Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jochmus, August Giacomo von Cotignola - Jochtaniderna - Jóchumsson, Mathias - Jockey - Jockmock - Jocrisse - Jod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
friherre von C. J. författade bl. a. Der
syrische krieg und der verfall des Osmanenreichs seit
1840 (1856).
Jochtaniderna. Se Ismaeliter 1.
Jóchumsson, Mathias,
isländsk skald, född d. 11 Nov. 1835, student 1863
och teol. kandidat vid prestskolan i Reykjavik
1865, var några år prest på landet, men flyttade
derefter till Reykjavik och öfvertog redaktionen af
"þjóðólfur" (1874-80). Sedermera blef han åter
landtprest. Sitt största rykte har J. vunnit som
dramatiker samt såsom god och flitig öfversättare
(Tegnérs "Frithiofs saga", Shakspeares "Romeo och
Julia", "Macbeth" och "Hamlet", Byrons "Manfred").
C. R.
Jockey [sjåckej], Eng. jockey (djåcki; af Jack),
ridknekt, särskildt en sådan, som utbildats till
kapplöpningsryttare; spannridare, betjentgosse.–
Jockeyclub [djåckiklöbb], Eng., förnämt sällskap af
sportsmän, som ifra för kapplöpningsväsendet.
Jockmock, socken i Norrbottens län, bildar
med Qvickjocks kapell dels Jockmocks lappmarks
tingslag, hvars areal är 19,415 qvkm., dels ett
lappmarkspastorat af 3:dje kl. i Hernösands stift,
Vesterbottens tredje kontrakt. Inom pastoratet finnes
i Mattisudden ett seminarium för bildande af lärare
och lärarinnor för de lappska småskolorna. Folkmängden
i J. uppgick 1882 till 2,218 pers.
Jocrisse [sjåkriss], en person i den franska komedien,
än dum betjent, än, och i synnerhet, den populära
inkarnationen af pjolleraktighet och tafatthet. Han
är ett dumhufvud, som låter styra sig och sysslar,
inom hus, med sådana småsaker, som ej anstå en
man. Hans namn och rykte gå ganska långt tillbaka,
och hans sätt att "valla hönsen" hade öfvergått till
ordspråk redan hos 1600-talets författare. Såsom
teaterfigur hade J. ganska stor betydelse, särdeles i
Dorvignys (f. 1734, d. 1812) mycket lustiga stycken,
hvilkas hjelte han var och i hvilka han i Brunet
hade en utmärkt framställare. Äfven för den svenska
publiken presenterades han i början af 1800-talet,
på Djurgårdsteatern. A. F.
Jod, Jodum (af Grek. ioeidés, violblå, af ion,
violblomma, med hänsyn till jodgasens färg), kem.,
ett till saltbildarnas grupp hörande grundämne,
som 1811 upptäcktes af Courtois. Jod förekommer i
naturen aldrig i fritt tillstånd, sällan i förening
med tunga metaller, såsom qvicksilfver och silfver,
oftast i förening med natrium eller magnesium eller
som jodsyradt salt af natrium. Små mängder jodsyrade
salter förekomma i hafsvatten, på afstand från
de af algvegetation klädda stränderna. I närheten
af kusterna förekommer deremot jod som jodnatrium
eller jodmagnesium. Hafsalger (fucacéer, laminarier
m. fl.) upptaga ur hafsvattnet jodmetaller, hvilka
återstå i askan, sedan algerna förbränts. Denna aska
(benämnd kelp och varek), hvilken förr begagnades
för sodatillverkning, utgör ett af råämnena för
jodfabrikationen. Det i vår tid vigtigaste råämnet för
jodtillverkningen äro dock moderlutarna efter rening
af chile-salpeter, i hvilka icke obetydliga mängder
jodsyrade salter finnas. Den
syd-amerikanska råsalpetern innehåller nämligen
0,06-0,18 proc. jod. I åtskilliga källvatten, som
silat genom forna hafsbottnar, t. ex.
vid Torpa i Fors socken, Elfsborgs län,
förekomma äfven små mängder jod. Ur kelp
och varek erhålles jod på det sätt, att askan
utlakas med vatten och lösningen koncentreras
genom afdunstning, hvarefter den lemnas att
kristallisera. Glaubersalt, soda och andra salter
utkristallisera. Moderluten, som utom jodmetaller
äfven innehåller stora mängder undersvafvelsyrliga
salter och lösliga svafvelmetaller, försättes med
svafvelsyra, då de sistnämnda ämnena sönderdelas
under afskiljande af svafvel. Sedan svaflet
aflägsnats, destilleras vätskan i blyretorter
eller jernretorter med blyhjelm tillsammans med
svafvelsyra och brunsten, då jod frigöres, medföljer
de bortgående vattenångorna och uppsamlas i förlag
af stengods. Den i förlagen samlade joden renas
genom sublimering. Ur moderluten efter raffinering
af chile-salpeter erhåller man jod genom att i den
inleda salpetersyrlighet eller svafvelsyrlighet,
hvilka gaser frigöra och utfälla jod ur jodsyrade
salter, eller ock genom att medelst en blandning
af svafvelsyrliga salter och kopparvitriol utfälla
kopparjodur, hvaraf sedermera jod kan erhållas med
tillhjelp af brunsten och svafvelsyra. Jod har stor
användning i anilinfärg-industrien, i fotografien
samt till beredning af jodkalium, jodoform och
jodqvicksilfver för medicinskt bruk. Endast för det
förstnämnda ändamålet förbrukades 1869 nära 40,000
kg. och under de följande åren mer än dubbelt.
Sedermera har dock jodförbrukningen för fårgberedning
betydligt aftagit, sedan man 1873 börjat tillverka
metylviolett. Årliga produktionen af jod uppgick
1879 till omkr. 470,000 kg., hvaraf nära 2/3
tillverkats af råsalpeter. – I rent tillstånd är jod
ett svartgrått, nästan metallikt glänsande, i rombiska
taflor kristalliserande ämne af 4,95 eg. vigt.
Redan vid vanlig temperatur förflyktigas jod och
utbreder till följd deraf en oangenäm, klorlik lukt.
Vid 114° smälter den och kokar vid 180°, hvarvid
den förvandlas till en mörkt violett gas (af 8,7
eg. vigt), som, betraktad genom spektroskop,
visar ett stort antal absorptionsband. Jod löses
föga i rent vatten (detta antager deraf gul färg),
lättare i salthaltigt och särdeles lätt i en
lösning af jodkalium. Äfven löses jod med brun
färg af eter och alkohol. Den senare lösningen
kallas jodtinktur (se d. o.). I kloroform
och kolsvafla löses jod med intensivt violett färg.
Utmärkande för jod är att den äfven i mycket små
mängder färgar stärkelse blå och ägghviteartade ämnen
samt huden gula. Jod är giftig. I kemiskt
hänseende liknar den klor och brom, är liksom dessa
till väte och metaller ett enatomigt grundämne,
till syre deremot, liksom kloren, ett sjuatomigt
element. Jodens frändskap till väte och metaller
är dock vida svagare än klorens och bromens, till
följd hvaraf jod icke på långt när har samma frätande
verkningar som kloren och ur sina metallföreningar
utdrifves af klor och brom. Deremot har jod större
frändskap till syre. Jodens atomvigt är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
