Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jakobiner - Jakobinmössa - Jakobiter - Jakobs bref - Jakobsdal - Jakobselven - Jakobs församling l. S:t Jakobs och Johannes’ församling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för sista gången såsom handlande personer i
revolutionens drama. 1799 konstituerade jakobiner
sig å nyo såsom klubb (Ridhussällskapet, "Société du
manège") i ett ridhus nära Tuilerierna, men upplöstes
i Aug. efter ett par månaders lopp.
Såsom man vid en öfverblick af klubbens historia
lätt finner, skiftade betydelsen af ordet jakobin
under olika skeden af revolutionen högst betydligt:
jakobinen af 1789 föreföll jakobinen af 1794 mera
gammalmodig och frihetsfientlig, än 1830-talets
liberale förefalla vår tids reformvänner. Men ett var
dock alltid karakteristiskt för ordet jakobin: det
betecknade alltid den för tillfället mest avancerade
oppositionsmannen, ytterlighetsmannen. Och i denna
betydelse gjorde det sin rund genom alla Europas
stater. De öfverdrifter, till hvilka jakobinismen
i Frankrike slutligen gjorde sig skyldig,
gåfvo namnet för alltid en förhatlig klang. –
Jakobinernas insats i Frankrikes, i mensklighetens
historia är utomordentlig: de förde revolutionen
och med henne reformerna alltjämt framåt. Farten
var svindlande, men det var nödvändigt för att
hindra tillbakagående. Brotten voro fasaväckande
och hafva satt en fläck på namnet jakobiner; men
äfven när brotten voro som störst, måste man beundra
jakobinernas stormande kraft, då de, i strid mot
Europa, i strid mot större delen af sina landsmän,
förmådde upprätthålla sin makt, organisera försvaret,
skapa oöfvervinneliga arméer samt besegra sina yttre
och inre fiender.
Jakobinmössa, en republikens sinnebild, hvarmed
de först af jakobiner resta frihetsträden (se
d. o.) under franska revolutionen pryddes. Modellen
till densamma var den röda, toppiga mössa,
hvilken brukats af galérslafvarna, då desse, vid
revolutionens utbrott, i Marseille frigåfvos. Den
14 Mars 1792 dykte "röda mössan" första gången
upp i jakobinklubben, men förbjöds der några dagar
efteråt. Efter upproret d. 20 Juni s. å. och sedan
"röda fanan" d. 26 Juli s. å. användts kom äfven
mössan mera i bruk såsom en symbol för jämlikheten
och friheten. Jfr Frihetsmössa och Frygisk mössa.
Jakobiter. 1. Religiös sekt, som bar sitt namn
efter Jakob Zanzalus Baradaeus. Se Baradaeus
och Monofysiter. – 2. Anhängarna af den stuartska
dynastien, som med konung Jakob II störtades genom
1688 års revolution. Deras sträfvan gick ut på att
återuppsätta Jakob II på tronen och att, efter hans
död (1701), förskaffa engelska kronan åt hans son
Jakob (III). Åtskillige jakobiter följde Jakob II
på hans flykt till Frankrike, men de fleste stannade
qvar i hemlandet och underhöllo derifrån förbindelser
med Jakobs hof i S:t Germain, som var härden för de
jakobitiska stämplingarna. Det var hufvudsakligen
bland de engelska tories och den skotska adeln, som
Jakob II hade sina anhängare, men äfven framstående
män af whigpartiet, bl. a. Marlborough, hörde i
hemlighet till dem. Ehuru jakobiterna förgäfves sökt
hindra antagandet af den arfföljdsordning (act of
settlement 1701),
enligt hvilken engelska kronan skulle ärfvas af
Jakob I:s dotterdotter, Sofia af Hannover, och hennes
efterkommande, voro de dock nära att efter drottning
Annas död, 1714, lyckas till konung utropa Jakob
III. Planen kom dock icke till utförande. I stället
höjde jakobiterna upprorsfanan i Skotland och norra
England i Nov. 1715, och Jakob infann sig sjelf i
Skotland 1716, men resningen undertrycktes snart
(jfr Jakob Fredrik Edvard). Ett nytt försök 1745, af
Jakobs son, Karl Edvard, att med vapenmakt upprätta
Jakob III:s tron lyktade med jakobiternas nederlag vid
Culloden, 1746. Jakobitchefernas ledare afrättades
eller deporterades; och dermed var det för alltid slut
med partiets makt, om än många efter den tiden funnos,
som i hemlighet önskade stuartarnas restauration.
Jakobs bref, det första af de s. k. katolska,
d. v. s. allmänna, brefven i Nya testamentet, är
skrifvet till "de tolf stammarna i förskingringen",
d. v. s. till de utom Palestina spridda
judekristna. Författaren kallar sig "Jakob,
Guds och Herrens Jesu Kristi tjenare" och är
sannolikast "Herrens broder", Jakob den rättfärdige,
församlingsföreståndaren i Jerusalem. Brefvet
utmärker sig för sin strängt etiska och förmanande
hållning. Evangelium kallas för "frihetens
fullkomliga lag", och med skärpa utvecklas den
tanken att "tron utan gerningar är död". Brefvet
omtalas af den gamle kyrkohistorikern Eusebius
höra till de s. k. "antilegomena", d. v. s. de
nytestamentliga skrifter, hvilkas äkthet under den
äldre tiden ansågs tvifvelaktig. Luther delade på sin
tid denna åsigt på grund af brefvets skarpa betonande
af de goda gerningarnas betydelse för en menniskas
rättfärdiggörelse. J. P.
Jakobsdal. Se Ulriksdal.
Jakobselven (Lapp. Vuorjem), en 28 km. lång elf,
som bildar den nordligaste delen af Norges gräns
mot Ryssland.
Jakobs församling l. S:t Jakobs och
Johannes’ församling i Stockholm omfattar
såsom territorialförsamling en del af
Norrmalm med hela Blasieholmen och en del af
Helgeandsholmen. Kyrkoförsamlingen räknade 20,711
innev. vid 1882 års slut. J. utgör ett regalt pastorat
af 1:sta kl. med tre kyrkor, Jakobs samt Johannes’
och Blasieholmens kapellkyrkor, af hvilka Johannes’
snart kommer att utbytas mot en ny kyrka, hvarefter
en Johannes’ församling med område af nuvarande
Jakobs och Johannes’ församlings norra del torde
komma att utbrytas såsom en särskild församling och
måhända särskildt pastorat. – Jakobs gamla kyrka
antages hafva blifvit byggd i början af 1300-talet
och omnämnes 1343. Emedan hon ansågs tjena till
skydd för en belägrande fiende, lät konung Gustaf
I 1527 nedrifva henne. Johan III gaf 1580 och 1588
befallning om anläggandet af en ny kyrka, arbetet
började på konungens bekostnad, men afstannade vid
hans död och återupptogs först 1641 samt fullbordades
1643, då kyrkan d. 26 Nov. invigdes till allmän
gudstjenst. Tornet, som var försedt med hög spira,
afbrann genom åskeld d. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
