Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julsånger (Julvisor), stycken, som afsjungeas vid jultiden och merendels stå i samband med halft dramatiska upptåg - Jul-ön (Eng. Christmas Island), en till Fanningöarna bland de central-polynesiska Sporaderna hörande ö i Stilla oceanen - Jumala, Finsk. mytol., urspr. åskans gud, sedermera hvarje högre väsende, gud - Jumkil, socken i Upsala län - Jumna (Jamna, Jamuna). Se Djamna - Jumnotri l. Jamnotri. Se Djamnotri - Jumpers, Eng., "hoppare", "springare", kallades en i Wales och Cornwallis omkr. 1760 uppkommen sekt, som utgick ur den whitefieldska metodismen - Junabäck. Se Jönköping - Juncaceæ Ag., bot. - Juncagineæ L. C. Rich., bot. - Juncta, boktryckarefamilj. Se Giunta - Juncus Tourn., Tåg, bot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upptecknad i A. I. Arwidssons "Svenska fornsånger", III,
sid. 515 o. f.) R. G.
Jul-ön (Eng. Christmas Island), en till
Fanningöarna
bland de central-polynesiska Sporaderna hörande
ö i Stilla oceanen under 1° 59’ n. br. och
157° 30’ v. lgd fr. Greenw. Areal 607 qvkm. Den
upptäcktes af Cook d. 24 Dec. 1777 och har liksom
flere kringliggande öar tagits i besittning af
nord-amerikanerna, men är troligen nu obebodd.
Jumala (af stammen jum, dundra, och
härledningsändelsen -la, orten för en handling
l. person, således egentl. dundrets, åskans hem),
Finsk. mytol., urspr. åskans gud, sedermera hvarje
högre väsende, gud. I de finska fornsångerna omtalas
J. såsom åskans gud i mycket vördnadsfulla ordalag,
såsom: "Du, som dundermolnen länkar", "Du, som genom
molnen talar", "Du, som går längs åskmolns kanter"
o. d. Åskans gud benämnes äfven Pauanue (dundraren)
och någon gång Pitkänen (den långe, emedan han
slungade sina viggar långt ut i rymden). Men då åskan
är den företeelse på himmelen, som onekligen gör det
mäktigaste intrycket på menniskan, fick åskans hem hos
finnarna, naturligt nog, en allmännare betydelse af
himmel, och ansågs åskans gud såsom himmelens herskare
åstadkomma äfven alla andra företeelser i de högre
regionerna. Så benämnes ännu i dag hvarje häftigare
oväder Jumalan ilma, J:s väder. Åt J. såsom himmelens
gud egnades en vida berömd dyrkan hos bjarmerna (se
Bjarmaland) vid Hvita hafvets södra kust, der
midt i en kyrkogård var uppställd hans stora bild, som
hade en med penningar fylld silfverskål på knäna och
en tjock, dyrbar kedja kring halsen. Himmelens gud
blef vidare helt naturligt i folkets föreställning
den högste guden, öfverguden. Epitet, som utmärka
detta äro Ylinen jumala (den i höjden varande guden)
och Ylijumala (öfverguden), Pilven päällinen J. (J.,
der ofvan molnen), Ilmoinen (den till luften
hörande l. i luften varande), Taatto taivahinen
(den himmelske fadern) samt Ukko (gubben). Sistnämnda
epitet blef sedermera, när begreppet för J. alltmera
förallmänligades och började betyda gud i allmänhet,
den speciella benämningen på himmelens öfvergud. På
denne Ukko öfverfördes då äfven alla hithörande
föreställningar och epitet, så att man finner Ukkos
vanligaste binamn vara Ylijumala och ofta, när
bönerna ställas till J. i allmänhet, Ukko dervid
åsyftas. Såsom öfvergud ansågs J. (och Ukko) för
verldens skapare: solen, månen och stjernorna nämnas
såsom hans verk, han skänkte vårens lyckliga dagar,
han lät dag och natt omskifta m. m. I synnerhet
menniskan kallas ofta jumalan luoma (skapad af J.),
och J. bestämde äfven när menniskan skulle vandra hän
till Tuonis och Manas dystra rike. Han kunde äfven
åstadkomma sjukdomar, men tillika "är Skaparn bäst
bland besvärjare, Jumala bland läkare", hvarför man
vid hvarje, i synnerhet något vigtigare besvärjelse,
anropade hans hjelp.
Inför J., den alluppenbare (julkinen), svor man
högtidliga eder. Han anropades att
vedergälla andra för deras välgerningar och oförrätter,
liksom man ofta ännu i dag yttrar sin tacksamhet
genom orden: kost’ Jumala (vedergälle Gud dig det);
när man inträdde i ett hus, sade man: terve tännekin
Jumala (Välkommen, Jumala, äfven hit). Många föremål
voro helgade åt J., t. ex. eken. Såsom af flere ofvan
anförda omständigheter framgår, hafva på J. lämpats,
t. o. m. i fornsångerna, flere begrepp, som tillhöra
den ende kristne Guden, och med namnet J. har denne
betecknats alltsedan kristendomens införande. Man
har också med rätta anmärkt att, emedan finnarna, när
kristendomen först predikades bland dem, hade kännedom
om en öfvergud samt en fast benämning på honom, denna
omständighet torde ganska mycket bidragit till den
framgång, som predikan om en ende Gud hade i landet.
O. G.
Jumkil, socken i Upsala län, delad med 2,604 har,
365 innev. (1882), å Bälinge härad, och med 5,874 har,
317 innev. (1882), å Ulleråkers härad, tillsammans
8,478 har, 682 innev. Annex till Åkerby, Upsala stift,
Ulleråkers kontrakt.
Jumna (Jamna, Jamuna). Se Djamna.
Jumnotri l. Jamnotri. Se Djamnotri.
Jumpers [djömpers], Eng., "hoppare", "springare",
kallades en i Wales och Cormvallis omkr. 1760
uppkommen sekt, som utgick ur den whitefieldska
metodismen. Namnet angifver sektens egendomlighet,
som bestod i att församlingsmedlemmarna vid sina
gudstjenster hoppade och sprungo under högljudda
glädjeyttringar. Som stöd för det berättigade i
detta beteende åberopade de sig på Luk. 6: 23,
Ap.-gern. 3: 8 och 2 Sam. 6: 16. Sektrörelsen,
som i början spridde sig med fart, aftog sedan
småningom. Äfven i Amerika nedslog denna sekt
sina bopålar, utan att der spela någon betydande
rol. – Om den svenska s. k. hopparesekten se d. o.
J. P.
Junabäck. Se Jönköping.
Juncaceae Ag., bot., en monokotyledon familj af
gräsliknande växter, hvilka hafva regelbundna,
foder- eller fjällika, gröna eller brunaktiga,
samkönade blomkalkar af 6 fria blad, med 6
(sällan 3) ståndare och 1 pistill, hvars tre märken
äro trådlika. Frukten sitter inom kalken och är
antingen en trerummig och mångfröig eller enrummig
och trefröig kapsel. Till familjen höra slägtena
Juncus Tourn. och Luzula DC. i den svenska floran.
O. T. S.
Juncagineae L. C. Rich., bot., benämnes en grupp af
nat. fam. Alismaceae (se d. o.), hvilken kännetecknas
derigenom att alla kalkbladen äro nästan foderlika,
gröna eller gulaktiga. Gruppen omfattar i den svenska
floran slägtena Scheuchzeria L. och Triglochin
L. O. T. S.
Juncta, boktryckarefamilj. Se Giunta.
Juncus Tourn., Tåg, bot., kallas ett artrikt
växtslägte, som bildar typen för nat. fam. Juncaceae
(se d. o.) och således har samma kännemärken som
familjen. Tåg-arterna höra till kl. Hexandria L. De
äro af vexlande storlek, från en längd af några
cm. till mer än 1/2 m. De äro glatta, gräsliknande
örter, hvilka ofta växa i tufvor och hafva ledad,
inuti vanligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
