Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Karl XIII (svensk konung) - 8. Karl XIV Johan (Jean Baptiste Jules Bernadotte, svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riksstyrelsen ännu mindre än förut. Dock vederfors honom den
äran att, genom kronprinsens politik, nå ett mål, som
flere af Sveriges kratfullaste regenter eftersträfvat,
nämligen Norges skilsmässa från Danmark och förening
med Sverige. Den 4 Nov. 1814 valdes K. till Norges
konung. Efter flerårigt aftynande och upprepade
slaganfall afled K. d. 5 Febr. 1818. Han ligger
begrafven i Riddarholmskyrkan. Hans staty (bekostad
af hans adoptivson, Karl XIV Johan, och modellerad
af E. G. Göthe) är rest i Stockholm och aftäcktes
d. 5 Nov. 1821. De fyra lejonen kring stoden äro
modellerade af Fogelberg. – Den 7 Juli 1774 ingick
K. äktenskap med sin kusin Hedvig Elisabet Charlotta
af Oldenburg-Delmenhorst (f. 1759), som d. 20 Juni
1818 följde honom i grafven. De efterlemnade inga
barn. Deras son, Karl Adolf, hertig af Värmland,
som föddes d. 3 Juli 1798, afled redan d. 10 i s. m.
J. H.
8. K. XIV Johan föddes i Pau i södra Frankrike d. 26
Jan. 1764 och hette egentligen Jean Baptiste Jules
Bernadotte. Fadern var advokat vid parlamentet
i Pau, hans moders slägtnamn var S:t Jean de
Boeil. För faderns lefnadsbana, som redan af en
äldre broder omfattats, visade den yngre Bernadotte
vid sin uppväxt ingen håg, och antagligen var
det meningsskiljaktigheten i fråga härom som, i
förening med moderns utpräglade förkärlek för den
äldre sonen, förmådde den yngre att vid 16 års ålder
lemna föräldrahemmet. Den 3 Sept. 1780 inskrefs han
såsom frivillig i regementet Royale-la-Marine, då
förlagdt på Corsica. Der gjorde B. sina första två
års tjenst. I slutet af år 1782 insjuknade han och
erhöll tillstånd att i hemmet vårda sin helsa, men
motstod alla öfvertalningar att lemna fältlifvet och
återvände till sitt regemente, der han blef korporal
d. 16 Juni 1785, sergeant d. 31 Aug. s. å., furir
d. 21 Juni 1786, sergeant-major d. 11 Maj 1788 och
"adjutant sous-officier" d. 7 Febr. 1790. Dermed hade
antagligen hans befordringar stannat, om ej den stora
revolutionen bland mycket annat sopat bort adelns
uteslutande rätt till officersgraderna. År 1790, då
regementet var förlagdt i Marseille, hade den unge
B. genom sitt modiga och rådiga uppträdande räddat sin
chef, markis d’Ambert, undan ett folkupplopp; till
tack utverkade denne hans anställning (Nov. 1791)
såsom löjtnant vid det i Bretagne stationerade
regementet Anjou. Under de omedelbart derefter
utbrytande revolutionskrigen hade B. många tillfällen
att utmärka sig, och befordringarna gingo med
stormsteg. Efter striderna vid Spejer och Mainz finna
vi honom redan år 1793 såsom öfverste med befäl öfver
en halfbrigad vid Custines Rhen-armé. Kort derefter
förflyttad till Sambre- och Meuse-armén, deltog han
med synnerlig utmärkelse i striderna vid Prémont och
Landrecies och blef efter det namnkunniga slaget vid
Fleurus (d. 26 Juni 1794) på Klébers begäran utnämnd
till brigadgeneral. I Okt. s. å. bidrog han efter
stormningen af Heinsberg och segern vid Jülich i
väsentlig mån till Maastrichts eröfring och utnämndes
till
divisionsgeneral. Under de närmast följande åren
deltog han i Jourdans fälttåg i Tyskland och inlade
dervid lika stor ära genom sina vunna framgångar
som genom sitt mästerliga återtåg undan ärkehertig
Karls öfverlägsna skaror. Hans rykte såsom tapper
och snillrik härförare var således grundlagdt, då
han i början af år 1797 af direktorium beordrades
att tillföra general Bonaparte de förstärkningar
denne ansåg nödiga för ett framgångsrikt anfall mot
österrikarnas ställning uti Italien. Ett vintertåg
öfver Alperna, öfvergången af Tagliamento och
eröfringen af Gradisca gåfvo nya prof på hans förmåga
och utgjorde värdefulla insatser i den kedja af
hastiga framgångar, som framtvang fredspreliminärerna
i Leoben (i April 1797). Den personliga bekantskapen
mellan Bernadotte och Bonaparte synes deremot
alltifrån början hafva utvisat brist på sympati;
stundom var förhållandet emellan dem tämligen
spändt. Bernadotte, som ännu vid denna tid uppriktigt
omfattade republikens sak, uttalade sina farhågor för
Bonapartes ärelystna planer. Efter att hafva till
Paris öfverfört de i fälttåget tagna segertecknen
och der bevittnat statskuppen af d. 18 Fructidor
(d. 4 Sept. 1797) återvände Bernadotte till Italien
och öfvertog för en kort tid såsom guvernör styrelsen
öfver Friuli och de delar af venezianska området, som
genom Campo-Formio-freden (d. 17 Okt. 1797) tillfallit
Frankrike. I midten af Jan. 1798 utnämndes han till
Frankrikes ambassadör i Wien, men tillträdde sin plats
först i Febr. Den republikanske soldaten lyckades i
det hela väl upprätthålla sin svåra ställning såsom
sändebud hos Marie-Antoinettes brorson; men då vid
en fest i ambassadhotellet (d. 13 Apr. s. å.) den
trefärgade fanan hissades, uppstod ett folkupplopp,
som genom myndigheternas bristande energi fick en
alltför våldsam karakter. Den upprättelse, som
erbjöds, ansågs af B. ej motsvara skymfen, och han
begärde sina pass.
Återstående delen af år 1798 tillbragte B. i ett
dittills föga njutet lugn. Det kan väl tyckas
som om hans giftermål (d. 16 Aug. 1798) med Josef
Bonapartes svägerska, köpmansdottern Désirée Clary (se
Desideria), bort medföra förtroligare förbindelser
med Napoleon Bonaparte, och antagligen stod väl
också Bernadottes utnämning till krigsminister (d. 2
Juli 1799) i samband med en önskan att vinna honom
för Napoleons planer; men då man snart nog fann,
att detta ej lät sig göra, aflägsnades han (d. 14
Sept. s. å.) efter en i allo utmärkt och storartad
ämbetsutöfning. Tre veckor derefter återkom Bonaparte
från sin egyptiska expedition, och jämnt en månad
senare verkställdes statskuppen af "d. 18 Brumaire"
(d. 9 Nov. 1799). Förgäfves uppmanades Bernadotte att
deltaga i densamma; han synes snarare hafva varit
beredd att, derest de lagliga myndigheterna sådant
äskat, möta våld med våld. Hans hjelp påkallades icke
i det afgörande ögonblicket, och för honom, liksom
för öfriga vänner af författningen, återstod ej annat
än att betrakta Bonapartes militärrevolution såsom
"un fait accompli". I Bonapartes intresse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
