Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jurjevez Povolskij - Jurjura - Jurnal - Jursnäs - Jurta - Jury - Jurydomstol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jurjevez Povolskij, stad i ryska guvernem. Kostroma,
vid högra stranden af Volga. Omkr. 7,500 innev.
Jurjura, berg. Se Alger 1, sp. 441.
Jurnal [sjur-]. Se Journal.
Jursnäs. Se Djursnäs.
Jurta, R., ett slags koja, som uppföres till bostad
af flere nomadfolk i Sibirien, i synnerhet tunguser
och jakuter, samt äfven förekommer på Kamtsjatka
och i Kina. En jurta är merendels kägelformig,
med resning af smala bjelkar, utanpå belagd med
lera och grästorfvor. På en fristående äril i
jurtans midt brinner en ständigt underhållen eld;
kring väggarna löpa bänkar, hvilka äfven göra tjenst
som sofplatser. Ofvanom dessa upphängas husgeråd
och vapen.
Jury [djuri; sv. uttal vanl. jurry], Eng. (af
Fr. jurer, Lat. jurare, svärja), egentl. en samling
edsvurne personer. – 1. Jur., den folkvalda, edsvurna
delen af en jurydomstol (se d. o.). – 2. En samling
sakkunniga personer ("prisdomare"), utsedda å en
myndighets eller korporations vägnar eller någon
gång af enskilde, med uppgift att (företrädesvis vid
industri-, konst- och andra utställningar) pröfva och
afgifva utlåtande öfver utställda föremål. – Juryman,
ledamot af en jury. – Grand jury. Se Anklagelse-jury.
Jurydomstol (se Jury), den domstolsanordning, enligt
hvilken folkvalde, utan afseende å lagkunskap
utsedde bisittare och af staten förordnade
domare gemensamt utöfva rättskipningen, utan att
dessa båda beståndsdelar sammansmälta till ett
kollegium. Utmärkande för jurydomstolen är alltså
dels att domstolen är sammansatt af personer, som
ej behöfva vara juridiskt bildade, och af jurister
till yrket, dels ock att dessa faktorer hafva hvar
sin särskilda uppgift att lösa. Den folkvalda delen
af domstolen kallas jury (jfr Meddomsmän, Nämnd).
Historia. Angående juryns äldsta ursprung hafva de
mest skiftande meningar framställts. Det torde numera
få anses bevisadt, att man har att söka dess rot
i den frankiska rätten, sådan den utbildades under
den karolingiska tiden vid början af 9:de årh. Den
var från början ett utomordentligt bevismedel,
hvilket, under det latinska namnet inquisitio,
nyttjades i stället för den äldre germanska rättens
vanliga bevismedel, nämligen tvekamp, ordalier och
ed, och som bestod deri att ett antal ansedde män
från granskapet af domaren tillkallades för att
afgöra bevisfrågan med ledning af hvad de viste om
saken. Användningen af detta bevisningssätt var
ursprungligen ett konungens privilegium, hvilket han
dels sjelf gjorde gällande i tvister om kronoegendom,
dels förlänade åt andra, synnerligast kyrkor. Denna
bevisningsmetod, som brukades endast i tvistemål,
icke i brottmål, öfverflyttades vid den normandiska
eröfringen (1066) till England, der den väsentligt
utvecklades och ombildades. Henrik II (1154-89)
gaf part utan särskildt privilegium rätt att i
vissa tvistemål i stället för det vanliga formella
bevisförfarandet begära ett "inquisitions-bevis"
genom tillkallande af edsvurne män (Lat. jurata).
Småningom erhöll denna nämnd, hvars utsago
(Lat. verdictum) ursprungligen var ett –
visserligen afgörande – vittnesbörd på grund af
egen kännedom, ställningen af en dömande myndighet,
inför hvilken bevisningen framlades. Nämndens
medlemmar, jurymännen, förpligtades väl såsom
förut att säga sanningen, men icke mer på grund
af egen iakttagelse, utan "enligt den inför rätta
förebragta bevisningen". Dermed var den dömande
civiljuryn färdig. Denna utveckling afslutas först
under 17:de årh. – I denna form infördes juryn icke
genast i brottmålsförfarandet; der vann den likväl
vid samma tid inträde under en annan. Ursprungligen
var det den genom brott förorättades ensak att söka
upprättelse af förbrytaren eller icke. Men när under
det frankiska konungadömet statsbegreppet började
göra sig gällande, fann man nödigt att straffa,
äfven nar ingen åklagare framträdde. Konungens
domare sammankallade då domkretsens förnämste män
och frågade dem på ed om de ansågo en viss person
skyldig till ett visst brott. Blef svaret jakande,
ersatte detta anklagelsen, och den angifne måste
i vanlig ordning, d. v. s. genom ordalier eller
ed, visa sin oskuld. Detta var anklagelse-juryn
(se d. o.). Äfven en mot civil-juryn svarande form
upptogs i straff-förfarandet under 12:te årh. Från
början var användandet af ett sådant bevis beroende
af en särskild kunglig tillåtelse (breve), men
småningom bortföll denna fordran. Sedan ordalierna
1219 afskaffats, blef vädjande till en "jurata"
den tilltalades enda utväg, såvida saken ej kunde
afgöras genom duell, hvilken ända till 1819 formelt
qvarstod såsom lagligt bevismedel. Till formen var
det nödvändigt att den anklagade sjelf begärde få
saken underkastad jury; men vägrade han, tvangs
han dertill genom tortyr. Äfven brottmåls-juryn
bestod ursprungligen af ett antal grannar, hvilka
yttrade sig på grund af egen kännedom; men småningom
fick denna, likasom civil-juryn, dömande myndighet
och upptog sjelf bevisning angående den tilltalades
skuld eller oskuld. – England är sålunda juryns rätta
hemland, och juryn är sammanvuxen med detta lands
samfundsförhållanden. Der har den ock bibehållit
sig under alla de tre former, som här ofvan
angifvits. För pröfning af vigtigare tvistemål
och brottmål är medverkan af jury fortfarande
nödvändig, och äfven frågan om en person skall sättas
under tilltal för gröfre brott afgöres i England
(ej i Skotland) af jury (den s. k. grand jury
l. anklagelse-juryn, se d. o.). Det är emellertid
endast den dömande juryn i brottmål, hvilken
vunnit insteg äfven på kontinenten. I Frankrike
infördes juryn 1791 i sammanhang med revolutionen
och har alltsedan bibehållits der. Från Frankrike
har den öfvergått till de land (Belgien, Italien
m. fl.), hvilka frivilligt eller tvunget grundat
sin lagstiftning på fransk rätt. Den franska juryns
form, hvilken väsentligt afviker från den engelska
förebilden, har jämväl öfvergått till Tyskland. Der
länge förordad såsom enda räddningen från den gamla
inqvisitionsprocessens elände och den offentliga
maktens öfvergrepp, antogs den med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
