerna. Till
samniterna, som af alla dessa voro de mest betydande,
räknades äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
