Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johannes’ evangelium - Johannesfastan - Johannes Haquini - Johannes Hyrkanos - Johannes Jerichini - Johanneskristna l. Mandéer - Johannes Magni (Jöns Månsson)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fjerde evangeliet är dess s. k. ingress,
framställningen af Kristus såsom det eviga ordet
(logos), "som i begynnelsen var hos Gud och var
Gud". Denna logos-lära påminner starkt om den
alexandrinske juden Filons logos-lära, men skiljer
sig i väsentliga punkter från densamma. Såväl denna
ingress som evangeliets hela hållning låter förmoda,
att dess författare skrifvit med tanke på såväl
cerinthisk-gnostiska (jfr Johannes, aposteln) som
ebionitiska läror om Kristi person. Författaren
nämner ingenstädes sitt namn, men betecknar
sig bestämdt såsom ögonvittne, och den gamla
kyrkan ansåg honom vara aposteln Johannes. Hon
betviflade aldrig evangeliets apostoliska ursprung,
hvilket dock var fallet med 2:dra och 3:dje
s. k. johanneiska brefven och Uppenbarelseboken. Den
s. k. Tübingen-skolan utströk det fjerde evangeliet
ur de apostoliska skrifternas led. En vidlyftig
strid utspann sig derom. Bland försvararna
af dess äkthet är den bekante textkritikern
Tischendorf en af de förnämste. – Om tiden
för författandet kan ingenting med visshet
sägas. Helt säkert är det dock i alla händelser
skrifvet flere år efter Jerusalems förstöring.
J. P.
Johannesfastan. Se Fasta.
Johannes Haquini. Se Jöns Håkansson.
Johannes Hyrkanos, öfversteprest. Se Makkabeerna.
Johannes Jerichini. Se Jericksson.
Johanneskristna l. Mandéer ("gnostiker", af mandâ,
kunskap, "gnosis") l. Sabier ("döpare") kallas
medlemmarna af en ännu i Irak-Arabi (forna
Babylonien) befintlig gammal gnostisk sekt,
som upptäcktes af en karmolit, Ignatius a Jesu,
hvilken i midten af 17:de årh. var missionär i dessa
trakter. Han gaf dem den mycket oegentliga benämningen
"Johanneskristna" och skref "Narratio originis,
rituum et errorum christianorum S. Johannis"
(Rom 1652). Sekten är tvifvelsutan en afkomling
af den gammalbabyloniska religionen med tillsats
af ett och annat judiskt och kristligt element,
och dess vagga är Babylonien. Dess vigtigaste
religionsurkunder äro "Sidrâ rabba" (den stora boken;
jfr Adams bok) och "Sidrâ d’Jahjâ" (Johannesboken),
skrifna, jämte de andra urkunderna, på en arameisk
dialekt. Religionssystemet är en ytterst invecklad
gnostisk ljusreligion. Alltings urgrund är Pêrâ rabbâ
(den stora glansen), tillsammans med hvilken Ajar
zîvâ rabbâ (den stora glansens eter) och Mânâ rabbâ
d’ekârâ (härlighetens stora ande) bilda en gudomlig
triad. Ur Mânâ rabbâ, den egentlige ljuskonungen och
verldsutvecklingens ursprung, emanerar Jardinâ rabbâ
("den stora Jordan"), hvilken såsom den öfversta
verldssjälen utbreder sig i Ajar zîvâs rike,
eterverlden. Sedan Mânâ rabbâ framkallat den högste
eonen, "det första lifvet", drog han sig tillbaka i
djup fördoldhet, synlig blott en gång för de mandéer,
som få åtnjuta den högsta salighet. Den högste
eonen är derför, såsom representant af Mânâ rabbâ,
sektens egentlige gud, föremål för dess dyrkan. Genom
förmedlingen af en mängd eon-emanationer uppkom
en eon med materiel natur, Ptâhíl, som skapade den
materiella verlden och
äfven menniskans kropp, men hennes ande leder sitt
ursprung från sjelfva Mânâ rabbâ. Jordens tillvaro är
bestämd till 480,000 år. 466,000 hade förflutit till
Noaks tid. Sedan uppträdde flere falska profeter:
Abraham, Mose, David, Jesus m. fl., alla tjenare åt
den onde anden Solen (Adunaj, Gamla testamentets
gud). Den siste falske profeten är Muhammed. Den
ende sanne profeten under denna tid var Johannes
Döparen och den störste profeten före honom Farao,
som med sin här blef räddad ur Röda hafvet. Från
denne Faraos egypter härstamma mandéerna. – Sekten
har en utbildad hierarki och ordnad gudstjenst i små
kyrkor; i dem hafva endast presterna plats, folket
står utanför. Dopet är deras heligaste handling. De
döpas redan som späda barn och förnya sedan dopet
kyrkliga högtidsdagar samt hvarje gång de syndat och
vid dödens annalkande. Månggifte är tillåtet. Hätska
ej blott mot judar och kristne, utan äfven mot
muhammedaner, hafva de af de senare blifvit mycket
förföljda. För närvarande (1883) är deras antal
endast omkr. 1,500, handtverkare af olika slag.
J. P.
Johannes Magni (latinisering af Jöns Månsson),
Sveriges siste katolske ärkebiskop, historieskrifvare,
var af borgerlig härkomst, men påstod vid äldre år sig
tillhöra den gamla Store-ätten och kallade sig derför
Magnus (latinsk öfversättning af Store) i st. f. Magni
(Månsson). Han föddes d. 19 Mars 1488, uppfostrades
i sin födelsestad, Linköping, och blef vid 18 års
ålder kanik i både Linköping och Skara. Han begaf
sig derefter utomlands samt studerade teologi och
kanonisk rätt vid flere universitet, bl. a. Louvains
(Belgien), der hans studier leddes af sedermera
påfven Hadrianus VI, och Kölns, ultramontanismens
stamort. Såsom riksföreståndaren Sten Sture d. y:s
fullmäktig begaf han sig derefter till Rom. Efter
Stens död (1520) drog han sig tillbaka till Perugia,
der han erhöll en teologisk lärostol, men återvände
vid underrättelsen om Stockholms blodbad till Rom
och sökte förmå påfven att bestraffa illdådet. Af
Hadrianus, hvilken 1522 intog påfvestolen, sändes
han 1523 såsom påflig legat till Polen och Sverige,
hvarest han bl. a. skulle motarbeta kätteriet. Vid sin
ankomst till fosterlandet (Juni s. å.) möttes han af
underrättelsen att Gustaf Eriksson blifvit vald till
konung. Han erkände genast den nye konungen och kom
inom kort på synnerligen god fot med honom. I slutet
af Aug. eller början af Sept. s. å. valdes han till
Gustaf Trolles efterträdare på ärkebiskopsstolen
i Upsala, men konung Gustaf sökte förgäfves
utverka den nye påfven Klemens VII:s bifall till
Gustaf Trolles afsättning och bekräftelse på det
gjorda valet. Påfven medgaf blott, att J. M. såsom
administratör fick tills vidare förvalta ärkestiftet
(Maj 1524). J. M. var den katolska kyrkan och den
gamla ordningen varmt tillgifven och såg med oro
de reformatoriska rörelserna utbreda sig i Sverige;
men af naturen svag och obestämd, vågade han icke med
kraft uppträda till försvar för det bestående, utan
fördrog stillatigande hvad som skedde och hoppades,
att rörelserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
