Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jern. 2. Metallurg. Jernet är den mest använda af metallerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omkr. 25 cm. lång och 10 å 20 cm. hög pjes af
gjutet eller smidt jern, k, kallad timpel, hvilken
lätt kan ersättas med en ny, om den blir uppbränd,
och hvilkens uppgift är att skydda den ofvanför
varande ställmuren mot stötar, då man understundom
är tvungen att insticka grofva spett öfver dammen
i "stället". De sidomurar, på hvilka timpeln
upphänges, kallas kinningar. Något litet högre än
timpelns underkant sitta, symmetriskt fördelade
omkring "stället", formorna, uti hvilka blästern
införes genom s. k. tättor, l, som genom några
rörliga leder, tättställningen, stå i förbindelse
med blästerledningen, eller de rör, genom hvilka
blästern ledes från blåsmaskinen. I gamla masugnar
begagnade man endast en forma; nu för tiden har man
vanligast två, men i de nyaste stora masugnarna flere
formor. – Omkring uppsättningsmålet är ett större
rum, masugnskransen, der de olika malmerna förvaras
i lårar eller malmbås kring väggarna. Äfvenledes
finnes på kransen en på en rörlig arm upphängd våg
eller pyndare, m, med en derpå hängande malmskopa,
som begagnas vid malmens ivägning och uppsättning på
masugnen. – Då de från masugnen bortgående gaserna
utgöra ett ganska godt brännmaterial, begagnar
man dem såsom bränsle för röstning af malmen, för
uppvärmning af blästern, för eldning af ångpannor
o. s. v. Den nu för tiden allmännast brukliga
anordningen för gasens uttagande ur masugnen synes
af fig. På ett visst djup under uppsättniugsmålet
insättes nämligen i pipan en med sin nedre kant
fritt hängande cylinder, n, af tackjern eller plåt,
bakom hvilken de efter pipmuren uppgående gaserna
samlas, och hvarifrån de vidare genom rörledningen
fortledas till sina resp. användningsorter. För att
befria sig från det fina stoft, s. k. malm-mull,
som vid vissa tillfällen i stor mängd medföljer
masugnsgasen, anbringar man någonstädes på
rörledningen en tratt af plåt, s. k. mullsäck, o,
i hvilken malm-mullen afsätter sig; denna mullsäck
utgöres äfven ofta på äldre masugnar af en murad
kammare. – Till masugnsanläggningen höra äfven några
andra byggnader, nämligen rostugn, krossverk,
blåsverk och varmapparat. Malmens rostning består uti
en glödgning af densamma under lufttillträde och
har till ändamål dels att derur aflägsna främmande
flyktiga beståndsdelar, såsom vatten, kolsyra,
svafvel, arsenik o. s. v., dels att till någon del
förvandla i malmen ingående jernoxidul till jernoxid,
som är lättare att reducera, dels att göra malmen
skörare och porösare samt derigenom lättare att
krossas och genomträngligare för gaserna. I äldre
tider verkställdes rostningen i s. k. rostgropar,
under en senare period i rostugnar (af flerehanda
konstruktioner), som eldades med ved eller kol; numera
begagnas öfverallt i Sverige rostugnar, som eldas
genom förbränning af masugnsgas. Rostugnen är liksom
masugnen en schaktugn med kontinuerlig gång. Den har
formen af en rätt stående stympad kon, i hvars öfre,
mindre öppning malmen uppsättes i stycken af en till
två knytnäfvars storlek, och vid hvars bas den rostade
malmen uttages genom
flere symmetriskt fördelade uttagsöppningar. En
rostugn, som ganska allmänt nyttjas för
svafvelkishaltiga malmer, är den af direktör
E. Westman konstruerade, som visas i genomskärning
i nedanstående figur. Alltefter ugnens
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
