Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jotunfjällen (Jotun- l. Jötunfjeldene l. -heimen) - Jotunhem - Joubert, Barthélemy Catherine - Jouera - Jouffroy, Théodore Simon - Jouffroy, François - Jougne, Col de - Joujou - Joukahainen (mytologi)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bekante naturforskarna B. M. Keilhau och K. P. B. Boeck,
som gåfvo den dess nuvarande namn. Sedan
1860-talet besökes den årligen af ett stort antal
turister. Isbräer och snöfält uppfylla densamma; fasta
bostäder finnas icke. Tre stora fjällsjöar, Gjendin,
Bygdin och Tyin, förhöja nejdens skönhet. De högsta
topparna äro Kvitingskjölen (1,970 m.), Galdhöpiggen
(2,560 m.), Glittretind (2,550 m.), Tykningssuen
(2,370 m.), Nautgardstind (2,320 m.), Knuthulstind
(2,550 m.), Kalvåhögda (2,180 m.), Melkedalstinderne
(2,000 m.), Horungerne (1,800 m.), Stölsnåstinderne
(2,400 m.), Tyseggen (1,800 m.) och Norenäpen (1,560
m.). O. A. Ö.
Jotunhem, Nord. mytol. Se Jättehem.
Joubert [sjoubär], Barthélemy Catherine, fransk
general, f. 1769, ingick 1791 i en bataljon af
frivillige och utmärkte sig 1793 genom sitt tappra
försvar af en redutt på Col di Tenda, hvarvid
han råkade i fångenskap. Frigifven, utförde han i
Juni 1794 ett djerft, ehuru misslyckadt anfall
på österrikarnas befästa ställning vid Melagno
och var vid Bonapartes ankomst till Italien
brigadgeneral. Han vann snart dennes förtroende
och tog en verksam del i striderna vid Lonato (d. 3
Aug. 1796) och vid Rivoli (d. 12 Jan. 1797) samt
i slaget vid Rivoli två dagar senare. Då Bonaparte
derefter genom Kärnten inryckte i Österrike, sände
han J. med 20,000 man genom Tyrolen, hvilken rörelse
denne utförde på ett utmärkt sätt. I Okt. 1798 fick
J. befälet uti Italien och tvang Sardinien till fred,
hvarefter denna stat blef republik. Han var just på
väg att betvinga äfven Toscana, då det misstänksamma
direktoriet återkallade honom. År 1799 var han dock
åter i Italien och blef den 15 Aug. öfverrumplad
af Suvorov vid Novi, hvarvid han stupade straxt
i början af slaget. J. ansågs af Bonaparte såsom
en af dennes mest framstående underbefälhafvare.
C. O. N.
Jouera [sjuera], Fr. jouir (af Lat. gaudere, glädjas),
njuta, känna fröjd.
Jouffroy [sjoufråa], Théodore Simon, fransk filosof
och publicist, f. 1796, d. 1842, var lärjunge af
Royer-Collard och Cousin. J. innehade vexlande
lärarebefattningar, tills han 1832 vardt professor
i filosofi vid Collége de France; en försvagad
helsa tvang honom dock att 1837 taga afsked. Då
Cousin 1840 blef minister, kallade han J. till
medlem af högre undervisningsrådet. I kammaren,
der J. sedan 1831 var deputerad för Pontarlier i
depart. Doubs, uppträdde han bland de doktrinäre, i
hvilkas tidning "Le Globe" han blifvit medredaktör
1824. Inom filosofien tillhörde J. den riktning,
som vill återföra alla filosofiska problem till
psykologiska. Under det han till den tyska filosofien
intog en eklektisk ställning, var han i likhet med
Royer-Collard ifrig anhängare af den skotska, hvars
hufvudverk han öfversatte och försåg med företal,
som skaffade dem stor spridning i Frankrike. J. utgaf
Traduction des esquisses de philosophie morale de
Dugald Stewart (1826; flere uppl.), Traduction des
oeuvres complètes de Thomas Reid (6 bd, 1828- 36),
Cours de droit naturel (3 bd, 1834-42;
flere uppl.), Mélanges philosophiques (1833;
flere uppl.) m. m. Efter J:s död utkom hans Cours
d’esthétique (1843).
Jouffroy [sjoufråa], François, fransk
bildhuggare, f. i Dijon 1806, kom, 1824 till Paris,
der han studerade skulptur i École des beaux-arts,
under ledning af Ramey d. y. År 1832 lyckades han
erhålla romerska priset. Från Rom hemsände han Herde
på en graf, utställd 1835. Återkommen till Paris,
arbetade och exponerade han flitigt. Bland hans många
arbeten må anföras Kains förbannelse (1838), Ung
flicka, som anförtror sin första hemlighet åt Venus
(1839, nu i Luxembourg), ett arbete, som hastigt vardt
populärt, Vår och Höst (1845, för Pärs-kammaren),
Straff och Skydd (för Palais de justice). Derjämte
utförde J. många byster af framstående män, såsom
Lamartine o. a., en vacker vigvattensfunt för kyrkan
S. Germain l’Auxerrois efter en ritning af M:me de
Lamartine (1843) och senast Den lyriska poesien för
Nya operan i Paris. J. blef 1863 professor vid École
des beaux-arts. Död 1882.
Jougne, Col de [kåll dö sjounj], pass i Jura,
i schweiziska kantonen Vaud, omkr. 1,000 m. öfver
hafvet. Genom detsamma går sedan 1873 en jernväg,
som i närheten af Cossonay skiljer sig från linien
Lausanne-Yverdon och går in i franska depart. Doubs
förbi städerna Jougne och Pontarlier.
Joujou [sjousjou], Fr., leksak. Särskildt har ordet
begagnats om ett slags snurra, hvarmed man tämligen
allmänt lekte i Frankrike 1790 94, och hvars bruk
spred sig till flere land. Förmodligen är det denna
leksak, som under namn af J. de Normandie omtalas i
Kellgrens "Dumboms lefverne".
Joukahainen, Finsk mytol., en ung lapp af för
öfrigt obekant härkomst. Han kände bitter afund mot
Väinämöinen, när han hörde denne berömmas för vishet
och skicklighet i sång, och begaf sig derför ut att
mäta sig med den gamle siaren. Då han under vägen
mötte honom på Kalevalas moar, körde han ovarsamt
emot honom, och en ordvexling uppkom. På den unge J:s
uppmaning till tvekamp i sång frågar Väinämöinen hvad
han egentligen ansåg sig veta mera än andra. Först
omnämner J. obetydligare saker; men alltmera ansatt,
öfvergår han till ursprungsord och påstår slutligen
i sitt öfvermod, att han deltagit i jordens och
himmelens skapelse. Härför beslås han med lögn af
Väinämöinen, som, enligt en gammal variant (bevarad i
den första upplagan af Kalevala), uttryckligen säger
sig hafva såsom tredje man slutfört skapelseverket. Då
J. sålunda måste erkänna sig underlägsen i vishet,
utmanar han sin motståndare till tvekamp med svärd,
hvilket denne dock ej antager. Då J. härför groft
förolämpar honom, slungar den gamle siaren ut sina
runor med sådan kraft, att hafvet svallar, jorden
skakar, kopparbergen darra, de fasta hällarna dåna,
klipporna remna och den öfvermodige unge sällen
sjunker ända ned till hakan i kärrets dy. Från
detta trångmål sökte J. hjelpa sig genom att lofva
Väinämöinen allahanda värdefulla föremål och slutligen
sin unga syster Aino, hvarefter gubben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
