Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jurasystemet (Juraformationen, Jura)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spongior taga en väsentlig del. – 3. Malm [mam] l. Hvit
jura består mest af ljusa eller hvita kalkstenar
och dolomiter; asfalt förekominer i Hannover
m. fl. ställen i dithörande bergarter. Dit räknas den
litografiska skiffern vid Solenhofen m. fl. ställen
i Bajern, hvilken skiffer är bekant ej blott för
sin praktiska användning, utan äfven för sina ofta
utomordentligt väl bibehållna fossil (Archaeopteryx,
Pterodactylus, Eryon, sländor, medusor m. m.). Den
bekanta byggnadsstenen Portland-stone i södra
England tillhör öfre Malm och innehåller en marin
fauna, under det att den öfverlagras af bräck- och
sötvattensbildningar (ja t. o. m. gamla matjordslager
med ännu qvarstående cycadé-rötter och stammar
finnas), som kallas Purbeck, efter den s. k. Isle
of Purbeck, och i hvilka flere däggdjurslemningar
äro funna. Äfven på åtskilliga ställen i nordvestra
Tyskland förekomma liknande Purbeckbildningar
(Wealden). Liksom inom Lias har också inom Dogger
och Malm urskilts en stor mängd olika zoner,
oftast benämnda efter en ammonit-art. Stundom,
hufvudsakligen dock inom Alperna och den mediterrana
Juraprovinsen, sammanfattas de yngre lagren af
Malm under benämningen Tithoniska etagen eller
Tithon, då de nämligen bilda en sammanhängande,
tämligen likformigt utbildad massa af rent marina
lager, inom hvilka de vanliga zonerna ej kunna
urskiljas, och som då bilda en jämn öfvergång till
Kritsystemet. Den centraleuropeiska Juran företer
typen för en lugn och oafbruten sedimentbildning, och
eruptiva bergarter äro med säkerhet kända endast från
norra Skotland. Genom sedermera inträffande rubbningar
har emellertid lagerbyggnaden på rätt många ställen
blifvit störd eller åtminstone lagren rubbade ur
sitt ursprungliga läge. – Den mediterrana Juran
förekommer i Medelhafslanden, i Cevennerna, Alperna,
Apenninerna, östra Mähren, Karpaterna, Balkan
m. fl. ställen och utmärkes genom förekomsten dels
af vissa egendomliga grupper af ammoniter, dels af
genomborrade Terebratula-arter (T. diphya). Den
boreala Juran finnes utvecklad kring Moskva och i
norra Ryssland samt på Andön, Spetsbergen och östra
Grönland. Den utmärkes genom saknaden af koraller och
förekomsten af musselslägtet Aucella. Utom Europa
äro till Jurasystemet hörande aflagringar påvisade
på många ställen, så t. ex. Rhät i Argentinska
republiken och på östra Grönland, egentlig Jura uti
Indien och Sibirien, Afrika (Mombassa), Australien, New
Zealand, Syd-Amerika (Anderna), Nord-Amerika (Sierra
Nevada m. fl. st. äfven i dess arktiska delar).
Jurasystemet i Skandinavien. Äfven i Skandinavien
finnas till Jurasystemet hörande aflagringar på
tvänne vidt skilda ställen, näml. dels på Andö, vid
Norges kust, dels i Skåne och på Bornholm. De
på första stället förekommande Jurabildningarna
tillhöra den boreala Juraprovinsen, motsvara öfre
Dogger eller undre Malm, innehålla såväl hafsdjur
som landväxter och stenkolsflötser samt hafva sina
närmaste motsvarigheter i Rysslands och Spetsbergens
Jura. Jurabildningarna i Skåne och på
Bornholm äro delar af den centraleuropeiska Juraprovinsen
och tillhöra Lias. Dithörande aflagringar i
Skåne äro mest kända under benämningen Skånes
stenkolsförande formation och motsvara Rhät, Cardinia-
och Arietes-lias. De förekomma på tre skilda områden
inom provinsen, näml. i nordvestra delen omkring
Helsingborg, kring Stabbarp vid Eslöf och vid
Kurremölla-Tosterup. Kolbrytning har dock egt rum
endast på de två förstnämnda områdena. Det nordvestra
området är det största och vigtigaste. Bergarterna äro
hufvudsakligen sandsten och skifferlera med eldfast
lera, stenkol, jernlersten och strutmergel. Systemets
mäktighet är ej fullt säkert känd, men torde kunna
uppskattas till minst omkr. 240 m., då bildningen
är fullständig. Den undre, rhätiska, delen är
hufvudsakligen en sötvattensbildning med landväxter,
och dit höra kolflötserna; den öfre delen (Cardinia-
och Arietes-lias) är en hafsbildning med marin
molluskfauna, dock afsatt på grundt vatten, tämligen
nära land. Gränsen mellan dessa underafdelningar är
dock ej skarp; inom den undre förekomma äfven marina
lager underordnadt och likaså limniska inom den
öfre. Floran, som beskrifvits af A. G. Nathorst är
rikare än någon annan känd rhätisk flora och räknar
omkr. 150 arter. Af de vigtigaste slägtena märkas
Schizolepis, Palissya, Cyparissidium, Baiera,
Czekanowskia m. fl. bland barrträden, Nilssonia,
Pterophyllum, Ptilozamites, Anomozamites,
Podozamites m. fl. bland cycadecrna, Equisetum
och Schizoneura bland skafgräsen, Gutbiera,
Clathropteris, Dictyophyllum, Chladophlebis,
Camptopteris m. fl. bland ormbunkarna, Sagenopteris
bland rhizocarpeerna. Faunan är mycket fattigare:
skalbaggevingar och en sötvattensinussla i de
limniska bildningarna; i de marina representanter för
slägtena Mytilus, Avicula (A. inaequivalvis), Ostrea
(O. l. Gryphaea arcuata, O. Hisingeri), Belemnites,
Ammonites (A. Sauzieanus, A. Scipionianus,
A. Bucklandi m. fl., alla tillhörande gruppen
Arietes eller underslägtet Arietites). Fisklemningar
förekomma i bägge underafdelningarna, men tyckas
hufvudsakligen tillhöra den undre. De stenkolsflötser,
som kunna bearbetas, ligga nära aflagringarnas
bas och bearbetas för närvarande vid Höganäs,
Bjuf, Billesholm och Skromberga. Kolflötserna
bestå ej uteslutande af stenkol. Äfven skiffer och
sandsten ("flis") ingå till större eller mindre del i
dem. Sammansättningen är derför vexlande på de olika
ställena, men mäktigheten är dock sällan mera än
1,2-1,5 m., hvaraf högst 0,6 m. rena kol: vanligen
finnas 2 flötser. De eldfasta lerorna förekomma
tillsammans med kolen; jernlersten, i körtlar eller
underordnade lager, finnes i för ringa mängd för att
ega någon praktisk betydelse. Vid Stabbarps kolfält
(nära Eslöf), som har ringa utbredning, finnas
endast växtförande lager med obetydliga kolflötser
samt eldfasta leror af utmärkt beskaffenhet och i
riklig mängd. Det kolförande området vid Kurremölla
i Köpingeåns dalgång består både af lager med marina
mollusker och af sådana med landväxter: kolflötserna
äro helt obetydliga. – Till Jurasystemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
