Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Johan III (konung af Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade han räddat dess innebyggare från den tyranniske
Eriks raseri. Vissa af faderns karaktersdrag
återfinnas ock hos sonen: så misstänksamheten och
häftigheten i lynnet samt ömtåligheten om makten. Men
skarpsyntheten, klokheten, den praktiska blicken
saknades fullkomligt, fastheten och försigtigheten
likaså. I en tid, då katolicismen uppträdde med nya
krafter för att återvinna hvad hon genom den lutherska
reformationen förlorat, medan protestantismen i
allmänhet genom sin splittring och svenska kyrkan
särskildt genom obestämdhet i lärosatser och yttre
ordning erbjödo reaktionens män synnerligen lämpliga
anfallspunkter, sökte han inom denna kyrka genomföra
förändringar, som närmade henne till den katolska, i
det fåfänga hoppet att eftergifter äfven ifrån denna
sida skulle göras och sålunda en sammansmältning
mellan de båda kyrkorna åvägabringas. Att han med
sådana planer endast arbetade den katolska reaktionen
i händerna, insåg han icke; och att han genom dessa
sina sträfvanden framkallade alldeles motsatta
verkningar var visserligen icke hans förtjenst. Ej
mindre brist på statsmannablick ådagalade han,
då han lät uppfostra sin son Sigismund i katolska
läran i syfte att åt honom förvärfva Polens
krona. Syftet vanns (1587), och J. hade dermed
beredt Sverige en ny union, onaturligare än den,
som fadern sönderslitit. Att han dermed särskildt
beredt högaristokratien utsigter till en ställning
jämförlig med den, som denna klass under den gamla
unionen innehaft, upptäckte han först, då följderna af
det stora felsteget råkade i strid med hans personliga
känslor; och då (1589) utbröt förföljelsen mot denna
aristokrati, som hela hans föregående regering varit
egnad att gynna. Han sökte nu bistånd hos sin broder
hertig Karl, med hvilken han, stödd af aristokratiens
ledande män, under större delen af sin föregående
regering lefvat i bitter strid. Anledningarna dertill
hade varit många, men en af de hufvudsakligaste hade
varit den att J. såsom konung sökt med afseende på
de kungliga rättigheterna inom Karls furstendöme
tillämpa samma grundsatser, som han såsom hertig
hade så ifrigt bekämpat. År 1587 hade han slutligen
lyckats förmå brodern att godkänna stadganden, som
hufvudsakligen voro att finna i de 1569 af honom
sjelf upphäfda Arboga artiklar. Nu (1589) slöt han
med honom en öfverenskommelse af alldeles motsatt
innehåll, uppgaf handlöst de fordringar, som han
förut envist fasthållit, och medgaf bestämmelser,
som, om de lyckats göra sig gällande för framtiden,
skulle hafva för rikets enhet medfört de största
vådor. Äfven den nyvunna vänskapen med Karl svalnade
dock snart, och under de sista månaderna af sitt
lif stod J. fullkomligt ensam. Han dog i Stockholm
d. 17 Nov. 1592, lemnande sitt rike försvagadt af
yttre krig och inre strider, af oordning och vanvård
samt för den närmaste framtiden hotadt af de största
faror. J. ligger begrafven i Upsala domkyrka. –
Den 15 Nov. 1583 hade J:s första gemål, Katarina
Jagellonica, gått ur tiden, efterlemnande två barn,
Sigismund (f. 1566) och Anna (f. 1568). Dottern
Isabella (f. 1564) dog i späd ålder. I Febr. 1585
hade han trädt i nytt giftermål, med riksrådet Johan
Axelsson Bielkes dotter Gunnel l. Gunilla (se Bielke
4), som 1589 födde honom sonen Johan. Utom äktenskapet
hade J., med Karin Hansdotter, en son och två döttrar
(se Gyllenhielm 1, 2).
Är J. en af de sämste regenter, är han deremot
tvifvelsutan den ifrigaste och verksammaste konstvän,
som någonsin innehaft svenska tronen. Också utmärktes
hans regering af byggnadsföretag, hvilkas mängd och
omfattning ställa i skuggan allt hvad som eljest i
detta afseende företogs under 16:de årh. i Sverige. I
första rummet gällde hans verksamhet den delvis
ända sedan Gustaf I:s dagar fortgående omdaningen
af de äldre slotten. Så undergick Stockholms
slott genomgripande förändringar. Kalmar slott
fick en alldeles ny gestalt, särdeles till sitt
inre; Borgholms slott, som befann sig i alldeles
förfallet skick vid J:s tillträde till regeringen,
begynte äfven omgestaltas, men arbetet derpå afbröts
omkr. 1586 och upptogs åter ej förr än under följande
årh. Stegeborg tillbyggdes, och en slottskyrka
inreddes der. Vesterås slott sattes på 1580-talet i
stånd, många andra mindre vigtiga ombyggnader och
förbättringar att förtiga. Men i ännu högre grad
fick konungen lägga i dagen sitt intresse och sitt
konstförstånd, då det gällde att fortsätta de under
hans fader påbegynta byggnaderna eller att grunda
nya. På Vadstena slott fortsattes byggandet särskildt
under 1580- och 1590-talen. Svartsjö erhöll en ny
och utvidgad form, enligt en ursprungligen af Anders
Målare uppgjord, men af konungen sjelf omarbetad plan,
hvars egendomligheter äro i hög grad betecknande för
J:s smak och lynne. Upsala slott, af andra påbegynt,
fick af Franciscus Pahr sin stämpel och uppbyggdes
efter hans död (1580) enligt hans plan. Det lilla
Bråborg, afsedt till enkesäte åt Gunilla Bielke,
Norrby hus, Arnö, Gefleborg m. fl. uppfördes af
J. helt och hållet. I samband med flertalet af
dessa byggnader stodo mer eller mindre omfattande
befästningar, men sådana anlades eller omgestaltades
äfven på många andra ställen, såsom Elfsborg,
Kronoberg, Viborg, Tavastehus, Narva, Reval m. fl. –
En särskild omvårdnad egnade J., till följd af sin
benägenhet för katolicismen, åt kyrkobyggnader,
anläggandet af slottskapell, bevarandet af äldre
klosterbyggnader o. dyl. En tydlig sträfvan
att behålla äldre byggnadsformer gör sig dervid
märkbar. Sålunda tillkommo eller påbegyntes under
hans tid Klara, Maria och Jakobs kyrkor i Stockholm,
Riddarholmskyrkan derstädes ombyggdes alldeles,
Upsala domkyrka reparerades efter branden 1572, Skara
domkyrka erhöll hvalf, Åbo nytt kor o. s. v. Att en så
kraftfull verksamhet, som naturligtvis äfven omfattade
inredning och dekorering i den mest storartade skala,
skulle framkalla en liflig konströrelse, säger sig
sjelf. Denna hade dock sin medelpunkt uteslutande i
konungens personliga intresse, och någon konstnär
af öfverväldigande betydelse, några konstverk af
varaktigt värde framkallades knappt derigenom,
med undantag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
