Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Karl XI (svensk konung) - 6. Karl XII (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undan de kollegiala formerna så mycket som möjligt
och öfverlemnade de vigtigaste ärendena åt särskilda
afdelningar eller byråer, stående under hans egen
omedelbara ledning. Den svenska förvaltningens
centralisation når i dessa och andra stycken sin spets
under enväldets dagar. För rättsväsendets utveckling
har ingen svensk konung gjort mer än K. Lagskipningen
upphjelptes, rättegångssättet förbättrades och den
genomgående lagreform, som stått på dagordningen
sedan århundradets början, tog ett stort steg framåt,
då 1686 den stora lagkommissionen tillsattes, hvars
slutliga frukt blef 1734 års lag. På försvenskningen
af de eröfrade dansk-norska landskapen arbetades med
ifver; snapphanarnas framfart under den sista danska
fejden hade visat, att en dylik försvenskning var
en nödvändighet. Det förnämsta medlet var folkets
undervisning; men till sammansmältningen bidrog
också införandet af svenskt kyrkoväsende, svensk
lag och svensk härordning. Af mycken vigt var äfven
återupprättandet (1682) af Lunds högskola (invigd
1668), hvilken det sista kriget hade ödelagt. För
den svenska kyrkan blef K:s egen styrelse epokgörande
Denna kyrka erhöll nu efter mycket vacklande en fast
ordning, och hennes förhållande till det verldsliga
samhället bestämdes genom 1686 års kyrkolag, som ännu
i hufvudsak gäller. Äfven utarbetades och antogos
en ny katekes (1689), en ny kyrkohandbok (1693)
och en ny psalmbok (1695). Mycken möda nedlades
på en ny bibelöfversättning; den blef ej färdig
under K:s tid, men utkom 1703 och har ännu officiel
giltighet. I allmänhet upplefde Sveriges andliga
odling en storhetstid under K. Han var visserligen
sjelf en olärd man, men hyste stor aktning för allt
slags kunskap. Han understödde på många sätt den
vetenskapliga forskningen vid högskolorna i sitt rike;
han befordrade elementarläroverkens utveckling på den
grund, som förut var lagd, och ifrade framförallt för
spridande af upplysning bland Sveriges allmoge. I
fredens skydd tilltog också rikets materiella
välstånd. Förtjensten deraf tillhörde i väsentlig
mån konungen, som bevarade freden, upprätthöll den
inre ordningen, stadgade myntväsendet och på alla
sätt vårdade sig om handel och näringar. Der kunde man
rätt skönja K:s personliga regemente. Framgången var i
många fall obestridlig, men kunde hafva varit större,
om man mera förmått frigöra sig från den merkantilism,
som beherskade tidehvarfvet.
Sveriges yttre politik var efter 1679 afgjordt
fredlig, emedan Karl XI insåg, att det yttre
lugnet af flere skäl var hans lands oafvisliga
behof och ett vilkor för genomförandet af de stora
inre reformerna. Ledningen af utrikes ärendena,
hvilka föga intresserade K., öfverlemnades efter
J. Gyllenstiernas död (1680) åt Bengt Oxenstierna,
som under många vidrigheter lyckades bibehålla
sig såsom kanslipresident och utrikesminister. Han
förmådde sin konung att småningom öfvergifva den
storslagna skandinaviska politik, till hvilken
Gyllenstierna gifvit uppslaget genom förbundsfördraget
med Danmark 1679. I stället slöt sig Sverige till
Holland ("garantitraktaten i Haag", 1681), kejsaren
(1682) och Spanien (1683), eller i allmänhet till
de makter, hvilka under Vilhelms af Oranien ledning
mot Ludvig XIV:s krigiska planer sökte bevara den
europeiska freden och jämnvigten. Trots K:s och
Oxenstiernas fredskärläk stod kriget en och annan
gång för dörren. År 1683 hotade Frankrike i förbund
med Danmark och Brandenburg; 1688 var Sverige nära
att för Holsteins skull komma i fejd med grannen
vid Sundet, och under det stora europeiska kriget
på 1690-talet gjordes af det franska partiet under
Nils Bielkes ledning väldiga försök att rycka K. in
i förbundet med Ludvig XIV och på samma gång in i den
stora striden. K. höll likväl fast vid Oxenstiernas
politik och bevarade Sveriges neutrala ställning.
K. afled i Stockholm d. 5 April 1697 efter en
långvarig sjukdom, som vid undersökning efter hans
död befanns vara invärtes kräfta. Han gifte sig d. 6
Maj 1680 på Skottorp i Halland med den begåfvade
och ädelsinnade Ulrika Eleonora (f. 1656, d. 1693),
dotter af konung Fredrik III af Danmark. I detta
äktenskap föddes sju barn, af hvilka endast tre
nådde mogen ålder, nämligen sonen Karl (sedermera
Karl XII) samt döttrarna Hedvig Sofia och Ulrika
Eleonora. Karl XI ligger begrafven i Karolinska
grafkoret i Riddarholmskyrkan. Ingen ärestod
återkallar för efterverlden minnet af denne det
svenska folkets store välgörare. Hjr.
6. K. XII, den föregåendes och Ulrika Eleonoras af
Danmark son, föddes på Stockholms slott d. 17 Juni
1682 samt uppsteg på tronen d. 5 April 1697. Under
sin första uppväxt stod han uteslutande under sin
moders ledning. Hans undervisning, för hvilken Karl
XI meddelade många kloka föreskrifter, började
tidigt, och Ulrika Eleonora följde den, så länge
hon lefde (d. 1693), med mycken uppmärksamhet. K:s
förste lärare var professor A. Norcopensis (adlad
Nordenhielm). Bland hans öfrige lärare må nämnas
kanslirådet T. Polus och generalqvartermästaren
K. M. Stuart; den senare undervisade honom i
krigskonst och matematik, för hvilka ämnen K. alltid
visade de största anlagen. Han förvärfvade sig en
ganska god allmän bildning, men någon lärd man blef
han ej. Dertill bidrog väl att han, i synnerhet
efter Ulrika Eleonoras död, alltför ofta rycktes
från studierna af fadern, som tog honom med på sina
ridter, jagtpartier och soldatexerciser. K:s andliga
begåfning var ganska framstående; han hade godt minne,
en snabb uppfattning och i flere fall ett skarpt
omdöme. Till hans dygder hörde tidigt gudsfruktan i
tidens anda, rättskänsla, sanningskärlek, tålamod,
en okuflig viljekraft och en utomordentlig grad af
sjelfbeherskning. Det lider icke något tvifvel,
att hans fromma moder öfvade sin inflytelse på honom
i allt hvad som var godt. Redan tidigt framträdde
äfven de sämre anlagen, hvilka alltmer utvecklade
sig till verkliga fel och lyten samt blefvo upphof
till Sveriges olyckor. Till dessa fel hörde en stor
inbundenhet i lynnet, stolthet, likgiltighet för
andras lidanden, sjelfrådighet och egensinne samt en
alltjämt växande lystnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
