Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jakob Evangelisten - Jakobiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
barndoms- och ungdomshistoria till Jesu födelse,
magernas besök och flykten till Egypten. Den senare
traditionen har gjort denne Jakob identisk med Jakob,
"Herrens broder", författaren till Jakobs bref.
J. P.
Jakobiner (Fr. Jacobins), namn på en politisk klubb
under den stora franska revolutionen. Begynnelsen
till denna ryktbara klubb var en förening, som 1789
bildades af några medlemmar af Nationalförsamlingen,
medan denna ännu residerade i Versailles. Desse
deputerade voro från Bretagne, och föreningen fick
derför namnet Bretonska (bretagneska) klubben. Den
sysselsatte sig med diskussion af dagens frågor,
hade ett helt fredligt syfte och bestod nästan
uteslutande af monarkiskt sinnade män. När
Konstituerande nationalförsamlingen flyttade
till Paris, följde klubben med; den antog namnet
Författningsvännernas sällskap ("Société des amis
de la constitution") och hade (sedan Nov. 1789)
sin lokal i ett vid gatan S:t Honoré beläget kloster,
hvilket tillhört dominikanmunkarna, eller, såsom de
i Frankrike också kallades, jakobinerna, på grund
hvaraf allmänheten snart började benämna klubbens
medlemmar jakobiner. Dessa upptogo till medlemmar
äfven personer, som ej tillhörde representationen;
de hade sitt särskilda organ inom pressen, höllo sina
sammanträden för öppna dörrar och stodo i förbindelse
med filialafdelningar i landsorterna. Genom allt
detta kom klubben redan från början att utöfva ett
starkt inflytande på den allmänna meningen. Dess
styrka minskades ingalunda deraf att dess mera
moderate medlemmar, anhängare af en vidsträcktare
konungamakt än de öfrige ville medgifva, sommaren
1790 utträdde och bildade 1789 års klubb ("Société de
1789"), till hvilken slöto sig bland andra Talleyrand,
Mirabeau, Lafayette. Det radikala elementet bland
jakobinerna gjorde sig mera gällande för snart
sagdt hvarje dag; och de personer (Robespierre,
Brissot m. fl.), som förde dettas talan, fingo
småningom klubbens ledning i sina händer, medan de
män, som under en föregående tid betraktades såsom
de längst anvancerade revolutionärer, funno sig
förbisprungna och miste sitt inflytande. Desse män
(Lameth, Duport, Barnave m. fl.), hvilkas statsideal
fortfarande var den konstitutionella monarkien,
ville helt naturligt icke göra sig solidariska
med jakobinklubbens republikanism, som efter
Mirabeaus död (April 1791) och i synnerhet efter den
kongl. familjens misslyckade flyktförsök (20 Juni
s. å.) visade sig i allt våldsammare agitationer
för konungadömets afskaffande. Brissots d. 17 Juli
1791 bland parisbefolkningen igångsatta petition till
Konstituerande församlingen om monarkiens upphäfvande
förmådde slutligen nästan alla de af Konstituerande
församlingens medlemmar, som tillhörde klubben – de
räknades till omkr. 300 –, att utträda ur klubben. De
bildade i stället Feuillanternas klubb ("Club des
Feuillants"), som sammansmälte med den ofvannämnde
"1789 års klubb" och bekämpade jakobinerna. Men
desse lyckades behålla de flesta dotterklubbarna
under sin
ledning, utpekade feuillanterna som aristokrater,
emedan de ej släppte pöbeln till sina sammanträden,
hvilket jakobinerna deremot gjorde, upptände
den lösa befolkningens lidelser, hvars massor de
kommenderade för sina ändamål, och under hvars
påtryckning de i sin ordning ständigt drefvos
framåt. Den 1 Okt. 1791 aflöstes Konstituerande
församlingen af Lagstiftande församlingen såsom
Frankrikes nationalrepresentation. När majoriteten
i denna kammare, de sedermera s. k. Girondisterna
("Les girondins"), slöto sig till Brissot ("Les
brissotins"), växte klubbens direkta inflytande på
de allmänna ärendenas gång. I klubben diskuterades
förslag till lagar och förvaltningsärenden, innan
de kommo till afgörande i nationalförsamlingen;
der kritiserades, förkastades eller ändrades
ämbetsmannautnämningarna: med ett ord, klubben
rivaliserade med nationalrepresentationen och
aflade prof efter prof på sin styrka. Jakobinerna
kommo i besittning af Paris’ styrelse, de
störtade feuillantministéren (d. 10 Mars 1792),
som efterträddes af en girondistministér, tvungo
konungen till krigsförklaringen mot Österrike (d. 20
April s. å.), proklamerade Ludvig XVI:s afsättning
(d. 10 Aug. s. å.), togo del i Septembermorden
på "rojalister" och "misstänkta" samt utropade
republiken (d. 21 Sept. s. å.). Robespierre hade
klubbens öra. Hans och hans anhangs vilda framfart
framkallade en ny söndring inom jakobinernas
led. Redan misstänkta för ljumhet samt betagna af
ovilja öfver gräsligheterna och af oro öfver en
politik, som tycktes hafva endast anarkien till
mål, lemnade girondisterna klubben eller blefvo,
såsom deras ledare Brissot, utvoterade. Så hade
nu tiderna ändrats, att i Nationalkonventet,
som sammanträdde d. 21 Sept. 1792, girondisterna,
svärmarna för en republik efter antikens förebild,
utgjorde det konservativa partiet. De bildade också
majoriteten. Men jakobinerna, der representerade
af Bergpartiet ("Les montagnards"), skrämde dem, i
spetsen för Paris’ väpnade drägg, att rösta för Ludvig
XVI:s afrättning (Jan. 1793) och bragte slutligen dem
sjelfva på fall (Juni s. å.). Efter girondisternas
aflägsnande ur konventet nådde jakobinerna höjden af
sin makt. Konventets vigtigaste komitéer, välfärds-
och säkerhetsutskotten, Paris’ kommunalråd ("la
commune"), befälsplatserna vid armén besattes
med jakobiner. Genom sträng partidisciplin,
upprätthållen genom talrika "rensningar",
och en makalös organisation uppdrefs klubbens
handlingskraft till det otroliga. Medelst vanvettig
grymhet och ett skoningslöst plundringssystem höll
han massorna vid godt lynne och sina motståndare
förlamade af skräck. Robespierres fall (Juli 1794)
var också klubbens. En våldsam reaktion började
mot "skräckmännen". Konventet förbjöd klubben att
hafva filialer och lät d. 21 Brumaire år III (11
Nov. 1794) stänga dess lokal, som sedermera jämnades
med marken. De återstående jakobinerna slogo sig ned
i den af arbetare bebodda förstaden S:t Antoine. I
upproren d. 12 Germinal och 1 Prairial år III (1
April och 20 Maj 1795) samt i Babeufs kommunistiska
sammansvärjning (Maj 1796) ingrepo de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
