Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Karl XIII (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sparre); för favoritens slägtingar och vänner var
det en gyllene tid. Under Gustaf III:s regering
hade Reuterholm varit ganska avancerad frihetsman,
och början af hans egen herskaretid fick ock en
bismak deraf. Tryckfrihetslagen af d. 11 Juli 1792
och mildheten mot de ännu ej dömde konungamördarna
voro bevis derpå. Men det dröjde ej länge, innan
symtom visade sig af ändrade åsigter. Tryckfriheten
befanns inom årets slut så besvärlig och vådlig, att
den åter betydligt inskränktes (d. 21 Dec. 1792). De
ringaste oordningar på Stockholms gator betraktades
såsom en börjande revolution; sjelfva Förenings- och
säkerhets-akten förklarades af Reuterholm för Gustaf
III:s yppersta verk, och Svenska akademien stängdes
såsom en härd för revolutionära ränker (Mars 1795).
Lika plötsliga och våldsamma voro de omkastningar,
som egde rum i Sveriges yttre politik under de 4 1/2
år förmyndarestyrelsen räckte. Än eftersträfvades
förbund med Ryssland, än med Frankrike, än drefs
en nordisk neutralitetspolitik. Än underhandlades
i Petersburg om den unge konungens förmälning med
en rysk storfurstinna (1793), än förlofvades han –
tydligen blott i afsigt att förarga ryska kejsarinnan
– med en prinsessa af Mecklenburg (1795). Derefter
bröts denna förlofning lika plötsligt, och
förmyndare och myndling begåfvo sig (Aug.
1796), följda af Reuterholm, till Petersburg för
att återknyta den förra giftermålsunderhandlingen,
hvilken slutligen i sista stunden strandade mot
konungens betänkligheter.
– Under detta vacklande af och an i fråga om
förbindelserna med utlandet, åt hvilka det ock
i dessa tider af starka hvälfningar torde hafva
varit svårt att gifva önskvärd stadga, lyckades
förmyndarestyrelsen dock bevara orubbad fred, och
i dess skydd blomstrade Sveriges handel åter upp.
En och annan vigtigare förvaltningsåtgärd är ock
från denna tid att anteckna, t. ex. grundandet af
kadettskolan på Karlberg (1792) och upprättandet –
under Cardells och Helvigs ledning – af ett ridande
artilleri. Strömsholms kanal fullbordades
(1795), och arbetet med Trollhätte kanal påbörjades
med fullt allvar. Ny skogsordning utfärdades,
och betydliga odlingar verkställdes i Dalarnas och
Finlands obygder. Men om ock sålunda i Sveriges inre
förhållanden kunde skönjas något spår af den kraft och
arbetsamhet, som onekligen tillhörde den allrådande
gunstlingen, föranledde han å andra sidan handlingar,
som ohjelpligt påtryckt förmyndareregeringen
en prägel af föga afundsvärd art, t. ex. den
armfeltska högmålsprocessen (1794), som spridt
en så sorglig dager öfver hertig Karl och hans
förtrogne. Det lär svårligen kunna förtänkas
Gustaf III:s vänner, att de ej med likgiltighet
kunde åse, att man öfvergaf det gamla systemet
(kamp mot franska revolutionen i förening med
Ryssland), bröt med Ryssland och närmade sig det
revolutionära Frankrike. Att deras med anledning
deraf afhandlade planer gingo utöfver gränserna
af en ministèrforändring, blef aldrig bevisadt.
Men för att få bevis på de anklagades brottslighet
kränkte styrelsen brefhemligheten,
betjenade sig af rapporter från legde spioner samt
gick vid behandlingen af de häktade "konspiratörerna"
och vid sjelfva rättegången tillväga på ett
sätt, som ej var egnadt att höja denna styrelses
anseende. Särskildt betecknande är ur denna synpunkt
beteendet mot fröken Rudenschöld, hvars största
förbrytelse torde hafva varit att hon vägrat hertigen
samma gunst, som Armfelt fått åtnjuta.
Då Gustaf IV Adolf d. 1 November 1796 sjelf öfvertog
regeringen, återgick hertigen till privatlifvet
och lemnade det icke, förrän han af männen af den
13 Mars 1809, som störtade Gustaf IV Adolf, åter
kallades att träda i spetsen för styrelsen. Man kan
väl knappast betvifla, att han haft någon kännedom
om 1809 års revolutionsplaner. För Sveriges lugn
var det onekligen en stor förmån, att man i detta
brytningsskede egde tillgång till hans person. Han
egde dock föga mer att erbjuda än sitt namn. Vid
fyllda 60 år var han kroppsligen lika svag, som han,
fortfarande, var lätt ledd af hvarje starkare ande;
och om de följande åren af hans regering framstå
i en renare dager än förmyndareperioden, är detta
otvifvelaktigt i främsta rummet att tillskrifva
den omständigheten att de personer, som nu öfvertogo
ledningen, stodo så ojämförligt öfver Reuterholm å
karakterens och begåfningens vägnar. Ett försök af
denne sistnämnde att åter innästla sig i hertigens
förtroende afböjdes lyckligt af de nye rådgifvarna.
G. Adlersparres plan att hertigen skulle på grund
af arfsrätt fordra kronan och att man först derefter
skulle taga i öfvervägande frågan om ny regeringsform
mötte så starka betänkligheter, att hertigen,
fastän ogerna, måste afstå från tanken på dess
genomdrifvande samt åtnöja sig med att, efter den
nya författningens antagande, ur ständernas hand (d. 6
Juni 1809) mottaga den honom erbjudna kronan. Sveriges
läge var synnerligen brydsamt, hardt när förtvifladt;
framförallt var fred af nöden. Ett försök att genom en
djerf kupp mot de i Vesterbotten inryckande ryssarna
förskaffa drägligare vilkor vid de i Fredrikshamn
öppnade fredsunderhandlingarna misslyckades
fullkomligt. Freden med Ryssland (d. 17 Sept. 1809)
måste derför köpas med offret af hela Finland,
Åland och Vesterbotten intill Torneå och Muonio
elfvar. Lättare åvägabragtes frederna med Danmark
(i Jönköping d. 10 Dec. 1809) och med Frankrike (i
Paris d. 6 Jan. 1810). Näst fredssluten var intet
vigtigare än stadgandet af tronföljden. Den gamle
konungens sjuklighet manade att ej uppskjuta dermed,
och redan d. 28 Aug. 1809 valdes prins Kristian August
af Augustenborg (såsom svensk kronprins: Karl August)
till tronföljare. (Rörande Adlersparres planer att
genom Karl Augusts val jämväl öppna en utsigt till
en union med Norge och huru alla i detta hänseende
hysta förhoppningar gäckades, se Karl, svenske furstar
2.) Sedan den efter Karl Augusts plötsliga död (1810)
till tronföljare utsedde prinsen af Ponte Corvo
(sedermera Karl XIV Johan) ankommit till Sverige,
blef konungens inflytande på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
