Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jonge, Johan Karel Jacob de - Jonglör - Jon Hafthorssön - Jonidium (Ionidium) - Jonien (Ionia)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jonge, Johan Karel Jacob de, nederländsk historiker,
f. 1828, d. 1880 såsom tjensteman vid riksarkivet i
Haag, deltog med Bakhuizen van den Brink och van den
Bergh i utgifvandet af Het nederlandsch rijksarkief
samt skref två grundliga arbeten i Nederländernas
kolonialhistoria: De opkomst van het nederlandsch
gezag in Oost-Indië (10 bd, 1862-77, ofullb.) och De
oorsprong van Nederlands bezittingen op de kust
van Guinea (1871).
Jonglör [sjånslör], Fr. jongleur (af
Med. Lat. joculator, en, som spelar), vandrande
musikant i Frankrike under medeltiden. Jonglören
var sångare och ofta äfven skald. Han föredrog i
en recitativ-artad sång de heroiska folkdikterna
("chansons de geste") och ackompanjerade sig på
ett slags violin. Derjämte kunde han recitera
berättelser. De konstdiktande trubadurerna och
trouvérerna hade ofta jonglörer i sin tjenst,
när de ej sjelfva kunde eller ville föredraga sina
sånger. J. uppträdde vid hofven, i riddareborgar, vid
tornérspel o. s. v. Månge blefvo rike, andre förde
ett oordentligt, kringstrykande lif på marknader
och i skänkstugor. Senare nedsjönko jonglörerna
till att blifva gycklare, djurförevisare, lindansare
o. s. v.; de ringaktades och drabbades då och då af
landsförvisningar samt kyrkans bann. Jonglörernas
klass fanns redan i 5:te årh., och dess ursprung
är troligen att söka hos den senromerska tidens
kringflackande skådespelare och upptågsmakare. –
Jonglör betyder numera taskspelare, tusenkonstnär,
gatu-akrobat. Verbet jonglera (Fr. jongler) nyttjas
särskildt om ett konststycke, som består deri att en
person med händerna vexelvis kastar och uppfångar
ett flertal kulor eller andra föremål, så att de i
bågar mot höjden oupphörligt korsa hvarandras banor
utan att stöta ihop eller falla till marken.
Jon Hafthorssön, norsk storman i 14:de årh.,
son af Hafthor Jonssön och konung Håkan Magnussons
(förmodligen oäkta) dotter Agnes, gjorde tillsammans
med sin broder Sigurd, den bekante Erling Vidkunssön
och Ulf Saxessön år 1333 uppror mot konung Magnus
Eriksson, men detta stillades dock snart. 1337
åstadkom han en folkresning tillsammans med sin
ofvannämnde broder, Ivar och Finn Ögmundssöner
samt Bjarne, Erling Vidkunssöns son. Akersborg
(Akershus) intogs; men upproret bilades under
ett möte med konungen i Bahus (Bohus), d. 15
Aug. 1339. Sedan den tiden synes J. hafva varit
konungahuset tillgifven. Han var en bland de norske
herrar, som (1343) hyllade den fyraårige Håkan som
norsk konung, och undertecknade (1349) konung Magnus’
norska testamente. 1361 deltog han i mötet i Bahus,
då det norska riksrådet anslöt sig till Sveriges
förbund med hansestäderna. Ännu vid Olof Håkanssons
tillträde till regeringen (1380) satt J. i riksrådet,
men tyckes senare hafva dragit sig tillbaka. Han
bodde på Ellingård i Smålenene samt lär hafva
varit en sträng och hård herre, som fikat efter sina
underhafvandes egodelar. J. var gift med Birgitta,
dotter af den norska prinsessan Ingeborg Håkansdotter
och Knut
Porse (se Ingeborg, sp. 633). Hans son Håkon Jonsson
(d. 1392) afsade sig (1388) alla arfsanspråk på
Norges rike. Sjelf lefde J. ännu 1395 och måste
således hafva varit mycket gammal vid sin död.
O. A. Ö.
Jonidium (rättare Ionidium; af Grek. ion, violblomma)
Vent., bot., ett örtslägte inom nat. fam. Violarieae
DC., kl. Pentandria L., hvilket står nära
intill slägtet Viola L. och förr sammanfördes med
detta. Slägtet har många arter, hvilka företrädesvis
tillhöra Syd-Amerikas varmaste trakter. En art,
J. Ipecacuanha Vent., är bekant såsom moderväxt till
den s. k. falska kräkrot, som bär drognamnet Radix
Ipecacuanhae alba lignosa (hvit träartad kräkrot),
bra-ilianernas Poaya branca, hvilken innehåller
emetin likasom den äkta kräkroten af Cephaëlis
Ipecacuanha V. och begagnas likt denna. Många
andra Jonidium-arter hafva liknande egenskaper och
användning. O. T. S.
Jonien (Ionia) kallades i forntiden den
hufvudsakligen af Joniska greker befolkade mellersta
delen af Mindre Asiens vestra kust med tillhörande
öar. Enligt den grekiska sägnen voro jonerna, en af
de tre hufvudstammar, i hvilka det grekiska folket
var deladt, ursprungligen bosatte på nordkusten af
Peloponnesos, i det landskap, som sedermera erhöll
namnet Achaja (se d. o.). Achajerna, hvilka för de
på Peloponnesos invandrande dorerna måste vika
från sina gamla hemvist i södra delen af halfön,
undanträngde nämligen i sin ordning jonerna, och
desse skola då hafva sökt en tillflykt hos sina
stamförvandter i Attika, hvarifrån skaror af joner
under ledning af konung Kodros’ söner gått Öfver
till Mindre Asien (1044 f. Kr., enligt sagan) och
der grundat de Joniska kolonierna. Några nyare lärde
(E. Curtius m. fl.) anse dock, att det asiatiska
J. snarare är att betrakta såsom jonernas stamland,
hvarifrån de under långt aflägsna tider spridt
sig öfver Egeiska hafvets öar till det europeiska
Greklands kusttrakter. Sannolikt är väl i alla
händelser, att det asiatiska J. åtminstone icke
uteslutande genom invandring vesterifrån erhållit sin
Joniska befolkning. Redan tidigt uppstodo der tolf
till en förbundsstat sammanslutna städer: Fokaia,
Erythrai, Klazomenai, Teos, Lebedos, Kolofon, Efesos,
Miletos, Myus och Priene, på kusten af Mysien, Lydien
och Karien, samt Samos och Chios på de liknämnda
öarna. Äfven det eoliska Smyrna anslöt sig (688
f. Kr.) till de Joniska städernas förbund. På
norra sidan af landtungan Mykale hade dessa en
gemensam helgedom och tingsställe, det s. k.
Panionion. Lyckliga naturförhållanden i förening
med innebyggarnas företagsamhet och rika begåfning
bragte inom kort många bland dessa städer upp till
betydlig makt och välstånd. Äfven den andliga odlingen
hos grekerna har skjutit några af sina tidigaste och
ädlaste rotskott i dessa af naturen så rikt välsignade
trakter, der den nära beröringen mellan öster- och
vesterland mäktigt främjade bildningens fortgång och
nya idéers framträdande. Såväl de homeriska sångerna
som äfven de första af greker gjorda försöken till
filosofisk spekulation och historiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
