Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jorden. 2. (Lat. Terra). Fys.-geogr., geol. Jordens yta upptages till nära 3/4 af vatten och till 1/4 af land eller fastland - Jordeqvator. Se Eqvator - Jordfläckar, sjöv. - Jordgalla, bot., fordom benämning på Gentiana amarella L. ("Äng-stålört") - Jordglob. Se Glob - Jordgrodor, Pelobatidæ, zool. - Jordgubbar. Se Smultron - Jordgumma, D. jordemoder (förvrängning af Isl. jóðmóðir, af jóð, afkomma, barn), barnmorska - Jordkräfta (trädkräfta eller, rättare, endast kräfta) är en mer eller mindre egentlig benämning på de svartbruna fläckar eller såriga ytor, som ofta träffas å träds, i synnerhet fruktträds, stammar och grenar - Jordliga l. Landligan. Se Irland, sp. 795 - Jordloppan, Haltica L., zool., ett slägte af små skalbaggar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och flere andra land så allmänt utbredda lösa
jordaflagringarna: grus, mergel, lera, sand,
torf m. fl.), som de första säkra spåren af
menniskan anträffats. Växt- och djurverlden antog
under qvartärtiden sin nuvarande prägel. – Under
senare delen af tertiärtiden hade redan en tydlig
fördelning i olika varma zoner visat sig. Klimatet
inom polartrakterna blef sedan allt kallare, och
slutligen inträdde under början af qvartärtiden
småningom en så stark köld, att hela norra delen af
Europa och Amerika blef nästan helt och hållet höljd i
is och snö. Böjan af qvartärtiden kallas derför äfven
glacial- eller istiden (se d. o.). Derefter mildrades
klimatet å nyo; glacierer och isfält inskränktes till
polartrakterna och fjällen, och jorden fick efter
hand sitt nuvarande utseende.
De särskilda geologiska berglagersystemen förekomma
naturligtvis icke alla på ett och samma ställe
ofvanpå hvarandra, ty till följd af de höjningar och
sänkningar, som jordytan varit underkastad, hafva
olika delar af jorden varit nedsänkta under hafvet
vid olika tider och således kunnat mottaga endast de
aflagringar, som vid dessa tider bildades. Ännu i dag
afsätta sig på mångfaldiga ställen mer eller mindre
mäktiga lösa jordlager; ännu pågår en långsam höjning
af somliga landsdelar (t. ex. Skandinaviska halfön),
under det andra trakter af jorden sakta sänka sig (se
Korallöar); ännu bringa vulkanerna glödande och smälta
ämnen upp till jordytan; ännu arbeta de atmosferiska
krafterna att omärkligt, men säkert söndergrusa
och bringa till stoft äfven de hårdaste stenarter;
ännu nedföra bäckar och strömmar uppslammade ler-
och sandpartiklar till sjöar och haf för att af dem
bilda nya aflagringar; ännu verka vind och våg att
på ena stället förstöra och minska, på ett annat åter
uppbygga och tillöka det fasta landet, – med ett ord:
ännu äro otaliga krafter i ständig verksamhet att
vidmakthålla, omdana eller ytterligare fullkomna den
planet, som menniskan fått sig anvisad till boning. –
Sjelfva tidpunkten, när den ena eller den andra
perioden i jordens utveckling inträffat, kan geologen
icke uppgifva; han känner blott den ordningsföljd,
i hvilken händelserna inträffat, men det synes dock
visst, att årtusenden äro obetydliga tidsenheter i
jordens utvecklingshistoria. 1. E. J. 2. E. E.
Jordeqvator. Se Eqvator.
Jordfläckar, sjöv., svarta eller grå fläckar på ett
segel, hvilka uppkomma, då seglet, efter att hafva
blifvit vått, ej lossgöres l. utbredes, utan torkar
beslaget. Ett dylikt segel säges vara jordslaget och
skörnar lätt. B. N.
Jordgalla, bot., fordom benämning på Gentiana
amarella L. ("Äng-stålört"), nu på den på fuktig
gräsmark i södra och mellersta Europa ända upp till
Danmark, men icke i Sverige förekommande Gratiola
officinalis L., hvilken hör till nat. fam. Personatae
L., kl. Didynamia L. Jordgallan är en glatt ört, med
lång, ledad, smal rotstock och upprätt, ledad, nedtill
trind, upptill trubbigt fyrkantig stjelk. Bladen äro
korsvis motsatta, men bladparen bilda sneda vinklar
mot hvarandra. Bladen äro lansettlika, med
yttre hälften af bladkanten sågad. Blommorna sitta
på långa skaft ensamma i bladvecken. Deras rödletta
eller hvitaktiga bräm är ojämnt 4-klufvet; pipen
är krökt, gul, inuti hårig. – Hela den blommande
örten utgör, torkad, den i Sverige officinella Herba
Gratiolae, som genom sin halt af den skarpa glykosiden
gratiosolin verkar häftigt afförande och i för stora
doser framkallar konvulsioner m. fl. symtom från
nervsystemet. Jordgalla, förr ofta använd efter
blödningar i hjernan ("slag"), begagnas numera
sällan. En annan af dess beståndsdelar, glykosiden
gratiolin, anses overksam.
O. T. S.
Jordglob. Se Glob.
Jordgrodor, Pelobatidæ, zool., bilda en
familj bland de stjertlösa amfibiernas ordning
(Batrachia) inom klassen amfibier. Tårna sakna
sugskifvor, bakbenen äro tämligen långa med
hel simhud, huden vårtig, trumhinnan dold och
gommen försedd med tänder. Dithörande djur
vistas mestadels på land, men gå äfven i
vatten, hoppa med tämligen stor lätthet och lefva
af maskar, insekter m. m. Hit höra
Klockgrodslägtet (Bombinator) och
Lökgrodslägtet (Pelobates).
C. R. S.
Jordgubbar. Se Smultron.
Jordgumma, D. jordemoder (förvrängning af
Isl. jóðmóðir, af jóð, afkomma, barn),
barnmorska.
Jordkräfta (trädkräfta eller, rättare, endast kräfta)
är en mer eller mindre egentlig benämning på de
svartbruna fläckar eller såriga ytor, som ofta
träffas å träds, i synnerhet fruktträds, stammar och
grenar. Denna sjukdom visar sig oftast hos äppelträd,
och hos somliga slag, t. ex. Ribston-varieteterna,
förekommer den nästan alltid i högre eller lägre
grad. Den kan uppkomma af många orsaker, såsom
stötar och slag, fuktiga och skuggiga lägen, olämplig
beskärning och, hos ömtåligare sorter, genom såväl
vinterkölden som skarpa frostnätter på våren efter
varma soliga dagar. Om "kräftan" är mindre utbredd,
till endast smärre, begränsade fläckar å stammen eller
gröfre grenar, är det bäst att bortskära allt dödt
och sjukt samt sedan bestryka såret med trädsalva
eller tjära. Har sjukdomen gripit mera omkring sig,
är trädet förloradt; det angripna trädet kan dock
ibland lefva ett eller annat år och bär derunder
vanligen rikligt med frukt. O. T. S.
Jordligan l. Landligan. Se Irland, sp, 795.
Jordloppan, Haltica L., zool., ett slägte af
små skalbaggar (Coleoptera), som hafva bakbenen
danade till s. k. "hoppfötter", medelst hvilka
det lilla djuret kan göra ganska höga och långa
hopp. Jordlopporna hafva trådlika antenner, fästa på
pannan, mellan ögonen. Täckvingarna äro strimmiga
eller punkterade. Kroppen är kullrig, oval eller
äggformig, sällan försedd med hår. I Sverige finnas
omkring 60 arter, af hvilka de flesta lefva på
korsblomstriga växter (Cruciferae), såsom rädisor,
kål, rofvor, kålrötter o. s. v., hvilkas blad de
förtära. Dessa skalbaggar uppträda ofta i stor mängd
och blifva då svåra skadedjur. De angripa ofta de
nyss uppkomna hjertbladen och döda sålunda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
