Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Johan III (konung af Sverige) - 1. Johan Sverkersson (svensk prins) - 2. Johan (svensk prins, hertig af Östergötland) - 1. Johan (Juan) I (konung af Aragonien) - 2. Johan (Juan) den blinde (konung af Aragonien och Böhmen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af några rent arkitektoniska eller dekorativa
detaljer. J. sjelf ingrep oupphörligt i
arbetenas gång, och mångfaldiga befallningar och
motbefallningar synas ofta gjort det svårt för hans
byggmästare och andra konstnärer att tillfredsställa
hans önskningar, hälst dessa alltid gingo ut på snar
verkställighet. Under tidt och ofta företagna resor
och uppehåll på de förnämsta slotten gjorde konungen
sig öfvertygad om att hans befallningar blifvit
utförda, eller utkastade han nya omgestaltnings-
och försköningsplaner. Nästan hela sin regering
igenom fortfor J. att nära det lifligaste deltagande
för alla konstangelägenheter och att sjelf göra
ritningar och sjampluner till byggnads- eller
dekoreringsföretag. Åtskilliga af de stora arbeten,
som påbegynts på 1580- och 1590-talen, återupptogos
först långt senare, andra lemnades alldeles
åt sitt öde, till följd hvaraf spåren af svensk
renaissancekonst, sådan hon gestaltade sig under J:s
dagar, redan tidigt begynte utplånas. Först i vår tid
har man börjat studera och bevara hennes minnesmärken,
nästan för sent, kan man säga, för att kunna rädda
annat än enstaka ruiner, kringströdda lemningar. (Jfr
V. Granlund: "Konung Johan III:s byggnads-
och befästningsföretag"; i "Hist. bibliotek",
d. 1 och 2). – Ett den konstälskande konungen
värdigt monument finnes i Upsala domkyrka, i det
s. k. Jagellonska grafkoret, der hans första gemål
begrofs 1584, och som prydes af en vacker grafvård
jämväl öfver henne. (J. sjelf hvilar, jämte Gunilla,
i det Gustavianska koret.) Detta monument utfördes
på Sigismunds beställning uti Italien eller,
möjligen, af någon italiensk mästare i Danzig, i
hvilken stad det, efter att hafva fullbordats 1596,
qvarstannade ända till 1782, då det genom Gustaf
III:s försorg hemtades till Sverige. I bristfälligt
skick och på ett oriktigt sätt blef vården
slutligen 1817-18 uppsatt på sin nuvarande plats.
O. A. -rn.
Johan, svenska prinsar:
1. J. Sverkersson, son af konung Sverker d. ä. och
dennes första gemål, Ulfhild, bortröfvade två förnäma
danska qvinnor och skall derigenom hafva gifvit
anledning till danske konungen Sven Grades infall
i Småland vintern 1153-54, under hvilket, enligt
sagan, Blenda, utmärkte sig. J. skall på ett ting
hafva blifvit ihjelslagen af de öfver våldsgerningen
uppbragte bönderna.
2. J., hertig af Östergötland, konung Johan III:s
och Gunilla Bielkes enda barn, föddes på Upsala slott
d. 18 April 1589 och blef vid 1 års ålder hertig i
Finland samt grefve till Åland och till Bråborg
i Östergötland. Han uppfostrades tillsammans med sin
kusin, den 5 år yngre Gustaf Adolf, och behandlades
af sin farbroder, hertig Karl, i allo såsom
en son. Knappt 15-årig afsade han sig på riksdagen
i Norrköping (1604) till förmån för konung Karl IX,
som fördrifvit hans halfbroder Sigismund, alla sina
rättigheter till svenska kronan, hvaremot han erhöll
löfte om att till hertigdöme få norra och vestra
Östergötland, Kinda och Ydre härad af Småland,
Sundbo härad af Nerike,
Leckö län och Kåkinds härad af Vestergötland samt hela
Dal. Sedan han tillsammans med drottning Kristina och
rikets råd 1605 varit medlem af regeringen, medan Karl
IX låg i fält i Livland, fick han 1606 tillträda
sitt hertigdöme, hvars område 1610 förändrades
derigenom att han då i utbyte mot Dal och Leckö län
fick Stegeborgs län, I kraft af Karl IX:s testamente
var han medlem af den regering, som efter konungens
död, 1611, till ständernas sammanträde i Nyköping
s. å. förde riksstyrelsen. I sitt testamente hade
Karl förmanat ständerna att erkänna J. för konung,
om han önskade sätta kronan på sitt hufvud; men då de
förklarade sig vilja förblifva vid sina föregående
beslut och taga Gustaf Adolf till konung, förnyade
J. sin afsägelse och fick i stället sitt hertigdöme
utvidgadt med Vartofta, Frökinds och Vilska härad
i Vestergötland. 1612 förmälde han sig med Gustaf
Adolfs syster, Maria Elisabet, med hvilken han lefde
i ett mycket olyckligt äktenskap. Död på Bråborgs
slott d. 5 Mars 1618 och begrafven i Linköpings
domkyrka. J. var en duglig krigare och visade sig som
ung ej olämplig till regent, men han förslöades af en
med åren tilltagande sjuklighet, till följd hvaraf
hans hertigdöme vansköttes, hans folk utarmades och
han sjelf försänktes i skulder.
Johan (Juan), konungar af Aragonien:
1. J. I, f. 1350, d. 1395, efterträdde 1387 sin fader,
Peter IV, på tronen och förde en usel styrelse. –
2. J. II, f. 1397, son till den föregåendes systerson,
Ferdinand den rättvise, blef, genom sitt gifte med
Blanca af Navarra, efter svärfaderns död (1425)
konung öfver detta land och ärfde 1458 efter sin
äldre broders, Alfons V:s, död Aragonien, Sicilien
och Sardinien. J., som 1447 trädt i nytt gifte, med
Johanna Henriquez från Kastilien, sökte till förmån
för sina barn af detta äktenskap först utestänga
sin och Blancas son Carlos (d. 1461) från arfsrätten
till Aragonien och sedermera beröfva dennes syster
arfsrätten till Navarra, hvilket allt framkallade en
mängd stridigheter. J. afled 1479 och efterträddes i
Aragonien af sin son i 2:dra giftet, Ferdinand den
katolske, i Navarra deremot af en dotter i 1:sta
giftet, Eleonora.
Johan den blinde, konung af Böhmen, son af grefve
Henrik IV af Luxemburg (sedermera kejsar Henrik VII)
och Margareta af Brabant, föddes d. 10 Aug. 1296
och öfvertog, efter faderns val till tysk konung
(1308), grefskapet Luxemburg samt erhöll 1310
jämte böhmiska prinsessan Elisabets hand Böhmens
konungakrona. Drifven af ridderlig äfventyrslusta,
inlät han sig på de mest skilda håll i krigsföretag,
under det att hans misshushållning betungade
undersåtarna med gränslösa skatteutpressningar. Efter
faderns död (1313) slöt J. sig till Ludvig Bajraren
i dennes kamp mot medtäflaren om kejsarekronan,
Fredrik (III) den sköne af Österrike; men det goda
förhållandet till Ludvig bröts, då J., till en början
framgångsrikt, försökt att uti Italien med härsmakt
drifva storpolitik till förmån för sin son Karl
(sedermera kejsar Karl IV). Äfven sedan J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
