Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jorden. 2. (Lat. Terra). Fys.-geogr., geol. Jordens yta upptages till nära 3/4 af vatten och till 1/4 af land eller fastland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
solen rör sig kring sin axel; likaså förklaras deraf
månarnas förhållande till deras planeter. Hypotesen
har för öfrigt vunnit ett kraftigt stöd i den först
senare, med spektralanalysens tillhjelp gjorda
upptäckten att en stor del af de ämnen, som utgöra
beståndsdelar i jorden, äfven förekomma i solen och
fixstjernorna, samt att såväl dessa sistnämnda som vår
sol eller i allmänhet de sjelflysande himlakropparna,
befinna sig i glödande, delvis gasformigt tillstånd. –
En gång afskild ur det ursprungliga dunstklotet,
öfvergick jorden småningom från gasformigt till
flytande tillstånd. Slutligen, efter nästan ofattliga
tidrymder, under hvilka värme oupphörligen utstrålade,
afsvalnade det glödande klotet så mycket, att ytan
stelnade till ett tunnt skal. Afsvalningen fortgick
oupphörligen, skalet söndersprängdes förnyade gånger,
men styckena hopläktes åter, tills slutligen, genom
fortsatt afkylning, en så tjock skorpa hunnit bilda
sig, att den icke mera bröts i skilda stycken, utan
blott här och der remnade. Småningom vann den mer
och mer i tjocklek, liksom isen på en tillfrysande
sjö. Dock var den ännu alltjämt glödande; intet
vatten fanns derpå. Först efter oerhörda tidslängder
kunde vattnet ur den omgifvande, med vattenånga
mättade atmosferen afsätta sig på jordens ännu varma
yta. Säkerligen föreföllo dervid oupphörliga strider
mellan Vulkanus (elden) och Neptunus (vattnet),
till dess den senares element så till vida fick
öfverhanden, att ett hett urhaf kunde samla sig på
jordytan, hvilken då måste hafva framställt en ödslig
bild: öfverallt ett sjudande haf på en mycket het
botten. Genom delvis skeende upplösning, sönderdelning
och söndergrusning af jordskalets öfveryta, vid
beröring med det upphettade vattnet, mycket olikt
det i de nuvarande hafven, och genom beståndsdelarnas
eller mineralpartiklarnas (flerestädes lagerformiga)
afsättning på urhafvets botten bildades måhända
en del graniter samt urformationens gneiser
m. m. Jordens ursprungliga, först stelnade skorpa
torde nämligen numera ingenstädes vara synlig. – Ännu
var jordskorpan underkastad beständiga rubbningar. På
somliga ställen blefvo delar af densamma upphöjda
till öar och mindre fastland, på andra deremot
nedsänkta, och ur remnor, som här och der uppstodo,
framqvällde eruptiva bergarter. Ur den molndigra,
tjocka atmosferen afsöndrade sig vattnet mer och
mer. Genom regnströmmar och floder nedfördes de
i början alldeles kala klippornas vittrings- och
söndergrusningsprodukter till hafvet, hvarest de
aflagrades såsom vidsträckta sand- och lerlager på
hafsbottnen, der äfven lager af kalk afsattes. Under
långa tidrymder fortgick oafbrutet aflagrandet af i
hafvet utslammade ämnen, och de sedimentära lagren
ernådde småningom betydlig tjocklek samt fingo en
allt större utbredning öfver vidsträckta delar af
jordklotet. Det var först vid den tid, då aflagringen
af ofvannämnda rent sedimentära bildningar började
samt haf och luft hunnit afsvalna tillräckligt
mycket, som lefvande varelser kunde utvecklas och
trifvas. Lemningar efter dessa
återfinnas nu i förstenadt eller fossilt tillstånd
inneslutna i de sedimentära berglagren; och genom
deras studium har man funnit, att jorden under olika
tidrymder burit olika djur- och växtformer, mycket
skiljaktiga från de nu förekommande, samt att en
utveckling från lägre till allt högre former egt
rum. Det är hufvudsakligen på grund af fossilens
(ej bergarternas) beskaffenhet, som jordens alla
sedimentära lager blifvit grupperade och sammanförda
till system, af hvilka hvart och ett representerar en
period i jordens utvecklingshistoria. Från de äldsta
lagren (kambriska och siluriska systemen) känner
man endast ryggradslösa djur (maskar, musslor,
koraller, kräftdjur m. fl.) samt hafssvampar
och alger. Under den derpå följande tiden (den
devoniska) uppträdde, utom ett stort antal fiskar
af lågt stående former, äfven organismer, som lefde
på land, hufvudsakligen ormbunkartade växter. Den
sedan inträdande stenkolstiden, då större delar
af jordytan redan blifvit fastland, utmärkte sig
i synnerhet genom den särdeles yppiga växtverld
(af kryptogamer och nakenfröade växter, med ej
sällan jättelika former), som då, gynnad af en
varm och sannolikt mycket kolsyrehaltig atmosfer,
framträdde och som bidragit till bildande af mäktiga
stenkolsbäddar. Däggdjur och foglar saknades ännu,
och så var förhållandet äfven under den närmast yngre,
s. k. permiska tiden. Men i de sedermera i ordning
utbildade trias-, jura- och kritsystemens aflagringar
finnas lemningar af de första varmblodiga djur,
foglar och lågt stående däggdjur. Fiskarna antogo en
form närmande sig de nu lefvandes, och växtverlden
gjorde stora framsteg, i det grupper af högre ordning
(dikotyledoner) uppträdde. De i tertiärsystemet
inneslutna djur- och växtlemningarna vittna, att den
organiska skapelsen under tertiärtiden närmade sig den
nuvarande. Många af de egendomliga djur, som under
de föregående tidrymderna lefvat på jorden, hade då
alldeles försvunnit, och däggdjur uppträdde af alla
ordningar, många dock ganska olika och i allmänhet
större och mera groflemmade än deras nu lefvande
representanter (t. ex. mastodonten, det 5 m. långa
och 3 m. höga dinotheriurn m. fl.). Ännu under
åtminstone en del af tertiärtiden måste en jämn, varm
temperatur varit rådande öfver nästan hela jordklotet;
åtminstone fanns icke, på långt när, någon så stor
klimatskilnad, som nu, emellan nordliga och sydliga
trakter. De nu af is och snö betäckta trakterna
kring nordpolen torde haft ett ganska varmt klimat,
likartadt med det nuvarande i mellersta och södra
Europa; derpå häntyder beskaffenheten af de växter,
som man i dessa nordliga trakter, Spetsbergen och
Grönland, funnit inneslutna i tertiära lager. Den
gradvis försiggående, allt högre utvecklingen af de
organiska varelserna, hvilken utmärker de särskilda
systemen, eller perioderna, nådde slutligen sin
höjdpunkt, då under det qvartära systemets bildande
menniskan uppträdde på jorden. Det är nämligen i
qvartärperiodens aflagringar (de i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
