Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Karl XII (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter krigisk ära och berömmelse. Alla dessa
karaktersdrag skärptes under åren genom brist på
tuktan och genom enväldets förstörande inflytelser;
de hafva också likasom tagit gestalt i alla K:s
handlingar. I öfverensstämmelse med Karl XI:s
testamente öfvergick rikets styrelse vid hans död icke
till den omyndige K., utan till en förmyndareregering,
bestående af den unge K:s farmor, enkedrottning
Hedvig Eleonora, samt fem kungliga råd, bland hvilka
B. Oxenstierna intog främsta platsen. Regeringens inre
söndring och deraf följande svaghet, som snart blef
uppenbar, väckte hos alla samhällsklasser den önskan
att den femtonårige konungen sjelf inom kort skulle
taga styrelsen i sina händer, och en stor del af adeln
ville i förtid förklara honom myndig för att sålunda
förvärfva hans gunst och vinna några eftergifter i
reduktionen. En dylik händelse var allmänt väntad,
när riksdagen på hösten 1697 sammanträdde att fira
den döde konungens likbegängelse. På adelns initiativ
blef K. också d. 8 Nov. förklarad myndig, och d. 29
Nov. 1697 öfvertog han regeringen.
En oerfaren, sjelfrådig och af det undersåtliga
kryperiet bortskämd yngling styrde således Sveriges
rike. Så ung han var, tycktes han taga sin uppgift
på allvar, tedde sig som en sjelfherskare samt höll i
stort och smått på det enväldiga kungadömets gudomliga
rätt och på folkets pligt att till det yttersta lida
och lyda. Sådan förblef han hela lifvet igenom. Med en
för hans ålder ovanlig ifver och kraft egnade K. sig
åt arbetet; men han föraktade icke häller nöjet,
hvilket han visade vid de tillfällen, då hertig
Fredrik af Holstein, som snart blef hans svåger
och vän, besökte det svenska hofvet. Då firades
lysande fester; då utvecklades en dyrbar lyx och en
frikostighet, till hvilka man icke sett motstycken
sedan Kristinas dagar. Karl XI:s samlade skatter
förskingrades också på ett par år, och penningenöden
stod för dörren, redan innan det stora nordiska kriget
kommit med sina olyckor.
Detta krig, "den stora ofreden", kan anses hafva
tagit sin början med den polske konungen August
II:s misslyckade anfall på Riga i Febr. 1700. Det
föregicks af långvariga underhandlingar mellan
kabinetten i Moskva, Dresden och Köpenhamn, förda
genom förrädaren Patkul såsom mellanhand och ledande
till flere mot Sverige riktade fördrag, som mellan
Ryssland, Polen-Sachsen och Danmark ingingos under
hösten 1699. Från denna tid kan man visserligen
räkna tillvaron af en mot Sverige fientlig liga,
men efterverlden kan icke utan skäl påstå, att
K. sjelf var anledningen till att en sådan kom till
stånd. Konung August började med att söka Sveriges
vänskap, och Danmark ville under de sista åren
af 1600-talet uppriktigt en skandinavisk politik
och en mycket nära förbindelse med sin mäktige
granne. K. visade sig föga tillmötesgående. Utan
verkliga statsskäl och endast ledd af sina personliga
sympatier för den holsteinske hertigen, gjorde han
dennes sak till sin egen och tvang derigenom konungen
af Danmark att till sin egen säkerhet,
men i början med tvekan och motvilja,
söka sitt stöd hos Sveriges fiender. K:s holsteinska
politik under sommaren 1699, starkt ogillad af hans
bundsförvandter, England och Holland, var vidare ett
bestämdt aggressivt steg mot Danmark, som nödvändigt,
när det icke återtogs, måste leda till öppen fejd
med denna makt. I våra ögon blir derför K. sjelf
personligen ansvarig för utbrottet af detta stora
nordiska krig, som i sin fortgång och uteslutande
genom hans förvållande kom att föra de största olyckor
öfver hans fädernesland.
Striden med Danmark (1700), hvilken Sverige förde
formelt såsom garant af 1689 års Altona-fördrag,
slöts genom den af K:s landstigning på Själland
framkallade freden i Travendal (d. 8 Aug. 1700),
hvilken den svenske konungen i sjelfva verket
såg med stort misshag, emedan den hindrade honom
att eröfra Köpenhamn. Endast med svårighet gaf
han vika för sina rådgifvares föreställningar,
lemnade Danmark och vände sina vapen mot ryssarna,
hvilka han öfvervann i det ryktbara slaget vid Narva
(d. 20 frov. 1700). Denna lysande seger, hvilken
väckte hela Europas uppmärksamhet och beundran, var,
noga öfverlagdt, icke lyckobringande för Sverige,
emedan den ökade K:s sjelfrådighet och krigslystnad
samt ingaf honom en alldeles oriktig föreställning
om Rysslands militära styrka. I Juni 1701 vände
sig K. mot den tredje fienden, August. Svenska
hären ställde sin marsch mot Riga, öfvergick Düna
(d. 9 Juli) samt slog omedelbart derefter den här
af sachsare och ryssar, som på södra stranden sökte
hindra öfvergången. Livland befriades inom kort från
fienden, Kurland eröfrades, och innan året gått till
ända, stod det K. fritt att med sina trolösa grannar,
Ryssland och Polen-Sachsen, sluta fred på hederliga
vilkor. Flere makter, såsom Frankrike, England,
Holland och kejsaren, erbjödo sin medling i hopp
att, sedan det blifvit lugn i norra Europa, kunna
locka Sverige in i det spanska tronföljdskriget. K:s
erfarnaste generaler och statsmän påyrkade enhälligt
fred eller ville åtminstone, att deras konung skulle
sluta med August II för att sedan med all sin kraft
vända sig mot tsar Peter såsom varande den farligaste
af Sveriges fiender. Men K. hade för längesedan fattat
sitt beslut att fortsätta kriget, till dess att hans
fiender blifvit krossade och tillintetgjorda. Närmast
gällde det att bekämpa den trolöse konung August,
skilja honom från hans polska rike och sedan i
förbund med Polen anfalla och alldeles oskadliggöra
Ryssland. Så invecklade sig K. i det olyckssaliga
"afsättningskriget mot August II", ett krig, som för
den svenske hjelten blef rikt på krigiska bedrifter
och tvetydiga diplomatiska framgångar, men som för
Sverige sjelf bar sin bittra frukt i en stigande
inre nöd. Stödd på sina segrande vapen och på ett
landsförrädiskt, svensksinnadt parti inom sjelfva
Polen, lyckades Karl slutligen (d. 6 Febr. 1704)
genomdrifva Augusts afsättning. En tid derefter (d. 2
Juli 1704) valdes, på ett fullkomligt olagligt sätt,
den svenske konungens kandidat Stanislav Leczinski,
och ändtligen (d. 18 Nov.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
