Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl Ulfsson (till Ulfåsa) - Karl Ulfsson (Junker Karl) - Karlö - Karlögar - Karm - Karmanien - Karmarsch, Karl - Karmel - Karmelitorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han omedelbart hafva efterträdt sin fader. Sedermera
nämnes han äfven som häradshöfding i Aska härad
i Östergötland, der han hade sin sätesgård, Ulfåsa,
till hvilket ställe han äfven skref sig. Ehuru han
ej synes hafva tagit en så verksam del i sin tids
politiska oroligheter som sin namne herr Karl af
Tofta, omtalas han likväl bland konung Eriks råd
och var en af dem, som 1362 utsändes att fullborda
trolofningen mellan konung Håkan och Elisabet af
Holstein, samt deltog äfven uti konung Albrekts
inkallande. Sin förnämsta ryktbarhet har han dock
vunnit genom berättelserna om hans moder, den heliga
Birgitta. I dessa framställes han nämligen såsom icke
delande sina anhörigas religiösa allvar, utan delvis
drifvande gäck dermed. (Jfr Birgitta, sp. 560.) Stadd
på resa till Heliga landet, afled han i Neapel 1372,
begråten, som det berättas, af drottning Johanna
derstädes, hvilken skall hafva blifvit intagen af
hans manliga och hurtiga väsende. Enligt "Chronicon
de genere sanctae Birgittae" var han trenne gånger
gift. Med hans son riddaren Karl Karlsson, hvilken
äfven var lagman i Nerike, utdog denna ätt, som i
fyra led gifvit Nerike lagmän. K. H. K.
Karl Ulfsson, vanligem kallad Junker Karl (se
Folkungaätten, sp. 1581), skildras af rimkrönikan
såsom en af Birger Jarls farligaste motståndare. Men
att dennas berättelse är öfverdrifven synes framgå
deraf att han deltog i utfärdandet af den bekanta
traktaten med Lybeck samt var Birger jarls dotter
följaktig till Norge 1250 och äfven bevistade
mötet vid Gullberghed 1253. Sedermera lemnade
han Sverige och slöt sig till Svärdsriddarna, i
hvilkas led han äfven stupade i slaget vid Durben
i Kurland, 1260, hvarom rimkrönikan lemnat en
poetiskt utsmyckad berättelse. K. U. är hjelten i
A. Lindebergs historiska roman "Junker Karl" (1847)
och i L. Dietrichsons dramatiska dikt "Karl Folkunge"
(1874). K. H. K.
Karlö (F. Hailuoto), ö i Bottniska viken, utanför
inloppet till Uleåborg, och socken af Salo härad
och Uleå domsaga, Uleåborgs län, Finland. Areal 161
qvkm.; befolkningen finsk, 2,057 pers. (1881). Utom
känningsbåkar finnes på öns vestra sida Marjaniemi
fyr. Konsistorielt pastorat af 3:dje kl., Kuopio
stift, Brahestads prosteri. – Af denna socken
upprättades d. 28 Aug. 1652 ett friherreskap,
Karlö, som gafs åt öfversten för ridderskapets
och adelns i Estland rusttjenst, Berndt Taube.
O. I. G. F.
Karlögar (Fornnord. Kerlaugar), Nord. mytol., kallades
två mytiska floder, genom hvilka, såväl som öfver två
andra dylika (Karmt och Armt), guden Tor måste vada
hvarje dag, då han begaf sig till tings under asken
Yggdrasel. Th. W.
Karm (Isl. karmr, egentl. ram, infattning), var
i Norden under medeltiden benämning på alla slags
täckta vagnar. Ordet förekommer ofta i folkvisorna.
Karmanien, landskap i det forna Persien
längs Persiska viken, v. om Gedrosien, bekant genom
Alexanders indiska fälttåg. Det motsvaras af den
nuv. persiska prov. Kirman.
Karmarsch, Karl, tysk teknolog, f. i Wien 1803, d. i
Hannover 1879, mottog 1830 kallelse att upprätta
en högre slöjdskola i Hannover och var sedermera
till 1875, då han tog afsked, förste direktör för
detta institut (sedan 1847 benämndt Polyteknisk
skola). K:s anseende som teknolog gjorde honom
till sjelfskrifven innehafvare af officiella
uppdrag vid industriutställningar, äfven de stora
internationella, och han insattes i kommissioner för
uppgörande af ett gemensamt mått- och vigtsystem för
Tyskland (1861 och 1865) samt var från 1869 till
sin död medlem af den för dessa ärenden inrättade
"normal-aichungs-kommission" i Berlin. Som författare
i sitt fack gjorde han sig i synnerhet berömd genom
sitt arbete Grundriss der mechanischen technologie
(2 bd, 1837–41; 2:dra, betydligt omarbetade,
uppl. under titel Handbuch der mechanischen
technologie, 1851; 5:te uppl., bearb, af Hartig,
1875–76; "Lärobok uti mekaniska teknologien", del 1,
1838–39, och "Handbok i mekanisk teknologi", bd 1,
1858–62). Bland hans särskildt utgifna arbeten märkas
vidare Beitrag zur technik des münzwesens (1856)
och Geschichte der technologie (1872; utgörande
11:te bandet af samlingsverket "Geschichte der
wissenschaften in Deutschland"). Jämte Fr. Heeren
utgaf han en bearbetning af Ure’s "Dictionary
of arts" etc. under titel Technisches wörterbuch,
handbuch der gewerbekunde (3 bd, 1843–44; 2:dra uppl.,
1854–57, omarbetad till ett fullt sjelfständigt verk;
3:dje uppl, 1875 o. f., med inemot 4,000 i texten
intagna afbildningar). I Prechtls "Technologische
encyclopädie" (1830–58) var han den verksammaste
medarbetaren, hvarjämte han efter Prechtls död
redigerade de 5 supplementbanden af nämnda verk. Han
lemnade ock värdefulla bidrag till facktidskrifter,
såsom till "Mittheilungen des gewerbesvereins für
das königreich Hannover", hvilken tidskrift han
åren 1834–57 redigerade. K. var medlem, af svenska
Vetenskapsakademien (sedan 1863).
Karmel, en på södra sidan af Akka-viken i Medelhafvet
utskjutande bergudde i Palestina, hvilken mot
s. ö. sammanhänger med Samariens berg. K. har en höjd
af 530 m. och är ända till toppen skogbevuxet. Bibelns
böcker tala mångenstädes om bergets skönhet,
fruktbarhet och rika blomsterskrud. K:s många grottor
och klyftor voro i forntiden tillflyktsorter
för profeter (Elia, Elisa), ensittare och
munkar. Karmelitorden (se d. o.), som stiftades på
K., anlade der 1156 ett kloster, uppkalladt efter
ordens skyddspatron, Elia. Efter detta kloster benämna
araberna berget Djebel Mar Elias ("Eliasberget").
L. L.
Karmelitorden, munkorden, stiftad 1156 på berget
Karmel i Palestina af Berthold, en pilgrim eller
korsfarare från Kalabrien. Orden, som ursprungligen
hade karakteren af en eremitförening, vidgades genom
från vesterlandet anländande pilgrimer och erhöll
1209 sin äldsta regel genom patriarken Albert af
Jerusalem. Enligt dennes föreskrifter skulle bröderna
bo i skilda celler, vexelvis sysselsätta sig med bön
och handarbete, lefva i armod,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
